Detta gamla begrepp har under Benedikt den XVI:s  pontifikat åter kommit ut i ljuset som förklaring till Katolska Kyrkans ställningstaganden i moralfrågor, särskilt inom bioetiken.

Den antogs ha förlorat sin betydelse som en följd av sekulariseringen och som offer för studentrevolten i maj 1968. Den blev en de många ”onämnbara” frågorna. Emellertid har den allt annat än försvunnit. Naturlagen är ett gammalt grekisk-romerskt begrepp som har behandlats av den helige Thomas av Aquino och som nu återkommer i Kyrkan som grundelement för moralen. Det som är problematiskt med naturlagen är i själva verket ett centralt inslag i Benedikt XVI:s pontifikat, konstaterar professorn i moralteologi vid Institut Catholique i Paris, Geneviève Médevielle (1).

Enligt påvens uppfattning kan detta begrepp utgöra ett svar på vår världs förnuftskris. Inför en relativism som sätter allt på samma plan utan att kunna erbjuda en värdeskala ”är det viktigt att i kulturen och i det sociala och politiska livet skapa bestående villkor för ett fullt medvetande om naturlagens obestridliga värde”, sade han i december 2008 inför den Internationella teologikommissionen. Den har också konfronterats med en form av positivism, enligt vilken det blivit möjligt att hysa ett blint förtroende för vetenskap och godkänna allt som är tekniskt möjligt. Det är i den meningen han bett den Internationella teologikommissionen om ett yttrande i frågan; den kommer att publicera ett dokument med titeln ”Vi söker efter en universell etik och en ny syn på naturlagen”.  Målet är att sammanställa en kurs i moral, ett område där katoliker både har höga förväntningar och där de paradoxalt nog också är mest kritiska. Naturlagen åberopas bland annat som stöd för Kyrkans position i fråga om bioetik.

Ett etiskt budskap finns inskrivet i den mänskliga varelsen

Termen är tvetydig. När man säger ”naturlag” tänker man på naturen som något som kan hanteras på många olika sätt. Men ”naturlagen” gör att människan ”existerar”, menar den kanadensiske moralteologen Fader Réal Tremblay, som är medlem av den påvliga teologiakademin (2).” Det är något man inte kommer förbi, något speciellt för människan, oberoende av fysiskt eller mentalt tillstånd eller av födsel”. Benedikt XVI definierar naturlagen som ”ett etiskt budskap som finns inskrivet i den mänskliga varelsen”, vilken människa det än handlar om.

Naturlagen har att göra med förnuftet. S:t Thomas menar därför att förnuftet har förmåga att urskilja de grundförutsättningar som gör henne till människa. Lagen är alltså inte avgränsad till trons område utan kan bestämmas av varje människa, vilken ”trosuppfattning” hon än har. När hedningar, utan att ha tron, på ett naturligt sätt gör vad lagen befaller, visar de att det verk som har lagen som grund, finns inskrivet i deras hjärta”, så som den helige Paulus har sagt (Rom 2:14-15).  Kyrkan kan således stå tillsammans med de icke-troende på en gemensam plattform av universella värden.

Viktiga moraliska tillämpningar

Dekalogen är det äldsta uttrycket för naturlagen inom ramen för den lag som har uppenbarats för oss. Så gott som alla instämmer i påståendet att tillämpningar är lika viktiga. Oss mer närliggande i tiden är Deklarationen om de mänskliga rättigheterna (1948), som också den utgår från en universell mänsklig ”natur”. I april 2008 påminde Benedikt XVI i FN om att ”de mänskliga rättigheterna bygger på en naturlag som är inskriven i människans hjärta och har en plats i olika kulturer och civilisationer”. 

Till dessa ”lagar som Skaparen inskrivit i människans andliga och moraliska natur” (Andra Vatikankonciliet), hör förståelsen för det som är gott, respekten för livet, allt liv, skapat med samma värdighet, det som Kyrkan översätter med uttrycket ”från konceptionen till den naturliga döden”, och som Benedikt XVI underströk i februari 2007, friheten, rättvisan och solidariteten. Det är alltså lätt att förstå att detta etiska budskap, som finns inskrivet i den mänskliga varelsen, faktiskt erbjuder ett skyddsräcke mot varje manipulation av livet inom det bioetiska området.

Naturlagen och samvetet

Här stöter vi på en verklig svårighet, nämligen den, att ju mer man tränger in i de praktiska aspekterna, ju svårare är det att komma överens om det allmängiltiga och urskilja den mänskliga utvecklingens rätta vägar. Det finns en tendens att betrakta naturlagen på ett nästan ”fysiskt” sätt för att förvänta sig ett närmast automatiskt svar på varje nytt problem som dyker upp. I bioetiska termer uttrycks det i beskrivningen av något som ”lovligt” (licite) eller ” icke lovligt” (illicite) som ställs mot varandra i varje enskilt fall i ett sammanhang där tekniska framsteg ökar möjligheter i nästan oändlig omfattning.  Pius XII fick en gång frågan om spädbarnsamning stämde överens med naturlagen eller inte… naturlagen uppfattas då som en moralisk norm utanför människan. ”Om Kyrkan nöjer sig med att på det sättet använda sig av den helige Thomas, kommer man inte att lyssna på henne”, konstaterar Fr. Tremblay, som för att göra en inre förklaring möjlig vill föra tillbaka samtalet till en kristen troskontext”. Benedikt XVI uppmanar på så sätt till att inte skilja naturlag och Uppenbarelse från varandra. Naturlagen är inordnat i vad kristna hävdar genom sin tro i fråga om sanningen om människan. Även om hon sedan kan bekämpas förnuftsmässigt, det vill säga av de icke-troende, ”utgör inte den kristna trons etiska innehåll något som ålagts hennes samvete utifrån utan har sin grund i själva den mänskliga naturen”.

Ty det finns ingen motsättning, tvärtemot vad som ofta sägs, mellan å ena sidan en naturlig lag som anses vara dikterad uppifrån av Kyrkan i Uppenbarelsens namn, och å andra sidan det individuella samvetet. Det är alltså naturlagen som i varje människa erkänner ett förnuft som kan urskilja det som är gott, med andra ord ett samvete. Särskilt i den katolska traditionen är samvetet inte en absolut storhet som står över Sanningen, utan som står i dialog med denna Sanning. Detta innebär alltså behov av en utbildning av detta samvete, som så ofta påven själv inbjuder till. Kyrkans budskap i moraliska frågor skulle alltså i mindre grad vara en genom en yttre regel påtvingad lag än en inbjudan, riktad till den kristne, men inte bara till den kristne utan till varje människa av god vilja, att forma sitt samvete.

1. La loi naturelle chez Benoît XVI, Études, mars 2009.
2. Vous, Lumière du monde, P. Réal Tremblay, Fides.

(Isabelle de Gaulmyn, Rom, La Croix, Hors-Série ; l’ABC de la Bioéthique, Paris, 2009 ; övers. G. Fäldt).
                                                    ¤
Vilken bioetisk inställning finns i de andra bekännelserna?
Protestantismen.
Reformationens etik ryms bara i Skriften och ingen annanstans.  Den protestantiska etiken kännetecknas av en exklusiv betoning av samvetets primat, människors behov och kravet på social rättvisa. Tolkningen av Evangeliets etik är sedan Reformationen inte längre en fråga om en lära, som ett läroämbete vakar över. Nej, den tolkas i och av den rena existensen, för var och en ”i sitt samvete”, i den övertygelsen att livet är en gåva och en Guds välsignelse. I den meningen finns ingen ”tingens naturliga ordning” som människan inte skulle ha rätten att rucka på.

Bibeln vill både låta människan råda över naturen och varna henne för att falla offer för maktfullkomlighet. De nya tekniska möjligheterna står som all mänsklig verksamhet under dubbla tecken, de utlovar något men kan också vara frestelser. Därför vill protestanterna förorda en ansvarsfull etik gentemot sig själva, gentemot andra och inför Gud.  Om till exempel åtskiljandet av sexualitet och prokreation är till skada, måste man undvika en allvarligare skada mellan paret och ett barn som fötts av en ”värdmoder”.

För att föreslå de troende, och särskilt dem som står inför svåra val, vissa anvisningar tillsatte Frankrikes Protestantiska Förbund 1985 en etisk arbetsgrupp med namnet ”Kyrka och Samhälle”. Denna arbetsgrupp publicerar, enligt moralisten Olivier Abel, texter som ”inte är instruktioner författade av något läroämbete – ingen har mandat att representera protestantismen i frågor om etik – utan fria reflexioner med betydelse enbart som material för fostran av ett ansvar som är vars och ens eget i tolkningen av Evangeliet, när händelser i det egna livet kräver det. Texterna har bara som mål än att gynna en debatt, ”i vilken församlingen uttrycker sin egen samsyn och accepterar sina divergerande uppfattningar”. Påståendena är ödmjuka, ty Kyrkan kan som mänsklig gudssökande gemenskap missta sig, även om hon ber om den Helige Andes hjälp.

Den ortodoxa kyrkan

Ortodoxins lära vilar mer på de stora dragen hos kyrkofäderna än på en samtida teologisk utveckling. Men särskilt på det moraliska området har teologerna, på fädernas grund, sökt finna ett svar på de frågor och etiska problem, som den vetenskapliga utvecklingen gett upphov till. När det gäller bioetiken har allt grundats på Gud den Treenige och den mänskliga personen (och inte individen), som är kallad att delta i Guds liv genom theosis (gudomliggörande), det vill säga ett liv som tagits emot som något heligt och som skall leda till helighet.

Det är en krävande kallelse som här tecknas. Den är asketisk men välsignas av nåden och orienterar sig mot Skaparen i livets fullhet.  Denna kallelse till helighet i livet står inte i motsats till en livskvalitet som ofta åberopas som kriterium för ett gott val på bioteknikens områden. Ty det är så, att varje mänsklig varelse, även när hon förringas eller är sjuk, är i Guds hand, vars kärlek är själva källan till livskvalitet för varje människa.

Den ortodoxa kyrkans ställningstaganden inom bioetiken vilar alltså på tre pelare (1-3), nämligen Guds absoluta suveränitet i alla sidor av existensen, från konceptionen till döden (1), Treenighetens modell som samtidigt är både gemenskap och det helt annorlunda i relation till alla mänskliga relationer och i relation till var och ens ansvar mot andra människor (2), och den spänning som detta transcendenta perspektiv introducerar i denna världs existens, så att varje beslut som berör livet präglas av den sanning, den skönhet och den fullkomlighet som kännetecknar Guds konungarike (3).

Judendomen

I fråga om bioetik innehåller Torah (t.ex. Gen 9:6; Exodus 21:22-23) och vissa talmudiska utläggningar allmänna regler. ”Men varje fall är ett fall för sig, säger förlossningsläkaren och referent i generalkonsistoriets etiska arbetsgrupp, Paul Atlan. ”Ett par bör alltid ta kontakt med en medicinskt kompetent rabbin i syfte att ta reda på, om deras situation ligger inom den ram, som den judiska lagen (Halakha) bestämmer samt att bli införstådda med det rätta förhållningssättet.”
 
Dessa texter utfärdar förbud mot aborter, ty embryot – ”människan som är i människan” (1 Mosebok), har skapats till Guds avbild. Den judiska lagen gör emellertid en väsentlig och hierarkisk skillnad mellan den havande kvinnans liv och embryots liv. Om moderns liv är vi fara går hon före barnets ända fram till dess födelse. ”Fostret är som en av moderns lemmar”, säger Guitin i Talmud (vetenskaplig skrift 23B). Följaktligen åtnjuter fostret skydd när det är i moderslivet; däremot är det inte skyddat in vitro (provrör), eftersom det inte på egen hand har potentialen att bli en person.

Islam

Då islam inte har någon hierarki, har den inte ”ett” officiellt ställningstagande inom bioetiken. De olika tankeinriktningarna hänvisar dock till samma tre källor, Koranen, Hadit (ord av Profeten) och juridiken, som måste kunna ”föreslå en etisk förståelse av moraliska principer”, enligt förre ledamoten av den nationella styrelsen för etiska frågor, Sadek Beloucif (not: studien är gjord i Frankrike, övers. anm). Inför ett beslut söker sig den troende således till texterna och traditionen och till slut till den förhärskande uppfattningen inom den religiösa församlingen.” Då ett uttryckligt svar inte infinner sig, skall den troende söka svaret i sin själ och i sitt samvete. Livets heliga karaktär är en grundprincip i islam. ”Den som räddar ett liv räddar hela mänskligheten, och den som dödar ett liv dödar hela mänskligheten” säger Koranen. En individ är likaså unik. Människan har slutligen ”skapats i en mest fullkomlig form” (Koranen). Men i forskningsintresse har man rätt att göra ingrepp på sin kropp i ett bestämt syfte i samråd som den som det berör, eller med familjen eller en kompetent företrädare för religionen.

Buddismen

Buddismen har inget läroämbete utan förklaras i ett flertal skolor. Genom hela buddismen löper en etisk dimension som vilar på en välvillighetens och icke-våldets kultur, till vilken också hör att avstå från allt själviskt handlande. Enligt den buddistiske läkaren och filosofen Jacques Martin (avliden 2001) är det möjligt för individen som lever ett fullt mänskligt liv att befria sig från ”sitt otillfredsställande livsvillkor” och ”få kännedom om lycka, ett förklarat ljus och inre frihet”. För att uppnå detta söker människan i sitt liv ”avstå från negativa gärningar”, vilket innebär att inte ta något liv, varken människors eller djurs, inte yttra sig lögnaktigt och inte tillåta sig olovliga sexuella relationer…  I konkreta termer betyder det, att den som söker ”Uppvaknandets tillstånd” följer den andliga väg som Buddha beskriver, nämligen ”en väg av noggrannhet och jämvikt som undviker extremt uppträdande” (fritt utlopp för sinnenas begär, sträng asketism) och ”sammanlänkar vishet och medlidande till en oupplöslig enhet”. Denna etik, menade samtidigt Jacques Martin, ”har i sig själv intet värde” utan underordnar sig den andliga vägens fundamentala trefald – etik – försoning – vishet som är vägens grundförutsättning. I olika buddistiska traditioner står individen därför alltid inför ”sitt eget ansvar”, med utgångspunkt från de principer som Buddha upptäckt för oss. Viktiga etiska bärande principer kan ändå förstås antydningsvis, som t.ex. allt mänskligt livs okränkbarhet på grund av dess helighet.

(La Croix, Hors-Série ; l’ABC de la Bioéthique, Paris, 2009 ; övers. G. Fäldt).