Påve Franciskus gillar Benedikt XVI:s djupgående analys av skälen bakom krisen med övergreppen inom kyrkan och tackar sin företrädare för att han talar om vilka slutsatser som måste dras av de ansvarstagande. Benedikt XVI :s erfarenhet i dessa frågor är stor, alltifrån sin tjänstgöring som präst (alltsedan 1951), som professor i teologi (1957), som biskop (1977), som prefekt för Troskongregationen under påve Johannes Paulus II (1981–2005) och slutligen som påve (2005–2013).

Kyrkans viktigaste redskap mot sexuella övergrepp är motu propriet Sacramentorum sanctitatis tutela (2001). Denna lag går tillbaka till Johannes Paulus II och Joseph Ratzinger och visar att Benedikt var och är den viktigaste personen i Kyrkans kamp mot denna kris. Han har den vidaste översikten över och inblicken i detta problem. Han har en bättre position än all de blinda som önskar leda andra blinda … - inte de verkligen blinda som Jesus omger med sitt medlidande, utan de som Han varnar för, de som ser men inte vill se (jfr  Luk 6:39; Matt 13.13).

Vid 92 års ålder är Benedikt XVI i stånd till djupare teologisk reflektion än de som kritiserar honom, vilka saknar respekt och är ideologiskt förblindade. Han kan närma sig källan till den eld som satt kyrkans tak i brand. Katastrofen med branden i Paris, i ett av kristenhetens mest vördade Guds hus, har också en symbolisk mening: Den får oss att sätta värde på de goda brandmännens arbete, istället för att klandra dem för den skada vattnet som hjälpte till att släcka branden gjorde. Att renovera och förnya hela kyrkan kan endast lyckas i Kristus – om vi låter oss ledas i våra tankar av kyrkans lära om tro och moral.  

Mötet som nyligen hölls i Rom med ledarna för biskopskonferenserna i världen (den 21-24 februari) var menat att innebära början med att gå till rötterna med de ondskefulla övergreppen.  Det är endast om vi går till rötterna på problemet som kyrkan åter kan vinna trovärdighet i sitt uppdrag som återlösningens sakrament för världen och åter meddela den tro som ger den frälsning som förenar oss med Gud. Men de praktiska resultaten av detta möte har ännu inte publicerats, så USCCB, den nordamerikanska biskopskonferensen har ännu inte haft möjlighet att omsätta resultaten i praktik.

Rapporter från offren som utsatts för dessa övergrepp av personer tillhörande det vigda ståndet har skakat mötesdeltagarna. Men även de allmänt hållna och till intet förpliktande analyserna som gavs av några av de officiella talarna är ytterst beklämmande. Att de inte speglar verkligheten berodde kanske på att en del av de mest insatta kardinalerna inte gavs möjlighet att tala, som kardinal Seán O’Malley, ordförande för den Påvliga kommissionen för skydd av minderåriga, eller kardinal Luis Ladaria, prefekt för Troskongregationen.

Varje kanonisk process i fallen med allvarliga sexuella brott består av hundratals sidor källmaterial. Detta material ger empirisk kunskap om handlingsmönster och gör det möjligt att dra slutsatser om förövarnas profil och om typiska omständigheter. Att å andra sidan förklara fenomenet med termer som ”klerikalism” eller ”sexuellt begär orsakat av celibatet och som avlastas på barn”, som ”kopplat till Kyrkans hierarkiska konstitution” och ”prästadömets helighet” ) innebär bara att man använder modeord, prefabricerade mallar som skapats under en inskränkt ideologisk horisont. Dylika förklaringar saboterar tron på nolltolerans som det enda korrekta förfarandet.  Sexuella överbrott på tonåringar eller ens vuxna prästseminarister kan inte tolereras under någon som helst omständighet, även om förövaren tror att han kan ursäkta sig genom att ange samförstånd mellan vuxna personer. Endast strängt iakttagande av ecklesiastisk disciplin och hårda straff kan avskräcka möjliga förövare och ge offret en känsla av att rättvisa har skipats.

Beskyllning för ”klerikalism” kan lätt uttalas mot andra, men ironiskt nog är många som använder det för att angripa andra, själva skyldiga till det. Varje biskop som kräver av sina präster att utdela den heliga kommunionen till personer som inte helt och fullt uppfyller kyrkans trosbud, eller till dem som måste få absolution från allvarlig synd genom botgöring är hyperklerikalist. En sådan person missbrukar den auktoritet han förlänats av Kristus för att tvinga andra att handla emot Kristi bud, till och med genom att hota med ecklesiastiska straff.  I dylika fall gäller den apostoliska reglen – ”Man måste lyda Gud mer än människor” – även kyrkan (Apg 5:29, jfr 1875 deklaration av de tyska biskoparna mot Preussen när detta land ville blanda sig i Kyrkans angelägenheter, DH 3115).

Alla smarta men fåfänga försök att få individuella brott att bero på allmän disposition saknar empirisk grund: Brott härrör inte på något sätt i Kyrkans sakramentala struktur utan motsäger den. Alla som framhärdar med det avslöjar bara sin egen oförmåga och ovilja att ärligt diskutera Benedikts bidrag och förslag till lösning av detta explosionsartade ämne. En del ideologer har visat upp sin egen svaga moraliska känsla och svaga intellekt och har till och med givits möjlighet att utgjuta sitt hat och hån på en plattform som finansieras av den tyska biskopskonferensen. Dessa människor  ger mot sin vilja ett större bevis för att Benedikts diagnos är riktig och att detta slag av moralteologi, som under lång tid inte längre kan kallas katolsk, har kollapsat. 

Den allra mest skändliga anklagelsen är påståendet att Benedikt hindrar påve Franciskus’ kamp mot övergreppen – fastän Franciskus inte gör något alls, och inte kan göra något, utom att fortsätta att tillämpa de åtgärder som infördes av hans föregångare, och skydda sig själv och Troskongregationen mot de ondskefulla försöken att bagatellisera och dölja det skedda. Benedikt, som talar sanning, bidrar inte till en schism—men alla de som förtrycker sanningen och gömmer sig bakom psyko-social svada gör det. Alla som konfronterade med de unga offren för sexuella brott försöker ersätta kyrkans morallära, som grundar sig på naturlagen och gudomlig uppenbarelse, med en hemmagjord sexualmoral som bygger på den egoistiska njutningsprincipen från 1970-talet… gör sig inte bara skyldig till heresi och schism utan är öppet avfälling.

Överträdelse av Guds bud har alltid funnits. Men de serier av sexuella brott mellan 1960 och 1980 som begicks av präster vilka efter sin prästvigning undervisar, leder som herdar och helgar de troende i sin egenskap av Kristi företrädare (Andra vatikankonciliet, Presbyterorum ordinis 2) är särskilt allvarliga. Dylika missgärningar, förutom all den smärta som sexuella brott betyder för offren, för också med sig att de på ett djupt sätt skadar tilltron till hela Kyrkan och äventyrar offrens tro på Gud och deras naturliga tillit till Kristi tjänare, prästerna. Ett stort antal av dessa brottslingar saknade känsla för sin skuld och kände inte till eller avvisade direkt den lära enligt vilken sexuella handlingar med tonåringar eller vuxna personer utanför äktenskapet är moraliskt förkastligt. Vem deformerade deras samveten till den grad att de inte längre visste vilka de allvarliga synder är genom vilka ”inga otukiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män… inga sådana får ärva Guds rike” (1 Kor 6:9).

Skandalen når sin höjdpunkt när skulden inte läggs på dem som bröt mot Guds bud, utan det istället är buden själva som görs ansvariga för att man överträder dem. Grunden till synden blir med detta synsätt istället Gud, som kräver för mycket av oss. Ingen säger naturligtvis direkt att det är så, man anklagar istället Kyrkan att tyda Guds bud på ett omodernt sätt. Därför, säger man, måste vi nu uppfinna (eller, som det eufemistiska talet framställer det: ”vidareutveckla”, dvs. ”förvanska”) en ny sexualmoral som överensstämmer med det som den moderna humanvetenskapen kommit fram till som den ”filantropiska” moralen inte brytt sig om, dvs. den faktiska verkligheten, hur människor faktiskt lever sina liv. När man föreslår detta glömmer man lämpligt det som annars skulle ha erkänts: Nämligen att ”objektiv” imperisk vetenskap utan några förhandsantaganden inte existerar och att den underliggande antropologiska vetenskapen alltid påverkar tydningen av forskningsdata. Moral handlar om att kunna skilja mellan gott och ont. Kan hor bli något gott bara för att ett avkristnat samhälle tänker annorlunda om det än vad det sjätte budet säger?

När Paulus säger att som en följd av att människor förnekade skaparen och av syndarnas förakt för Gud, ”övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män” (Rom 1:27) menar han det som han tydligen talar om. Hur kan exegeter tro att bakom den tydliga betydelsen av dessa ord avses något annat, ja till och med motsatsen? I omoraliska handlingar, särskilt när de går emot äktenskaplig kärlek och dess fruktbarhet,  upptäcker Paulus en förnekelse av Gud, Skaparens vilja erkänns inte som måttet på vår vilja att göra gott. Beträffande kyrkans liv har detta en annan viktig följd: Vi kan endast som prästkandidater ta emot de män som även äger de nödvändiga naturliga förutsättningarna, intellektuell och moralisk förmåga och visar den andliga beredvilligheten att uppge sig själva helt åt att tjäna Gud.

Som Benedikt XVI så riktigt understryker, kan vi endast vända oss bort från oriktigt handlande om vi förstår manlig och kvinnlig sexualitet som Guds gåva, som något som inte tjänar narcissistiskt begär men har som sant ändamål i kärleken mellan makarna och ansvaret för en familj. Endast i detta vidare sammanhang av Eros och Agape kan sexualiteten ge kraft att bygga upp människan, Kyrkan och staten. På annat sätt leder den till ödeläggelse. Endast ett materialistiskt och ateistiskt synsätt ser det frivilliga avståendet från äktenskap i det prästerliga celibatet och i det religiösa livet som något som ger upphov till sexuella brott mot tonåringar. Det finns inget bevis för detta, statistiska data om sexuella öergrepp visar på det motsatta.
Den ateistiska synvinkeln visar sig också i argumenten hos dem som kommer med anklagelsen att brotten med övergrepp beror på en uppdiktad ”klerikalism” eller på Kyrkans sakramentala struktur.  I teologisk terminologi kommer ”clergy” (prästerskap) från ordet för ”dela på uppdraget” (Apg 1:17) som Matteus fick när han valdes till apostel, vilket han som en Ordets tjänare (Luk 1:2; Apg 6:4) skulle utöva i “biskopstjänst” (Apg 1:20) och som ”herde” (1 Pet 5:2). Biskopar och präster vigs inte till ”ämbetsmän” (med fast lön och statlig pension) utan till Kristi prästämbete, till att predika, till att förvalta mysterierna i den gudomliga liturgin och sakramenten, och som tjnstgöring tillsammans med den Gode Herden som gav sitt liv för fåren. Det råder en djup enhet bland prästerskapet och de döpta kristna i Kyrkans emensamma uppdrag. De kristtrogna bör inte i prästerna se maktfullkomliga funktionärer vilkas (prästerliga priviligerier) de avvundas och som de önskar kräva att själva få. 

Dylikt tänkande är endast möjligt i en sekulariserad kyrka som säkert är dömd till undergång i varje land där en sådan ideologi kommer att dominera. Istället för att omge sig med mediakonsulter och söka hjälp för kyrkans framtid från ekonomiska rådgivare, måste vi alla – prästerskap, ordensfolk och de kristtrogna, särskilt de gifta paren – fokusera på vår tros ursprung och källa: den treenige Guden, Kristi människotillblivelse, den Helige Andes utgjutelse, närheten till Gud i den heliga Eurkaristin och i att ofta gå till bikt, daglig bön och beredskapen att ledas i vårt moraliska liv av Guds nåd. Inget annat kan leda oss ut ur den nuvarande troskrisen och moraliska krisen och i en god framtid.

Gerhard Ludwig Kardinal Müller var tidigare prefekt för Troskongregationen.
Med benäget tillstånd från First Things 20190426

20190609

Alla ledare