Kyrkans vårtid

 

 

Synd leder till botgöring; men botgörelser är bara möjliga om man avsäger sig synden.


av Juan Manuel de Prada

De ständiga anklagelserna om pedofili som det katolska prästerskapet lider av har placerat kyrkan i en situation av vanrykte utan motstycke under de senaste århundradena. Naturligtvis är många av dessa anklagelser falska, många andra är obevisbara eller kommer att visa sig vara påhittade. Men det faktum att hundratals katolska religiösa har begått upprörande övergrepp mot barn och att deras biskopar har sopat  sina klumpiga handlingar under mattan, förutom den misstro den tillfogar kyrkan, urholkar de troendes tro på ett förfärligt sätt.

Allt detta skulle emellertid lätt kunna åtgärdas om de kyrkliga hierarkierna hade tillräckligt med mod att identifiera orsaken till det onda och använda de nödvändiga botemedlen för att bekämpa den. Men det modet lyser med sin frånvaro hos den generation som styr kyrkan idag.

Det är en generation som innerst inne vet att den har gjort ett skrämmande misstag, men som aldrig kommer att erkänna det, eftersom det skulle vara som att fördöma dess egen biografi. 

Den har diats ur de sterila brösten från det Andra Vatikankonciliet: Det är en generation som innerst inne vet att den har gjort ett skrämmande misstag, men som aldrig kommer att erkänna det, eftersom det skulle vara som att fördöma dess egen biografi. Och världen vet hur man drar fördel av denna svaghet.

Den sexuella amoralism som världen främjar kom in, som lite rök från Satan, genom det Andra vatikankonciliets sprickor; och när kyrkan väl rökts in har världen börjat avslöja den i offentligheten. Naturligtvis är världen inte intresserad av klargöranden av vad som hände, än mindre reningsprocessen i kyrkan, utan snarare dess omvandling till en darrande trashank som, för att undvika skandal, böjer sig för sina vedersakare. Det är precis vad de kyrkliga hierarkierna gör, som inte har modet att peka ut grundorsakerna till pederasti, av rädsla för att släppa lös världens vrede (som naturligtvis främjar och göder kampanjen). Alltså, en fånge hos en misslyckad generation som inte vill avsäga sig Vatikankonciliets misstag och som inte har modet att bekämpa grundorsakerna till pederastin.

Naturligtvis är världen inte intresserad av klargöranden av vad som hände, än mindre reningsprocessen i kyrkan, utan snarare dess omvandling till en darrande trashank som, för att undvika skandal, böjer sig för sina vedersakare. 

I ett avsnitt av evangeliet (Mt 19, 12) slår Kristus fast att det bara finns en typ av "eunucker" som kan vara värdiga präster. De är de som blir eunucker "för himmelriket"; det vill säga männen som erbjuder sin kyskhet till kontemplation, för vilket det är nödvändigt att anstränga sig i bön och överge den redlösa aktivismen och vänskapen med världen som det Andra vatikankonciliet framhöll så mycket. Istället förkastar Kristus helt de andra två typerna av "eunucker", som konciliet glatt inkorporerade i potten. Synd leder till botgöring; men botgörelser är bara möjliga om man avsägelser sig synden. Vilket innebär att avvisa den där "kyrkans vår" som har fört oss in i denna isvinter. Men det kan bara göras av en ny generation som visar avsky dessa vanföreställningar.

20220209

Juan Manuel de Prada är författare.

Från ABC

 

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2008 All rights reserved