Nu när ”antipåven” Küng talat kanske det vore lämpligt att ge den riktige påven ordet? Så här sade han till Peter Seewald år 1996:

”Antipåven” Küng gav nyligen ut sitt senaste inlägg i den pågående debatten om prästernas celibat – vara eller inte vara – och  Le Monde ägnar den en helsida.

Där skrev han bland annat:

Celibatet var inte i bruk under det f örsta årtusendet av den kristna eran. I västvärlden infördes den under 1000-talet under inflytande av munkarna (de hade frivilligt valt att ålägga sig celibat). Det var påven Gregorius VII som införde det, densamme som tvingade kejsaren av det Heliga Romerska Riket av tysk nation att knäböja inför sig själv i Canossa (1077), och det gjorde han trots våldsamt motstånd från det italienska prästerskapet och ännu mera av det tyska.
...
Regeln om celibatet skulle – liksom den påvliga absolutismen och stärkandet av klerikalismen – bli en viktig pelare i ”det romerska systemet”. I motsats till vad fallet var i de östliga kyrkorna, skulle det västliga prästerskapet, som alltså från och med nu fick avlägga löfte om celibatet, följaktligen komma att avskiljas från de övriga kristna. De skulle komma att bli en särskild, dominerande samhällsklass, som stod över lekmännen, men var helt underkastade den påvliga romerska påveauktoriteten. Emellertid är celibatstvånget idag den främsta anledningen till allmänhetens  katastrofala förtroendeunderskott för präster, till det ödesdigra övergivandet av kommunionen och i många fall upplösningen av den personliga andliga vägledningen utförd av präster.  

Men vad tänker då Joseph Ratzinger om saken? Han är ju dock påve och konstigt nog har ingen tänkt på att tillfråga honom i ämnet (förutom när man lägger i hans mun ord som han  aldrig uttalat). Faktiskt uttalade han sig för en tid sedan inför prästkongregationen:

Det är inom ramen för den ontologiska tillhörigheten till Gud som man måste förstå och på nytt bekräfta, även i våra dagar, värdet av det vigda celibatet, som inom den latinska kyrkan är en karism som ingår i det vigda ståndet (jfr. Ordinis, 16) och som även värdesättes inom de östliga kyrkorna. Celibatet är ett äkta uttalande som tillhör Gudsriket, ett tecken på en stadfästelse utförd av Herren och uttryck för en odelad tillhörighet till Honom och allt som har att göra med Honom, uttryck för att man givit sig odelad åt Gud och inte åt människor..

Det kan vara lämpligt att nu läsa det som Joseph Ratzinger år 1997 sade till Peter Seewald i ”Jordens salt”.
 
Joseph Ratzinger om prästcelibatet:

Prästcelibatet har sitt ursprung i en sats uttalad av Kristus. Det finns de som avstår från äktenskap i himmelrikets namn och som med hela sin existens vittnar om Gudsriket. Kyrkan kom tidigt till övertygelsen att detta är ett vittnesbörd som prästen bör avge.

Om vi idag har så svårt att förstå detta slags avstående så är det eftersom vår uppfattning av äktenskapet och av att ha barn radikalt förändrats. Att dö utan att ha fått barn betydde förr i tiden att  ens liv inte haft någon mening. Inget kommer efter mig, då är jag verkligen död. Om det finns efterlevande barn, då lever jag vidare tack vare dem, det är en slags odödlighet som jag får tack vare dem. Det första villkoret för ett fullvärdigt liv är att ha efterlevande och att på så sätt lämna spår efter sig här i världen.

... När man avstår från äktenskap och familj får man förstå det ur denna synvinkel: jag avstår från det som mänskligt sett är inte bara mera normalt, utan även viktigare. Jag avstår från att ge mitt bidrag åt livets träd, att äga en liten bit av världen, för att istället göra Gud till mitt land – och det är på så sätt som jag gör det möjligt för andra att tro att Guds rike existerar.

Celibatet har alltså på samma gång en kristologisk och en apostolisk funktion. Det handlar inte endast om att spara tid – jag får lite mera tid över om jag inte samtidigt är en familjefar – det vore en alltför primitiv och pragmatisk anledning. Det rör sig verkligen om att man lägger hela sitt liv i Guds tjänst och avstår från det som utgör ett vuxet liv som riktar sig mot sin egen framtid här på jorden.  

Detta är inte en troslära. Det är ett sätt att leva som mycket tidigt uppstod inom kyrkan av skäl som grundade sig i Bibeln. Ny forskning visar att celibatet går mycket längre tillbaka än de kända juridiska källornas utsaga, vilka får det att gå tillbaka till 1000-talet.  

Det som gör människor upprörda idag när de tänker på celibatet det är, tror jag, att så många präster inte önskar det för sig själva, att de hycklar ett celibat som de inte lever upp till eller har svårt leva upp till, eller att det vållar dem stora lidanden eftersom de inte riktigt klarar av det...

[...] Vi måste förstå att under tidsåldrar när celibatet befinner sig i kris, så gör äktenskapet det likaså. Det är inte bara celibatet som upplevs som oöverkomligt, även äktenskapets institution, som är grunden för vårt samhälle, försvagas mer och mer. I lagstiftningen i våra västliga länder ser vi att äktenskapet sätts på samma nivå som andra levadssätt och upplöses allt oftare inför domstolar. Svårigheten att verkligen leva i ett gott äktenskap är inte mindre än att leva i celibat. Om vi skulle ta bort celibatstvånget, då skulle vi få en annan problematik, nämligen prästskilsmässor. Den protestantiska kyrkan känner väl till detta.  

[..Det är viktigt att vi utövar större urskillning när vi väljer ut prästkandidaterna.
Att välja att bli präst är något som måste ske i absolut frihet, man får inte säga: Jaha, jag skulle vilja bli präst, det ordnar sig nog med allt det andra. Eller: Jag är inte så intresserad av flickor, jag klarar det nog, celibatet. Det är inte en bra utgångspunkt. Den som är prästkandidat måste erkänna att det endast är med sin tro som stark grund som han kan klara av att leva detta slags liv.  
...
Jag vill trycka på att löftet som uttalas före prästvigningen i vilket fall som helst är något som förhindrar att man tvingas till prästens levnadssätt.  Man får endast bli präst om man önskar det av hela sitt hjärta.

Det tycks helt och hållet uppenbart [...] att det råder ett samband mellan celibatets kris och den kris äktenskapet befinner sig i. I båda fallen rör det sig om ett definitivt beslut, ett beslut som tas för hela livet, och berör själva kärnan i min personlighet: kan jag från och med nu och om låt oss säga 25 år disponera över mitt liv så som jag själv vill?

Har människan förmågan att göra ett sådant val? Är det möjligt att uthärda en sådan begränsing och att ändå förverkliga sig själv och mogna – eller bör jag inte hela tiden hålla mig öppen för andra alternativ i mitt liv? Frågan är den i själva verket inte denna: Är det möjligt för människan att definitivt bestämma vad som ska vara hennes livs centrum? Jag skulle vilja svara på följande vis: hon kan det endast om hon har en fast förankring i sin tro, detta är det första. Och för det andra det är endast på detta sätt som hon kan uppnå den mänskliga kärlekens fullkomlighet och sin mänskliga mognad. Alla levandssätt som är under det monogama äktenskapet är för lite för den mänskliga varelsen att sträva efter.  

Jag tror att om man går ifrån detta villkor blir det ingen förbättring utan det enda man gör är att förvärra krisen. Det är naturligtvis en tragedi för kyrkan när många präster mer eller mindre lever ett dubbelliv. Det är olyckligtvis inte för första gången. I slutet av Medeltiden hade vi en liknande situation. Det var en av anledningarna till den katolska Reformationen. Det är en tragisk process och vi bör ägna den många tankar, även i namn av de män som verkligen lider av den. Men jag tror att att döma av den senaste biskopssynoden är det de flesta biskopars åsikt att det sanna problemet ligger i trons kris. Om vi ger efter på denna punkt, då kommer vi inte att få flera präster men vi döljer krisen och får på ett ohederligt sätt och genom ett illusoriskt medel fram en lösning som inte är det.  

Vi får emellertid inte heller anse ett kyrkligt levandssätt som fastlagt en gång för alla, även om det har djupa rötter.  Det är sant att kyrkan alltid måste ställa sig frågan och hon har gjort det under de senaste två synoderna. Men jag tror att om vi ser till  hela den västliga kristenhetens historia och också den inre vision som föregått den att kyrkan inte har mycket att vinna på att lösgöra den från celibatsskyldigheten, utan skulle snarare förlora på det.

2010-03-22

Övers: NH