TT och några andra medier har rapporterat om Troskongregationens ingripanden mot en papaplyorganisation för kvinnliga ordensmedlemmar i USA. Syrligt meddelar TT att "Vatikanstatens fördömande och uppmaning till rättning i leden väcker förvåning hos de anklagade". Flera rubriker talade om att påven är på "korståg mot liberala nunnor", orsaken som nämns är deras syn på "preventivmedel, prästvigda kvinnor och homosexualitet." Så citerades överallt en syster Campbell:

– Det framgår med plågsam tydlighet att kyrkans ledning inte är van vid välutbildade kvinnor som formulerar tänkvärda åsikter.

Så räcker man lång näsa åt påven världen över.

Som vanligt måste man konstatera att nyheten är fullständigt missvisande. Det handlar inte om fördömande eller bestraffning, utan åtgärder att förhindra en total utarmning av den katolska fromheten hos de amerikanska ordensgemenskaperna. Troskongregationen skriver:

The doctrinal confusion which has undermined solid catechesis over the years demonstrates the need for sound doctrinal formation – both initial and ongoing – for women Religious and novices just as it does for priests and seminarians, and for laity in ministry and apostolic life.

Om det bara handlade om synen på preventivmedel, hälsopolitik och prästämbetet, så vore saken enkel. Men här kan "tänkvärda åsikter" också innebära att man diskuterar om Jesus var Guds ende son, eller om det kanske fanns flera, i andra religioner; om kyrkan inte snarare är ett hinder för helgelsen och om deltagande i Eukaristin inte innebär en underkastelse under ett patriakalt system.

I USA finns det två paparaplyorganisationer för ordenssystrar, dels The Leadership Conference of Women Religious (LCWR) som bildades 1956, men moderniserades 1971, under viss splittring. Den samlar 1500 ledare som i sin tur ska representera 50 000 ordensmedlemmar eller 80% av de kvinnliga ordensmedlemmarna i USA. Dels finns Council of Major Superiors of Women Religious (CMSWR), en organsation för de som leder resterande 20% av de kvinnliga kommuniteterna. Denna grundades 1992.

Dessa två ledarorganisationer är väsensskilda. Den större har utvecklats till en politiskt aktiv och helt sekulär lobbyorgansation, vilket framgår av ett besök på deras hemsida. Ingenting vittnar där om att det handlar om en katolskt nätverk för personer som skall ha det andliga ansvaret för kvinnor kallade till ordenslivet.

På hemsidan för CMSWR, den mindre, möts man av ett Alleluja, bilder på glada nunnor, andliga texter, påvliga dokument och uppmaning att skriva till kongressen för att protestera mot tvånget för katolska kliniker att utföra steriliseringar, aborter och dela ut preventivmedel. Här finns länkar till en mängd kommuniteter med unga glada systrar i ordensdräkt, ingenstans kan man se något om de tunga problem som beskrivs nedan.

Vi har tittat närmare på LCWR, vad de står för och vad som möjligen föranlett att de nu sätts under biskoplig övervakning.

Hela styrelsen för 1500 kvinnliga ordensledare i USA. Notera att ingen bär ordensdräkt.

Förhållandet mellan Läroämbetet (alltså inte Vatikanstaten, som TT uppger) och LCWR har varit spänt i decennier. I själva verket uppstod det problem redan 1977, då Troskongregationen, med påve Paul VI:s underskrift, utkommit med deklarationen Inter Insignores, där det fastslog att kyrkan varken hade skäl eller rätt att öppna prästämbetet för kvinnor:

Adaptation to civilizations and times therefore cannot abolish, on essential points, the sacramental reference to constitutive events of Christianity and to Christ himself.

Den stora organisationen utkom med en officiell vägran att acceptera detta. Under decennierna som gått har många kommuniteter förändrats drastiskt. Ordensdräkterna har avlagts och nunnor har uppträtt i alla möjliga sammanhang i samhället, inte minst politiska. När också rapporter inkommit att man upphört att följa de dagliga bönerna, att man undervisar och predikar en morallära som står i strid med vad kyrkan lär, så beordrades en visitation.

År 2007 höll dominikansyster Laurie Brink ett anförande under rubriken A Marginal Life: Pursuing Holiness in the 21st Century för hela det samlade ledarskapet för 80 % av de katolska systrarna i USA. Det var ett mycket märkligt tal. Hon framhåller där bland annat att ordenslivet har havererat:

We have lost our prophetic place on the margins, having
gravitated toward the middle of society and fallen off the edge of the Church.

Syster Brink berättar att hon växte upp utan katolsk subkultur och utan känsla för traditionen. Det enda som betydde något för henne var eukaristin, gemenskapen med systrarna och bibelstudierna. Hon tar upp kallelsekrisen, och det verkar som hon är bekymrad att en del ordnar får "klassiska" kallelser:

Not every congregation is giving up the ghost sort to speak. Some have attended to their reality and are making choices that a generation ago would have been anathema to their members. These groups are recognizing the changing atmosphere in the institutional Church, the reneging on the promises of Vatican II, and the seemingly conservative young adults interested in pursing a life of holiness through the profession of the evangelical counsels. They are taking seriously Pope John Paul II’s call to pursue holiness first above all else. They are putting on the habit, or continuing to wear the habit with zest. They are renewing pious practices such as adoration and the Rosary. They are returning to the classroom.

Här framgår alltså tydligt att ordensdräkt, tillbedjan och Rosenkrans anses höra till det förgångna. Och att söka heligheten.

I ett stycke beskriver hon hur 1970-talet fick de kvinnliga religiösa att se med en ny lins, man upptäckte att skrifterna var inte hela sanningen. de var ju skrivna av män - och kanske inte ens Jesus var hela sanningen:

Religious titles, institutional limitations, ecclesiastical authorities no longer fit this congregation, which in most respects is Post-Christian. With these insights come a shattering or freeing realization—depending on where you stand. Jesus is not the only son of God. Salvation is not limited to Christians. Wisdom is found in the traditions of the Church as well as beyond it.

Den nya vägen till helighet kanske inte går genom kyrkan eller ens kristendomen, menar dominikansystern. Det post-kristna sökandet efter helighet ryms inte i en kyrklig struktur:

A sojourning congregation is no longer ecclesiastical. It has grown beyond the bounds of institutional religion. Its search for the Holy may have begun rooted in Jesus as the Christ, but deep reflection, study and prayer have opened it up to the spirit of the Holy in all of creation. Religious titles, institutional limitations, ecclesiastical authorities no longer fit this congregation, which in most respects is Post-Christian.

År 2004 gav LCWR ut en handbok, kallad Systems thinking handbook, An Opportunity to Act for Systemic Change. Den relaterar uteslutande till sekulärt systemtänkande, som delvis används i industrin och inom vissa vetenskaper, som ekologi. Man skall frångå linjärt tänkande och istället se allt som system, där varje del är beroende av helheten. Alla befinner sig i många olika system, och detta måste man vara medveten om för att kunna förändra systemen.

Handboken avslutas med några fallstudier. Ett fall handlar om hur man ska hantera när en större grupp ställer sig oförstående till ett ledningsbeslut. Medlemmarna i organisationen skulle fira minnet av organisationens grundare. Konferensledningen hade föreslagit en minnesakt på lördagen utan Mässa. På söndagen fanns heliga Mässan i närbelägen kyrka. Det visade sig att anledningen till lördagsceremonin var att det finns en grupp, en minoritet, som ser Eukaristin så bunden vid det västerländska "linjära" tänkandet att man inte kan delta i den med "integritet" - man känner sig kontrollerad av mannen-prästen. Den "organiska" modellen däremot innebär att man bejakar "kaos, förbindelse, process, inklusivitet, relation och ickelinjär auktoritet". för att ordenssystrar med detta tänkande skall känna sig bekväma i firandet av den Heliga Eukaristin så måste prästämbetet öppnas för även kvinnor.

Fallstudien behandlar ingående hur ledningsgruppen skulle handha klagomålen från dem som verkligen ville fira grundaren med Heliga Mässan, så att de till slut skulle förstå att de var instängda i ett "system", som måste störas, det vill säga lösas upp, så att de kom på andra tankar.

Detta är alltså en handbok för ledare av ordensgemenskaper i katolska kyrkan.

Man förstår Troskongregationens oro, och man förstår också att man snarare ser insatsen som svaret på ett rop efter hjälp än som "korståg". Syster Laurie Brink erkänner i sitt anförande 2007 helt öppet vidden av troskrisen bland dessa kvinnor.

We have lost sight that we are ecclesial women. We have tired of the condescension, and we have opted instead for ministry outside the Church. We may have some members who continue as persistent widows before an unjust judge, but those sisters are few, and largely unsupported by the congregation as a whole. We may not avail ourselves of the Sacraments, because we are angry—not about the Eucharist itself—but about the ecclesial deafness that refuses to hear the call of the Spirit summoning not only celibate males, but married men and women to serve at the Table of the Lord.

Hennes fyra alternativ som kommuniteterna står inför är är att 1. sakta dö ut, 2. att gå tillbaka till som det var förr (hon kallar detta för eftergivenhet), 3. att lämna kyrkan eller 4. att söka försoning. Själv röstar hon på det sistnämnda.

Detta skulle innebära att varje kontakt med Rom borde välkomnas istället för att framställas som ett martyrium.

20120505

Red.

Fotnot. Det finns en helt annan, betydligt ljusare, bild av ordenslivet i USA, som vi återkommer till.