(L´Osservatore Romano) Efter offentliggörandet av en extraordinarie synod om pastoral omtanke om familjerna i oktober 2014, har frågor ställts angående möjligheten för trofasta medlemmar i Kyrkan, som skilt sig och gift om sig, att ta emot sakramenten. För att fördjupa förståelsen av detta angelägna ämne publicerar vi ett längre bidrag från Troskongregationens prefekt Ärkebiskop Gerhard Ludwig Müller. Avsikten är att underlätta för Kyrkans tjänare att förklara frågan på ett sätt som stämmer helt överens med den katolska lärans sanning.

Nådens kraft

 
av ärkebiskop Gerhard Ludwig Müller 

Problemet för de trogna medlemmar som ingått ett borgligt äktenskap med en andra person efter en skilsmässa är inte nytt. Kyrkan har alltid tagit denna fråga på högsta allvar och försökt hjälpa människor att hitta en väg i en ny situation. 

Äktenskapet är ett sakrament som påverkar människor särskilt djupt i deras personliga, sociala och historiska omständigheter. Det pastorala problemet har växt i betydande omfattning inte minst med tanke på att så många av dem som berörs kommer från gamla traditionellt kristna kulturer. I våra dagar undrar till och med djupt troende om Kyrkan inte kan tillåta frånskilda omgifta att ta emot sakramenten på vissa villkor. Förblir Kyrkans händer bundna i denna fråga? Har teologerna verkligen uttömt alla möjligheter med hänsyn till konsekvenserna?

Dessa frågor måste behandlas i enlighet med katolsk lära om äktenskapet. En ansvarsfull pastoral metod förutsätter en teologi som erbjuder ”intellektet och viljan att fullt underkasta sig Gud som den som uppenbarar, genom ett fritt samtycke till sanningen som uppenbaras genom honom” (Dei Verbum, 5). För att göra Kyrkans autentiska lära begriplig måste vi börja med Guds ord som vi finner i den heliga Skrift och som förklaras i Kyrkans tradition och tolkas av Läroämbetet på ett sätt som är bindande.

Den Heliga Skrifts vittnesbörd
Att söka svar på frågorna direkt i Gamla Testamentet är inte utan sina svårigheter eftersom äktenskapet på den tiden inte ännu betraktades som ett sakrament. Ändå är Guds ord i det Gamla förbundet av betydelse för oss i den omfattningen att Jesus hör till denna tradition och argumenterar utifrån den. I dekalogen finner vi budet ”Du skall inte begå äktenskapsbrott” (2 Mos 20:14), men på andra ställen framställs skilsmässa som en möjlighet. Enligt 5 Mos 24:1-4 fastställer Mose att en man kan visa sin hustru ett skilsmässobrev och köra ut henne ur sitt hus om hon inte längre har hans tilltro. Efter detta kan både man och hustru ingå ett nytt äktenskap.

 Gamla testamentet accepterar skilsmässan men ger också uttryck för vissa reservationer. Den jämförelse som görs av profeterna och Guds förbund med Israel och det äktenskapliga bandet omfattar inte bara det monogamiska idealet utan också dess oupplöslighet. Profeten Malaki uttrycker det klart och tydligt: ”Var inte trolös mot din ungdoms hustru! Den som åsidosätter sin hustru och skiljer sig från henne, säger Herren, Israels Gud, han fläckar sig med orättfärdighet… ” (Mal 2: 15-16). Det var framför allt kontroverserna med fariséerna som gav Jesus tillfälle att ta upp detta tema. Han tog själv uttryckligen avstånd från den praxis under det Gamla förbundets tid som Mose tillåtit, eftersom människorna var ”så förstockade”, och pekade på Guds vilja: ”Men vid skapelsen gjorde Gud dem till man och kvinna.  Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall vara ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt” (Mk: 10:5-9; jfr Matt 19:4-9; Luk 16:18).  

Den Katolska Kyrkan har alltid grundat sin lära och sin praxis på dessa ord som Jesus uttalat om äktenskapets oupplöslighet. Det inre band som förenar makarna med varandra knyts samman av Gud själv. Det betecknar en verklighet som kommer från Gud och som därför inte längre disponeras fritt av människan. I dag menar en del exegeter att Herrens uttalanden har tillämpats med viss flexibilitet redan under apostolisk tid. I så fall skulle det handla om porneia/okyskt liv (jfr Matt 5:32; 19:9) och i de fall då en kristen separerar från en icke kristen partner (jfr 1 Kor 7: 12-15). Satserna om okyskt liv har varit föremål för het debatt bland exegeter från första början. Många intar den ståndpunkten att satserna inte hänvisar till undantag från äktenskapets oupplöslighet utan till ogiltiga äktenskapliga föreningar. Det är emellertid klart och tydligt att Kyrkan inte kan bygga sin lära och pastorala praktik på kontroversiella exegetiska antaganden. Hon måste ansluta sig till Kristi klara undervisning.

 Sankt Paulus framlägger förbudet mot skilsmässa som ett direkt uttryck för Kristi vilja: “De gifta ger jag denna föreskrift som inte är min utan Herrens: en hustru får inte lämna sin man – men om hon gör det ändå, skall hon förbli ogift eller försona sig med mannen – och en man får inte skilja sig från sin hustru” (1 Kor 7: 10-11). Samtidigt tillåter han, i egen auktoritet, att en icke kristen får skilja sig från sin partner om denne har blivit kristen. I det fallet är den kristne ”inte bunden” att förbli ogift (jfr 1 Kor 7: 12-16). 

Kyrkan har med hänsyn till detta ställe kommit fram till att det bara är ett äktenskap mellan en döpt man och en döpt kvinna som är sakrament i egentlig mening, och att det bara är i sådana fall som man kan tala om obetingad oupplöslighet. En odöpt människas äktenskap är förvisso bestämt att vara oupplösligt men kan under vissa omständigheter – för ett högre gott – upplösas (det paulinska privilegiet). Det handlar då inte här om ett undantag från Herrens undervisning. Det sakramentala äktenskapets oupplöslighet, det vill säga det äktenskap som kommer till inom mysteriet Kristus, förblir säkerställt. Av större betydelse som biblisk grund för synen på äktenskapet som sakrament är brevet till Efesierna, i vilket vi läser: ”Ni män, älska era hustrur som Kristus älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den” (jfr Ef. 5:25). Lite senare tillägger Aposteln, ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett” (Ef. 5: 31-32). Det kristna äktenskapet är ett verkligt tecken på förbundet mellan Kristus och Kyrkan. Eftersom det betecknar och kommunicerar detta förbunds nåd, är äktenskap mellan döpta sakrament.

Kyrkans tradition och dess vittnesbörd
Kyrkofäderna och koncilierna erbjuder ett viktigt vittnesbörd om själva utvecklingen av Kyrkans ställningstagande. För kyrkofäderna är de bibliska föreskrifterna på detta område  bindande. De förkastar Statens skilsmässolagar som oförenliga med Jesu undervisning. Kyrkofäderna förkastade skilsmässa och omgifte och gjorde det i lydnad mot evangeliet.

I denna fråga uttrycker kyrkofädernas vittnesbörd fullständig samsyn. I kyrkofädernas tid kunde frånskilda medlemmar, som hörde till de trogna men som gift om sig civilt, inte ens få tillträde till sakramenten efter en bestämd botgöringstid. En del texter från denna tid förefaller dock antyda att missbruk inte alltid tillrättavisades så strängt och att pastorala lösningar söktes i mycket ovanliga gränsfall.

I många regioner har mer långtgående kompromisser praktiserats senare, framför allt som en följd av ett framväxande ömsesidigt beroende mellan Kyrkan och Staten. I Öst har denna utveckling fortsatt och, särskilt efter det avbrutna förhållandet till Petri Stol, rört sig i en riktning mot en allt liberalare praxis.

I de ortodoxa kyrkorna i dag godkänns ett flertal skäl för skilsmässa, som i de flesta fall rättfärdigas i termer av oikonomia, eller pastoral mildhet i individuella fall; dessa öppnar vägen för ett andra eller ett tredje äktenskap med ångerns förtecken. Ett sådant förfarande i praktiken kan inte överensstämma med Guds vilja, så som den otvetydigt kommit till uttryck i Jesu ord om äktenskapets oupplöslighet. Men det förblir ett ekumeniskt problem som inte kan underskattas. I Väst motverkade den gregorianska reformen dessa liberaliserande tendenser och öppnade nya vägar in i Skriftens och fädernas ursprungliga förståelse.

Den Katolska kyrkan har försvarat äktenskapets oupplöslighet också till priset av stora uppoffringar och lidande. Det blev inte en schism med en ”Engelska kyrkan”, som brutit med Petri efterträdare på grund läromässiga skiljaktigheter, utan därför att Påven i sitt lydnadsförhållande till Jesu uttalade ord inte kunde tillgodose Kung Henrik VIII:s begäran om upplösning av sitt äktenskap.  Konciliet i Trient bekräftade läran om ett sakramentalt äktenskaps oupplöslighet och förklarade att detta överensstämde med Evangeliets undervisning (jfr DH 1807).

 Det hävdas ibland att Kyrkan de facto har tolererat praxis i Öst. Men detta stämmer inte. Experterna på kanonisk lag har hänvisat till denna praxis som ett missbruk. Och det finns bevis för att grupper av ortodoxa kristna, som blivit katoliker, fått underteckna en uttrycklig bekräftelse att ett andra eller ett tredje äktenskap är en omöjlighet.

I pastoralkonstitutionen Gaudium et Spes om “Kyrkan i den moderna världen” framlägger det Andra Vatikankonciliet en teologiskt och andligt djup doktrin om äktenskapet. Äktenskapet förstås som en allomfattande livs- och kärleksgemenskap, i kropp och ande, mellan en man och en kvinna som ömsesidigt ger sig själva och tar emot varandra som personer.

 Genom deras ömsesidiga och personligt fria samtycke kommer en bestående och gudomligt inordnad institution till stånd, vilken är orienterad mot makarnas och deras avkommas goda och inte längre är beroende av mänskligt godtycke.

“Denna inre förening, detta de båda personernas ömsesidiga givande, liksom även barnens bästa, fordrar makarnas fullständiga trohet och kräver deras oupplösliga enhet” (Gaudium et Spes, 48).

Genom sakramentet skänker Gud makarna en särskild nåd:

”Ty liksom Gud en gång kom sitt folk till mötes i ett förbund av kärlek och trofasthet, på samma sätt möter nu människornas Frälsare, kyrkans brudgum, de kristna makarna i äktenskapets sakrament. Han fortsätter att bo bland dem, för att de genom att ge sig åt varandra också skall älska varandra i ständig trohet, så som han själv har älskat Kyrkan och utgivit sig för henne” (Gaudium et Spes, 48: 2).

Genom sakramentet får äktenskapets oupplöslighet en ny och djupare betydelse. Det blir nämligen själva bilden av Guds bestående kärlek till sitt folk och av Kristi oåterkalleliga trohet mot sin Kyrka. Människor kan bara förstå äktenskapet och leva i det som sakrament inifrån mysteriet med Kristi person. Om äktenskapet sekulariseras eller ses som en rent naturlig verklighet, förmörkas dess sakramentala karaktär. Det sakramentala äktenskapet hör till nådens ordning och ryms inom kärlekens gemenskap mellan Kristus och hans Kyrka. De kristna är kallade att leva sina äktenskap i väntan på Guds konungarikes slutliga ankomst i det inkarnerade Ordet Jesus Kristus.    
       
Magisteriums vittnesbörd i den tid som nu är
Den apostoliska förmaningen Familiaris Consortio, som utgavs av Johannes Paulus II den 22 november 1981 strax efter biskopssynoden om den kristna familjen i den moderna världen, och som haft grundläggande betydelse alltsedan dess, bekräftar eftertryckligt Kyrkans dogmatiska undervisning om äktenskapet. Men den visar pastoral omtanke om de trogna som gift om sig borgligt, trots att de fortfarande är bundna av kyrkligt giltiga äktenskap.  Påven visar hög grad av omtanke och förståelse. Paragraf 84 “om frånskilda som gift om sig” innehåller följande viktiga uttalanden:

1. Pastorerna är genom kärlek till sanningen förpliktade att göra noggrann urskiljning mellan situationer. Inte allt och inte alla kan bedömas på samma sätt.

2. Pastorer och församlingsgemenskaper är skyldiga att med “uppmärksam kärlek” stå upp för de trogna som befinner sig i denna situation. Också de hör till Kyrkan och har rätt till pastoral omsorg samtidigt som de bör delta i det kyrkliga livet.

3. Dock äger de inte tillträde till eukaristin. Det finns två skäl till detta: a) ”deras levnadstillstånd, och de särskilda omständigheter de lever med, motsäger objektivt föreningen av kärlek mellan Kristus och Kyrkan på vilken Eukaristin är det verksamma tecknet”. b) ”om dessa personer skulle ges tillträde till Eukaristin, skulle de trogna ledas till missförståelse av och hopblandning med Kyrkans undervisning om äktenskapets oupplöslighet”. Försoning genom sakramental bikt, som öppnar vägen för eukaristins mottagande, kan bara beviljas i fall av ånger över det som hänt och i det fall det finns en ”villighet att leva ett sådant liv som inte längre strider mot äktenskapets oupplöslighet”. Det innebär i sak att om den nya föreningen inte kan upplösas, som i fall då allvarliga skäl föreligger, exempelvis uppfostran av barn, så måste båda parter förbinda sig att leva i fullständig avhållsamhet. 

4. Präster och diakoner är uttryckligen förbjudna att, av personliga, sakramentalpastorala och teologiska skäl, och inte på grund av lagliga påtryckningar, utföra ceremonier för frånskilda som gift om sig borgligt, så länge det första sakramentalt giltiga äktenskapet fortfarande står fast. Troskongregationens uttalande den 14 september 1994 om troende frånskilda och omgifta medlemmars mottagande av den heliga kommunionen betonar att Kyrkans praktiska handlande i denna fråga ”inte kan modifieras på grund av olika situationer” (1)

Uttalandet gör det också klart att dessa troende inte kan infinna sig till den heliga kommunionen på inrådan av det egna samvetet: ”Om de skulle bedöma det möjligt att  göra det, har pastorer och biktfäder den allvarliga skyldigheten att förmana dem att söka inse att ett sådant samvetets rådslag står i öppen motsats till Kyrkans undervisning” (n: r 6, ibid).

Om det finns anledning att ifrågasätta ett misslyckat äktenskaps giltighet måste en kompetent äktenskapsdomstol granska giltigheten (jfr n: r 9, ibid). Det skall alltid vara av yttersta vikt att ”med rättvisa och barmhärtighet göra allt som kan göras för att styrka de troende i Kristi kärlek och i Kyrkan, också när de lever i oordnade äktenskapssituationer. På något annat sätt kan de inte helt och fullt ta emot budskapet om det kristna äktenskapet och i uthållig tro och med tålamod gå igenom sin besvärliga situation. I pastoral gärning måste man göra allt som är möjligt för att försäkra sig om att detta inte uppfattas som diskriminerande utan enbart som uttryck för fullständig trohet mot Kristi vilja, han som återupprättat och på nytt anförtrott oss äktenskapets oupplöslighet som en gåva från Skaparen” (jfr n: r 10, ibid). I den postsynodala apostoliska förmaningen Sacramentum Caritatis den 22 februari 2007 sammanfattar Benedikt XVI biskopssynodens arbete på eukaristins tema och utvecklar det ytterligare. I n: r 29 tar han upp frågan om de trogna som skilt sig och gift om sig. Också för Benedikt XVI är detta ett ”komplext och bekymmersamt pastoralt problem”.

Han bekräftar “kyrkans inställning i praktiken som, grundad i den Heliga Skrift (jfr Mk 10:2-12), inte ger frånskilda och omgifta tillträde till sakramenten”, men uppmanar samtidigt själasörjarna att ägna de berörda ”särskild omtanke” och visa sin önskan att de ”så fullständigt som möjligt lever kristet liv genom att regelbundet delta i mässan, dock med undantag för kommunionen, lyssna till Guds ord, delta i sakramental tillbedjan, bönelivet, församlingslivet, ha uppriktig dialog med präst eller andlig rådgivare, gärna ägna sig åt barmhärtighetsverken, botgöringen och uppfostran av barnen.

Om det finns tvivel om ett misslyckat äktenskaps giltighet måste tvivlen noggrant undersökas av kompetenta äktenskapsdomstolar. Vår tids mentalitet motsätter sig i hög grad den kristna förståelsen av äktenskapet, när det gäller oupplösligheten och öppenheten för barn. Eftersom många kristna är påverkade av tidsandan är äktenskapen förmodligen oftare ogiltiga än de varit tidigare därför att det saknas längtan efter ett äktenskap som överensstämmer med den katolska undervisningen och därför att människor inte står i kontakt med en trons miljö.   
                
En bedömning av ett äktenskaps giltighet är därför viktig och kan vara till hjälp för att lösa problem. I de fall då ett äktenskaps ogiltighet (nullitet) inte kan påvisas är kravet för absolution och mottagande av kommunionen enligt den i Kyrkan förankrade och i praktiken godkända inställningen att paret lever ”som vänner, som bror och syster”. Välsignelser av föreningar som inte är i ordning skall undvikas ”så att det bland de troende inte uppstår hopblandning av begrepp i förståelsen av äktenskapets värde”. En välsignelse (bene-dictio betyder ’välsignelsens direkta verkan kommer av Guds nåd’, övers. anm.) av relationer som står i strid med Guds vilja är en självmotsägelse. Under sin bibliska undervisning på Sjunde Världsfamiljemötet i Milano 3 juni 2012 hade Benedikt XVI tillfälle att än en gång tala om detta smärtsamma problem:

”Jag vill också särskilt vända mig till de troende som, även om de instämmer med Kyrkans undervisning om familjerna, har den smärtsamma erfarenheten av ett sammanbrott och en separation. Ni måste veta att Påven och Kyrkan stöder er i er kamp. Jag vill uppmuntra er att fortsätta leva med era församlingar och gemenskaper och jag hoppas verkligen att era stift utarbetar lämpliga initiativ för att välkomna er och vandra med er.”

Den senaste biskopssynoden med temat ”Den nya evangelisationen och förmedlandet av den kristna tron” (7-28 oktober 2012), tog på nytt upp frågan om de troendes situation efter det att ett äktenskapligt förhållande brutit samman (inte sammanbrott för ett äktenskap, vilket, eftersom det är ett sakrament, förblir äktenskap) och sedan dessa troende ingått en ny relation och lever tillsammans utan sakramentalt  äktenskapsband. I det avslutande budskapet har synodfäderna vänt sig till de berörda med följande ord:

”Till dem alla vill vi säga att Guds kärlek inte överger någon, att också Kyrkan älskar dem och att Kyrkan är ett hus som välkomnar alla och att de förblir medlemmar i Kyrkan, även om de inte kan ta emot sakramental avlösning och eukaristin. Vi ber att våra katolska gemenskaper välkomnar alla som lever i sådana situationer och ger stöd åt dem som går omvändelsens och försoningens väg”.

Observationer på antropologisk och sakramentalteologisk grund
Läran om äktenskapets oupplöslighet möts ofta av oförståelse i en sekulariserad miljö. I de fall då den kristna trons grundläggande insikter förlorats kan en rent konventionell anslutning till Kyrkan inte längre bära upp viktigare beslut i livet eller ge ett starkt fotfäste under pågående kriser i äktenskapliga relationer – liksom i kriser i prästers och ordensfolks liv.

Många frågar sig: hur kan jag binda mig till en enda kvinna eller en enda man för hela livet? Vem kan tala om för mig hur mitt äktenskap ser ut om tio, tjugo, trettio eller fyrtio år? Är ett definitivt band till en enda person överhuvudtaget möjligt? Det stora antalet äktenskapsförhållanden som går under idag förstärker den skepsis som unga hyser inför livslånga val.

Å andra sidan har på intet sätt det i skapelseordningen inbyggda trohetsidealet mellan en man och en kvinna upphört att fascinera, vilket så tydligt kommit fram i senare genomförda opinionsundersökningar bland unga människor. De flesta längtar efter stabila och stadigvarande relationer som står i samklang med den mänskliga personens andliga och moraliska natur.

Det antropologiska värdet av oupplösliga äktenskap bör inte heller glömmas bort. Det befriar parterna från känslornas och stämningslägenas nyckfulla tyranni.  Det hjälper dem att överleva personliga svårigheter och övervinna smärtsamma erfarenheter. Framför allt beskyddar det oupplösliga äktenskapet barnen, som är de som får lida mest av brustna äktenskapsförhållanden.

Kärleken är mer än en känsla eller en instinkt. Den är till sin natur självutgivande. I den äktenskapliga kärleken säger två människor medvetet, och menar vad de säger, ”bara du – bara du för alltid”. Herrens Ord, ”det Gud har fogat samman”, motsvaras av makarnas löften, ”jag tar dig till min äkta man… jag tar dig till min äkta hustru… och lovar att vara dig trogen i medgång och motgång, i sjukdom och hälsa och att älska dig i alla våra livsdagar”.

Prästen välsignar det förbund makarna satt sina sigill på inför Gud. Skulle någon betvivla att äktenskapsbandet är ontologiskt, må man då ta rätt på saken genom att läsa Guds ord, ”’har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?’ Och han fortsatte: ’Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva tillsammans med sin hustru, och de två skall bli ett’” (Matt 19:4-6).

För kristna har äktenskapet mellan döpta sakramental karaktär, eftersom båda hör till Kristi kropp. Äktenskapet är därför ett tecken på en övernaturlig verklighet. Ett allvarligt pastoralt problem uppstår av det skälet att många i dag bara ser världsliga och pragmatiska kriterier för det kristna äktenskapet. De som tänker med “världens ande” (1 Kor 2:12) kan inte förstå på vilket sätt äktenskapet är ett sakrament. Kyrkan kan inte gå i svaromål mot en tilltagande oförmåga att förstå äktenskapets helighet och anpassa sig till något som förefaller oundvikligt utan kan bara lita på ”Anden som kommer från Gud och låter oss veta vilka gåvor Gud har gett oss” (1 Kor 2:12). 

Det sakramentala äktenskapet vittnar om nådens kraft som förändrar människan och förbereder hela Kyrkan för den heliga staden, det nya Jerusalem, Kyrkan, som förbereds ”som en brud som är smyckad för sin man” (Upp 21:2). Evangeliet om äktenskapets helighet förkunnas med profetisk glöd. Genom att anpassa sig till tidens anda söker en trött profet sin egen frälsning, men inte världens frälsning i Jesus Kristus.

Troheten mot det äktenskapliga samtycket är ett profetiskt tecken på den frälsning Gud skänker världen. ”Den som kan må tillägna sig detta” (Matt 19:12). Genom den sakramentala nåden renas den äktenskapliga kärleken som stärks och förädlas.

“Denna kärlek, stadfäst genom den ömsesidiga trohet och framför allt helgad genom Kristi sakrament, består under oupplöslig trohet till kropp och själ i både medgång och motgång. Den utesluter alltså varje äktenskapsbrott och varje skilsmässa” (Gaudium et Spes, 49).
Med den styrka det äktenskapliga sakramentet ger, deltar makarna i Guds kärlek som är definitiv och som Gud aldrig återkallar. De kan därför vittna om Guds trofasta kärlek men  måste hela tiden själva ge näring åt sin egen kärlek genom ett liv i tro och kärlek.  

Som varje själavårdare vet finns det naturligtvis situationer då äktenskapligt samliv med alla dess avsikter och syften blir omöjligt av sådana tvingande skäl som fysiskt eller psykologiskt våld.  I sådana svåra fall har Kyrkan alltid tillåtit makarna att separera och inte längre bo tillsammans.  

Man måste dock komma ihåg att det äktenskapliga bandet i en giltig förening förblir intakt i Guds ögon och att de enskilda parterna inte är fria att ingå ett nytt äktenskap, så länge maken eller makan lever. Pastorer och kristna gemenskaper måste därför anstränga sig för att finna vägar till försoning också i dessa fall eller, om det inte blir möjligt, att hjälpa de berörda att ta itu med sin situation med trons hjälp.

Observationer på moralteologisk grund
Vi får ofta höra att omgifta skilda bör få bestämma själva efter sitt samvete om de skall komma fram till den heliga kommunionen eller inte. Detta argument, som grundar sig på en problematisk uppfattning om ”samvetet”, har tillbakavisats i ett dokument från Troskongregationen 1994.

 Naturligtvis måste de troende varje gång de deltar i den heliga mässan avgöra om det är möjligt att ta emot kommunionen och en allvarlig icke biktad synd skulle då alltid utgöra hinder. Samtidigt har de förpliktelse att utbilda sina samveten och göra dem samstämmiga med sanningen.

När de gör det, lyssnar de också till Kyrkans läroämbete som hjälper dem ”att inte vika undan från sanningen om människans goda ting utan i stället, särskilt i svårare frågor, nå fram till sanningen med visshet och förbli i den” (Veritatis Splendor, 64).

Om omgifta frånskilda i sina samveten är subjektivt övertygade att ett tidigare äktenskap varit ogiltigt, måste frågan prövas objektivt av en kompetent äktenskapsdomstol. Äktenskapet handlar inte bara om relationen mellan två människor och Gud utan är också en fråga om vad ett sakrament verkligen betyder i Kyrkan. Frågan kan inte i sin giltighetsaspekt bedömas av de berörda individerna.  Giltigheten kan bara bedömas av Kyrkan, i vilken individerna inlemmats genom tron och dopet.   

“Om två frånskildas och omgiftas tidigare äktenskap varit giltigt, kan deras nya förening inte under några omständigheter anses lagenlig och mottagande av sakramenten av just detta skäl omöjligt. Den enskildes samvete är bundet till denna norm utan undantag” (Kardinal Joseph Ratzinger, ”The Pastoral approach to Marriage must be Founded on Truth”, L’Osservatore Romano, English edition, December 7, 2011, page 4). 

Undervisningen om epikeia, enligt vilken en lag kan vara giltig generellt men inte alltid tillämpas på konkreta mänskliga situationer, kan inte heller tillämpas här, därför att vi i fallet med det sakramentala äktenskapets oupplöslighet har att göra med en av Gud given norm (eng. divine norm, övers. anm.), som Kyrkan inte har till sitt fria förfogande. 

Som vi kan förstå saken med utgångspunkt i privilegium Paulinum har Kyrkan faktiskt den nödvändiga auktoriteten att tydliggöra de villkor som måste vara uppfyllda för att ett oupplösligt äktenskap, så som Jesus lär oss, skall komma till. På den grunden har Kyrkan uppställt hinder för äktenskap och visat att det kan finnas grund för ogiltigförklaring. För att kunna undersöka dessa frågor i grunden har hon utvecklat en detaljstyrd process.

Man har också argumenterat i termer av barmhärtighet för frånskilda omgiftas tillträde till sakramenten. Självklart är barmhärtigheten kännetecknande för varje äkta lärjungeskap, eftersom Jesus själv visade solidaritet med lidande människor och utgöt sin barmhärtiga kärlek över dem.

Detta stämmer, men blir som argument på sakramentalteologins område ändå ett misstag. Hela sakramentekonomin är den gudomliga barmhärtighetens verk och kan bara inte sopas undan genom en vädjan till sig själv.

En objektivt missvisande vädjan till barmhärtigheten innebär också en risk att bilden av Gud banaliseras. Vad man säger är att Gud inte kan göra annat än att förlåta. Men Guds mysterium talar inte bara om hans barmhärtighet utan också om hans helighet och hans rättvisa.

Om dessa egenskaper hos Gud skulle förtryckas och synden inte längre tas på allvar, skulle det till slut inte ens vara möjligt att tala om Guds barmhärtighet mot människan. Jesus bemötte äktenskapsbryterskan med stort medlidande, men han sade till henne: ”Gå nu, och synda inte mer” (Joh. 8:11). 

Guds barmhärtighet befriar oss inte från att följa hans bud eller Kyrkans regler. Den förser oss snarare med nåd och kraft för att kunna uppfylla dem och att resa oss upp när vi fallit och på nytt kunna leva livet i dess fullhet, så som vår himmelske Faders avbild inom oss bjuder.

Den pastorala omtanken
Även om det inte finns någon möjlighet att ge omgifta frånskilda tillträde till sakramenten, på grund av sakramentens inneboende natur, är det desto nödvändigare att visa dessa medlemmar i den troende gemenskapen särskild pastoral omtanke för att tydligt rikta deras uppmärksamhet mot vad teologin säger om Uppenbarelsen och till vad Magisterium vill säga.

Den väg Kyrkan hänvisar till är inte lätt för de berörda personerna. Ändå bör de känna till och uppfatta att Kyrkan som en frälsningens gemenskap följer dem på färden. Så långt parterna anstränger sig att förstå Kyrkans inställning i praktiken och väljer att avstå från kommunionen, bär de sitt eget vittnesbörd om äktenskapets oupplöslighet.

Helt klart får det pastorala bemötandet av omgifta frånskilda inte reduceras till en fråga om mottagandet av eukaristin.  

Det är viktigt att inse att det finns andra sätt än sakramental kommunion att ha gemenskap med Gud. Man kan närma sig Gud genom att vända sig till honom i tro, hopp och kärlek, i ånger och i bön. Gud kan ge människor på olika vägar tydliga tecken på sin närhet och sin frälsningsvilja, även om de befinner sig i en motsägelsefull livssituation.

Som senare dokument utgivna av Magisterium har betonat är de kristna gemenskapernas herdar kallade att öppet och uppriktigt välkomna människor i oordnade situationer och att stå vid deras sida på ett medkännande och hjälpsamt sätt. De är kallade att göra dem medvetna om den Gode Herdens kärlek. Om det pastorala förhållningssättet har sina rötter i sanningen och kärleken upptäcker man hela tiden vägar som leder rätt och ger nya möjligheter att utforma den pastorala omsorgen.

Ärkebiskop Gerhard Ludwig Müller

20140521

Från l’Osservatore Romano, 23 oktober 2013, övers. från engelskan, G. Fäldt, för Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj, KUÄF, 2013-12-13. Bibelcitaten återfinns i Bibel 2000. Citat från konciliedokument kommer från den svenska utgåvan Katolsk Informationstjänst, Uppsala 1968. Gerhard Ludwig Müller (född 31 december 1947) är katolsk ärkebiskop och prefekt för Troskongregationen sedan sin utnämning av påven Benedikt XVI den 2 juli 2012.

(katobs.se med benäget tillstånd från diakon Göran Fäldt)

Fotnot:
(1) (n: r 5, jfr Letter to the Bishops of the Catholic Church on some aspects of the Church understood as Communion – Communionis notion; Litterae ad Catholicae Ecclesiae episcopos de aliquibus aspectibus Ecclesiae prout est communio, May 28, 1992).