av Jacob Neusner

Vi kan bara diskutera och framlägga våra ömsesidiga synpunkter ifall vi tar varandra på allvar. Och vi kan påbörja en dialog bara om vi respekterar både oss själva och den andre. I min imaginära disputation behandlar jag Jesus med respekt, men jag vill också ifrågasätta hans uttalanden och diskutera vad han menar med sig själv.

Under antiken och medeltiden var det vanligt att man anordnade s.k. disputationer för att, religionerna emellan, utröna vad som var religiös sanning, särskilt mellan judendom och kristendom. Judendomen argumenterade livligt för sin sak och anförde en massa bevis som byggde på den Heliga skrift som ju var gemensam för båda parterna i debatten. I imaginära berättelser, som till exempel Judah Halevis Kuzari, kan vi finna en påhittad dialog mellan judendom, kristendom och islam. Den som leder dialogen är en kung som sökte efter den sanna religionen för sitt kungarike. I berättelsen är det judendomen som avgår med segern hos kazarernas konung, åtminstone så som Judah Halevi formulerar det. Men kristendomen sökte inte mindre kraftfullt efter partner att debattera med, förvissade om att det var de som innehade sanningen. Sådana debatter visade på båda parternas gemensamma tro i ljuset av förnuftet och genom att hänvisa till den Skrift som de båda äger.

Men disputationer blev omoderna när religionerna förlorade sin tilltro till förnuftets makt och inte lägre trodde att den kunde fastställa vad som är teologisk sanning och vad icke. Senare – som fallet är i Lessings Natan den Vise – kom religionerna att bekräfta att sanningen är något som flera parter kan äga gemensamt, och skillnaden mellan religionerna avfärdades som något trivialt och oviktigt. En amerikansk president lär ha sagt: ”Det kvittar vad du tror på, bara du är en god människa.” Sedan förlorade disputationerna mellan religioner sin trängande aktualitet. Arvet från upplysningstiden som innebar likgiltighet för religionens pretention på att inneha sanningen ledde till religiös tolerans och ömsesidig respekt, istället för till konfrontation och anspråk på att känna Gud. Religionerna kom nu att anses utgöra hindret för en god samhällsordning. Under de senaste två århundradena tjänade den judisk-kristna dialogen som en förmedlare av en politik som syftade till samhällsfrid, inte som medel för religiöst borrande i den andres religiösa övertygelse. Nu var det förhandlingar som gällde, inte debatter, och att lägga beslag på sanningen för den egna religionens skull ansågs vara något som skulle kränka reglerna för ett gott uppförande.

Ett tillfälle att förnya den rigorösa disputationsglädjen från medeltiden återkom med Johannes XXIII:s tillträde i påveämbetet. Två nya fakta öppnade porten för en förnyad debatt om vad som är religiös sanning. Det första var att påven signalerade att den katolska kristenheten önskade förlikning mellan judar och kristna i Förintelsens kölvatten. Han uttryckte respekt för judendomen. För det andra påbörjade Andra Vatikankonciliet arbetet med att formulera en katolsk teologi rörande judendomen och andra religioner. Resultatet av detta arbete blev Johannes Paulus II:s bok Crossing the Threshold of Hope (1994). Den judiska motsvarigheten till denna bok är den brittiske överrabbinen, Jonathan Sacks bok ”Dignity of Difference”. I det sammanhanget företog jag en systematisk analys av den judisk-kristna dialogen, så som den fördes under 1800- och 1900-talen (Jews and Christians: The Myth of a Common Tradition, New York 1990 and 2001) och gjorde ett experiment när jag omdefinierade reglerna för detta engagemang. Detta experiment imiterade medvetet den medeltida disputationen så som den fördes på den tiden när var och en av parterna ansåg sig äga den teologiska sanningen.

I ”En rabbin samtalar med Jesus” (A Rabbi Talks with Jesus) föresatte jag mig att ta Jesu anspråk på att vara den som fullkomnade Tora på allvar och att väga detta anspråk emot andra rabbiners lära – ett symposium av lärda specialister på Torah. Jag förklarar på ett mycket rakt och icke-apologetiskt sätt varför jag själv, om jag hade levt i Israel under det första århundradet efter Kristus och varit närvarande när Jesus uttalade Saligprisningarna,  inte skulle ha sällat mig till skaran av Jesu lärjungar. Jag skulle ha uttryckt en annan mening – förhoppningsvis på ett artigt sätt och säkert genom att lägga fram solida skäl, argument och fakta. Om jag hade varit där och hört vad han sade i sin predikan på berget skulle jag av mycket goda och påtagliga skäl inte ha önskat bli en av hans lärjungar. Det är svårt för människor att tänka sig, eftersom det är svårt att tänka sig ord som är djupare inristade i vår civilisation och som givit denna civilisation hela dess etiska bakgrund än det som uttrycks i Bergspredikan och i andra av Jesu uttalanden.  Men det är också svårt att föreställa sig hur det vore om man hörde dessa ord för första gången. Då skulle de nog uppfattas som något förbluffande och i högsta grad krävande, inte bara som slitna fraser tillhörande vår kultur. Det är just detta som jag ber läsarna att göra i mitt samtal med Jesus, att lyssna och säga emot. Att lyssna på en religiös lära som om det var den första gången och att besvara den i förundran och förvåning – det är det som är belöningen när man bedriver religiös disputation i våra dagar.

Jag skrev boken för att sprida lite ljus över anledningen till att de kristna tror på Jesus Kristus och de goda nyheterna om hans välde i Riket i himlen. Vi judar tror på Moses Torah och skapar här på jorden och i vårt eget kött Guds rike som består av präster och heliga människor. Och den tron gör att judar som är trogna sin religion måste avvika från Jesu lära, av den enkla anledningen att denna lära står i strid med Torah på viktiga punkter. När Jesus skiljer sin uppfattning från den som Gud uppenbarade för Mose på berget Sinai (dvs. Torah), har han fel och Mose har rätt. Genom att ange skälen för denna icke-apologetiska avvikelse önskar jag befordra dialogen bland troende, både bland kristna och judar. Under en lång tid har judarna prisat Jesus för att han var en rabbin, en jude likadan som de själva, egentligen. Men för de kristna som tror på Jesus Kristus är detta påstående något som är helt och hållet irrelevant. Och kristna å sin sida har prisat judendomen som den religion ur vilken Jesus kom och för oss judar är detta knappast någon komplimang...

Vi har undvikit att rakt på sak ta upp de punkter där våra uppfattningar skiljer sig radikalt åt, inte bara när det gäller Jesu person och anspråken han kom med, utan särskilt när vi talar om hans lära. Han var ute efter reform och för att förbättra: ”Ni har hört att det är sagt.....  men jag säger....”. Vi judar vidhåller – och jag tog upp det i min bok – att Torah var och är perfekt och inte kan förbättras och att den judaism som byggdes på Torah och profeterna och deras skrifter, de ursprungliga muntliga uttalandena av Torah som finns nedskrivna i Mishnah, Talmud och Midrash, var och förblir Guds vilja när det gäller mänskligheten. Genom att ansluta mig till detta kriterium föreslår jag en annan uppfattning, en judisk uppfattning, angående en del av Jesu viktiga undervisning.  Det är en gest som innebär respekt för de kristna och vördnad för deras tro. För vi kan bara diskutera och framlägga våra ömsesidiga synpunkter ifall vi tar varandra på allvar. Och vi kan påbörja en dialog bara om vi respekterar både oss själva och den andre. I min imaginära disputation behandlar jag Jesus med respekt, men jag vill också ifrågasätta hans uttalanden och diskutera dem med honom.

Vad är det som det handlar om här? Om jag lyckas skapa en livfull bild av diskussionen, då kommer de kristna att se vilka val Jesus var tvungen att göra och deras tro på Jesus Kristus kommer att få nytt liv – men också deras respekt för judendomen. Jag understryker de val som både judendomen och kristendomen möter i den heliga Skrift som de båda delar. Kristna kommer att förstå kristendomen när de blir klara på vilka val han var tvungen att göra, och samma sak med judar och judendomen. Jag önskar förklara för de kristna varför jag tror på judendomen och det borde hjälpa de kristna att förstå sin egen kritiska övertygelse som gör att de går i kyrkan varje söndag. Judarna kommer att stärka sitt engagerade vidhållande vid Moses Torah – men också respektera kristendomen. Jag vill hjälpa judarna att förstå varför judendomen kräver samtycke – ”den Allsmäktige söker hjärtat”, ”Torah gavs för att rena människans hjärta”. Både judar och kristna kan finna något förnuftigt att bejaka i En rabbin samtalar med Jesus, för var och en av parterna kommer att finna just de byggsgtenar på vilka skillnaden mellan judendomen och kristendomen vilar.

Vad är det som gör mig så säker på detta? Jo, eftersom jag tror att när varje sida på samma sätt får sig förelagda de frågor som de är oense om, och båda med skarpt förnuft bejakar sin respektive sanning, då kan de alla börja älska och ära Gud fridfullt utan strid – eftersom de vet att det faktiskt är en och samme Gud som de tillsammans tjänar – med vars och ens skillnader i tron. Det är alltså en religiös bok om den religiösa skillnaden, det är en bevisföring om Gud!

Målet jag föresatt mig är att hjälpa de kristna till att bli bättre kristna. Det kan de bli om de skapar sig en klarare bild av vad det är som de bejakar i sin tro. Och jag vill också hjälpa judarna att bli bättre judar, för när de läser boken kommer de, hoppas jag, att inse att Guds Torah är vägen (inte bara vår väg, utan vägen) på vilken man lär sig att älska och tjäna den ende Guden, skaparen av himmel och jord, som kallade oss att tjäna och helga Guds namn. Min poäng är enkel. I ljuset av Torahs sanning är mycket av det som Jesus sade fel. Om man har Torah som kriterium så var Israels religion på Jesu tid äkta och trogen, inte i behov av reform eller förnyelse. Det enda den krävde var tro och lojalitet mot Gud och att man försökte helga sitt liv genom att utföra Guds vilja. Och det finns ett äkta kristet svar på detta. Det står att läsa i sin prydno i påve Benedikt XVI:s svar till En rabbin samtalar med Jesus i hans Jesus från Nasaret, kapitel fyra, när han analyserar Bergspredikan.

Önskar jag då att de kristna, sedan de läst min bok, på nytt undersöker om deras trosövertygelser verkligen håller? Nej, inte alls. Den kristna tron har miljarder anledningar att tro på Jesus Kristus (inte bara att Jesus var och är Kristus). Det enda jag vill hävda är att kanske det är så, men inte för att han fullbordade Torah eller byggde sin lära på Torah eller bekände sig till Torah, inte på grund av att han förbättrade Torah. Om det var det han önskade göra så skulle jag inte ha följt honom då, och jag skulle inte råda någon att göra det nu. Men den kristna tron har aldrig funnit det vara ett problem med dess egen autonomi, inte ifrågasatt att det inte handlar om fortsättningen och reformen av den tidigare tron, judendomen (som alltid framställes som korrumperad och mutbar och i vilket fall som helst hopplös...), men en ny början. Så detta argument som jag framställer i form av en intellektuell lek, borde inte besvära den troende. Och det är inte heller det jag vill. Men om de kristna tar på allvar anspråket på att Matteus kriterium är sant – att Jesus inte har kommit för att upphäva utan för att uppfylla – då tror jag att kristna gör rätt i att ta på nytt övervägande vad Torah är (dvs. ”judendomen” med den sekulära terminologin): Sinai kallar, och Torah lär oss hur Gud önskar att vi skall vara.

Påven tar i sin bok upp frågan om den historiske Jesus. Kommer man alltså att fråga sig om jag i min bok önskar ta upp det ganska uttjatade judisk-apologetiska argumentet att å ena sidan säga ja till den historiske Jesus och å den andra nej till kristendomens Kristus? Inte så få judiska förespråkare (och kristna förespråkare av judendomen) skiljer mellan den Jesus som levde och lärde, vilken de ärar och vördar, och den Kristus (säger de) som är Kyrkans uppfinning. De påstår att det var aposteln Paulus som uppfann kristendomen. Jesus å sin sida lärde bara ut sanningen, vilket vi som är troende judar, kan bekräfta. Jag för min del har en helt annan uppfattning i frågan. Jag är inte intresserad i vad som hände sedan. Jag vill veta hur jag skulle ha svarat, om jag var där, vid foten av berget där Jesus uttalade de ord som sedan skulle komma att kallas ”Bergspredikan”. Jag har funnit de grundläggande påståendena hos en helt utvecklad kristendom vara förhanden i Bergspredikan, och det gör påven också.

Den Jesus Kristus som helt och fullt artikulerar den kristna läran talar i Saligprisningarna. Den Jesus som jag argumenterar med i min bok är inte den på förhand utformade historiske Jesus i en lärd teologs fantasi, och detta av det enda enkla skälet: de sålunda skapade historiska gestalterna är alltför många och alltför olika sinsemellan för att hålla i ett argument. Dessutom kan jag inte förstå hur religiösa människor kan strida om något som de finner endast i lärda teologers verk. När judarna öppnar det Nya Testamentet antar de att de läser om kristendomens Jesus Kristus och när kristna öppnar samma bok, intar de förvisso samma uppfattning. Det betyder inte att den historiske Jesus inte är  någon som existerar inom och bakom Evangelierna. Det bekräftar bara att Evangelierna när vi läser dem målar upp ett porträtt av Jesus som de flesta av oss som säger sig känna honom känner igen. Jag skriver för de troende kristna och de trogna judarna. I deras åsikt är det genom Evangelierna som vi känner Jesus. Och det är ett av evangelierna som jag vänder mig till i min bok.

När min förläggare bad om förslag på kollegor som han kunde be om rekommendationer för boken, föreslog jag överrabbin Jonathan Sacks och kardinal Joseph Ratzinger. Rabbi Sacks hade länge gjort  intryck på mig genom sina skarpsinniga och välformulerade teologiska skrifter, jag anser honom vara den ledande samtida försvararen av judendomen. Jag hade beundrat kardinal Ratzingers skrifter om den historiske Jesus och hade skrivit till honom för att uttrycka min beundran. Hans vilja att ta itu med frågor rörande sanningen, inte begränsat till att bara beröra den katolska doktrinen, frapperade mig och jag ansåg den både modig och konstruktiv. Båda två svarade med generösa kommentarer.

Men nu har hans Helighet tagit ytterligare ett steg och har besvarat min kritik i en kreativ exercis i exeges och teologi. I Jesus från Nasaret träder den judisk-kristna disputationen in i en ny ålder. Det är nu möjligt för oss att mötas rättframt och öppet i en övning i förnuft och kritik. Utmaningarna i Sinai för oss samman och förnyar den tvåtusenåriga traditionen av religiös debatt i tjänst hos Guds sanning.

(Renewing Religious Disputation in Quest of Theological Truth)
Dialog med Benedikt XVI:s Jesus från Nasaret
av Jacob Neusner
ur Communio med alla rättigheter

Övers. NH

Jacob Neusner är professor i judisk historia och teologi vid Bard College, Annandale-on-Hudson, New York.