”Har ni haft denna känsla? Att det i ens inre uppstår något som liknar ett långsamt stigande raseri? Det växer mer och mer och möter så insikten om ens egen vanmakt, blir till förtvivlan och slutligen resignation. Jag tror att de flesta här närvarande har haft dessa känslor, särskilt de som engagerar sig mot abort. Det var samma sak med mig. Jag kunde inte då och kan det ännu inte förstå att tusentals ofödda barns liv dagligen släcks, dödas. Och staten, fäderneslandet, talar under tiden stolt om tekniska framsteg. Fast jämrar sig naturligtvis också över ”den demografiska transitionen” ... Jag började tidigt samla in informationsmaterial om aborter. Bland annat fick jag även tag på ”Lebe” (ett tyskt pro-life blad) och när jag så satt därhemma ibland på kvällarna och läste dessa chockerande och ofattbara berättelserna, kunde jag inte somna på länge, så starkt upprörde de mig. Jag låg i sängen, vred mig hit och dit, och frågade mig gång på gång hur människor kan sjunka så djupt. Ingen mus i världen skulle komma på idén att bygga en musfälla!Meran-Würzburg (kath.net) ”Bönen är den radikalaste formen av engagemang” sade den artonårige Rudolf Gehrig från Würzburg, när han tog emot ”Livets pris 2012” i Meran. Han hade med två andra kamrater satt igång aktionen ”AIAC“ (Abortion Is A Crime – Abort är ett brott) i Facebook och satt upp en webbsida ägnat skydd av livet. Sedan ett år tillbaka ber ungdomar varje kväll Fader vår för det ofödda livet, för kvinnor som redan tagit ödesdigra steget och dödat ett barn, för alla vars liv är hotade. I talet som han höll vid prisutdelningen som skedde genom ”Rörelsen för livet i Sydtyrolen” i Meran förra söndagen berättade skolpojken hur han kom att starta detta ovanliga initiativ:
Abort (på tyska Abtreibung) (det kallades tidigare ännu ”barnadödande i moderskroppen”, vilket i mina ögon låter mycket ärligare) är en himmelsskriande dumhet. Dessa miljontals oskyldiga offer ropar ju till himmelen! Varför – och denna fråga ställde jag mig en kväll då jag igen ropade till himmelen i vanmäktigt raseri, förtvivlan, resignation och mitt svar kom så förbluffande enkelt för mig – varför skriker inte JAG till himmelen?
Det är ju en bra sak att informera sig över aborter, läsa tidskrifter och upprört skaka på huvudet, skriva texter, anklaga staten, det är inte heller helt fel att räcka upp handen på biologitimman och inför läraren och klassen säga: ”Hmm, jo jag undrar bara, är det inte så att livet börjar redan vid befruktningen och därför ...”, men är detta inte allt saker som inte leder någon vart ... och därför är lite fega och som inte leder någon vart?
I ett rus av entusiasm beslöt jag att grunda en rådgivningscentral för mödrar i nöd, eller en slags gatumission, ställe för rådgivning på gatan, eller så åker jag på nätterna runt i Tyskland och sprayar på städernas murar: ”Abort är mord, alltid.” Fast min familj, mitt skolschema och mitt finansiella läge förde mig snart tillbaka till verkligheten. Men det måste ändå finnas någon möjlighet att göra något, jag måste göra något, inte bara tyst och overksam sitta och titta på hur mina medmänniskor utplånas.
Då mötte jag en dag Laura. Laura är två år yngre än jag och en kompis. Vi pratar med varandra på rasterna på skolgården. En gång blev hon med i vår bibelgrupp och en natt fick jag ett sms att hennes föräldrar ville skiljas och att jag måste hjälpa henne. Då kom vi på att vi varje kväll exakt klockan åtta skulle be Fader vår för hennes föräldrar, båda samtidigt. Det fungerade, hennes föräldrar tänkte om, började på nytt och enligt Laura är allt igen bra mellan dem.
Denna erfarenhet blev till sist inkörsporten till AIAC. AIAC uttyds ”Abortion is a crime“ – Abort är ett brott. Jag fick denna idé under natten till den 10 januari 2011. Då hade jag än en gång läst någon artikel i LEBE gelesen, än en gång blivit arg och förtvivlad över att vara så svag och maktlös. Jag avreagerade mig genom att skriva till en kompis i Regensburg och beskriva allt jag kände. Det var redan sent på kvällen men Theresa Häusl besvarade mitt sms och sade att hon förstod mig och kände som jag. Den natten beslöt vi att varje dag klockan åtta be Fader vår för det ofödda barnets rätt till liv. Det var klart från början att det alltid är bättre att be FÖR något än MOT något (för det ofödda barnets liv, för dem som väntar barn, för läkarna). Bönen liknar trollbrygden hos Asterix och Obelix. Druiden Miraculix, som ju känner till receptet på drycken tillverkar den bara om den ska användas till försvar, inte för att gå till angrepp.
För första gång kände jag lite frid inom mig eftersom jag så långsamt förstod att genom bönen kunde jag antagligen nå bättre resultat än vad jag först förstod. Det finns ju ett ordspråk som lyder: ”Bönen är den radikalaste formen av engagemang.”
Och det blev fantastiskt. Varje kväll klockan åtta ringde det i min mobil, det var för att påminna mig om att det var dags. Det var som en liten sammansvärjning. Theresa och jag mot resten av världen, de som tyckte att abort var något bra. Sade jag ”Mot”? Jag menar alltså FÖR det ofödda barnets rätt till liv…
Vi ville utvidga vår lilla sammansvärjning till flera personer men bidade vår tid. Det kostade lite självövervinnelse att ta det steget, sätta upp en officiell sida på Facebook och berätta om vårt initiativ för vänner och bekanta. Först samlade vi epost-adresser för att göra ett utskick, det blev en alltför långrandig skrift, men reaktionerna var överväldigande starka. Vi fick svar från vuxna, ledare för prolife-organisatoner i Tyskland, Österrike och Schweiz, präster, ordensfolk, ja till och med politiker som Rudolf Gehring i Österrike, som råkar ha nästan samma namn som jag...
Jag, som bara var sjutton år, oerfaren och ganska omogen, kände mig plötsligt väldigt viktig och mycket stolt. Jag blev kritiserad av veganer i vår kommun, eftersom dessa ansåg att om man är mot abort då måste man också göra något mot dödandet av djur, eftersom djur ju faktiskt också ”är människor”. När denna förening så började rena hetsjakten på mig kände jag mig väldigt stolt, jag njöt av att bli ställd mot väggen av människor vars uppfattning jag alls inte delade, och av att fortsätta att kämpa för en sak som jag visste var viktigare än allt struntprat. Jag var stolt över min martyrroll, så stolt att jag tappade bort det som jag kämpade för.
Jag märkte hur jag mer och mer ställde MIG själv och mina strider med motståndarna i fokus, men att anledningen till min kamp, kampen för livet, på något sätt kom alltmer i bakgrunden. Och Gud tillät detta. Det var obegripligt. Han ser på hur jag fjärmar mig från mitt uppdrag, hur jag framställer HANS gåvor och ingivelser som om det vore mina egna, han ser hur jag visserligen förkunnar det han vill att jag ska förkunna men att jag gör detta bara för att framhäva mig själv, hur jag helt enkelt skjuter honom åt sidan. Hur han låter det ske. Hur måste detta inte smärta hans fadershjärta?!
Jag blev med tiden lite avtrubbad, ja nästan trött på hela saken. Att dyka ner i det kalla vattnet hade jag redan bakom mig, snart visste alla på skolan att jag ”var lite emot” abort. Det berättades till exempel att den protestantiske kristendomsläraren i en klass när man skulle tala om abort hade föreslagit att man borde kalla in den där Rudolf i elfte klassen så att han kunde berätta sin åsikt i ämnet. Jag var förbluffad över att plötsligt till och med den värsta motståndaren visade mig respekt för min åsikt och för aktionen jag höll på med. Och jag blev mallig. Detta högmod gjorde att jag till exempel inte ansåg det för nödvändigt att när det blev tal om skyddet av livet i skolan inte tyckte att jag behövde bidra till diskussionen, ”alla vet ju redan vad jag tycker”. Och min entusiasm för att vinna nya anhängare avtog. Tidigare hade jag ivrigt värvat nya anhängare för min sak, bland annat under ungdomsläger eller en katolsk förenings generalförsamling, men nu drog jag mig tillbaka.
Detta högmod var bara det första steget. Rätt som det var började jag tvivla på hela projektet. Jag såg hur andra hade mycket mera att komma med, hur de kämpade, hur de helt enkelt åstadkom mera än jag, min arme stackare, med min lilla Facebook-aktion.
Den gode Guden är en genial strateg, den han älskar den agar han, heter det. När han så hade tuktat min arrogans lite grann, kom andra delen av hans plan: Radion. En morgon när jag gjorde mig i ordning hemma hörde jag att någon stat i USA inte längre tänkte ge organisationen ”Planned Parenthood”, som äger flest abortkliniker där, sitt finansiella understöd. Var det slumpen? Nej, aldrig. När jag satt där ännu morgonsömning kände jag hur det började rycka i mungiporna och att ett brett leende spred sig i mitt ansikete ... kunde det vara så att vi alla som bad vår bön för de oföddas rätt till liv hade del i detta beslut?
Sedan dess har det gått ett år och AIAC finns fortfarande. Marcel Urban från Würzburg, som just nu studerar vid universitetet i Heiligenkreuz i Wien, har anslutit sig till AIAC-teamet och är till mycket stor hjälp. Jag har honom att tacka för att min amatörmässiga Facebook-sida nu ser mycket proffsigare ut. Han har skapat en ny logo och ger varje dag en viktig kommentar eller sätter in en bild, som ger alla som öppnar sidan en riktig tankeställare. Jag är den gode Guden oändligt tacksam att han lät mig komma i min väg!
Ett särskilt tack vill jag rikta till Martha Zöggeler som är medlem av den tyska Prolife-rörelsen. Hon var en av de första som vid den tiden svarade på mina mail, jag fann hennes adress i tidskriften Lebe. Det utvecklade sig en livlig kontakt mellan oss på epost och facebook, och hon fanns alltid till mitt förfogande som rådgivare, även utanför AIAC. Och jag tycker det är otroligt spännande att hon sedan en tid tillbaka blivit min ”andliga moster”, även om vi idag, den 20 maj 2012, träffas för första gången i levande livet.
När Martha ringde upp och nästan beordrade mig att komma hit, var jag först mållös och det tog en lång stund innan jag helt förstod vad det innebar.
”Der Preis des Lebens” – livets pris, är en utmärkelse för de som visar engagemang för tillvaratagandet av det mänskliga livet. Jag tycker att jag inte riktigt förtjänar ett så fint pris. Jag har sett efter vilka som tidigare tagit emot detta pris, och inser att jag bland alla dessa är den som minst förtjänar priset. Jag ber Er att tro att detta inte är något hycklad ödmjukhet eller en strategi för att framhålla vilken fantastisk människa jag är. Jag säger det inte som en kvinna, som ständigt påstår sig vara tjock, bara för att hennes man ska säga motsatsen. Jag säger det snarare som en som står på vågen och VET att han är för tjock, eftersom han läser på displayen: Bara EN person på vågen.“
Jag talade alltså med Gud om hur OMÖJLIGT det är att jag ska kunna övertala mina föräldrar att låta mig åka till Sydtyrolen mitt i studentexamen och när min kusin ska gifta sig. Och så sade jag till mig själv att detta får vara ett tecken på att jag inte bör acceptera priset. Jag visste att Gud menar allvar med sådan kohandel. För bara tre veckor sedan deltog jag i tre tävlingar där det gällde att författa något och sade då till Gud: ”Se upp, du känner ju mig och mitt högmod. Om du anser att mitt ego inte klarar av att vinna denna skrivtävling, låt mig då inte vinna.” Genast fick jag några dagar senare svar från två tävlingsinstanser att mina historier tyvärr inte kunde gå vidare till nästa omgång. Och ändå står jag nu här i Sydtyrolen och ska till att få ett pris, som jag fortfarande anser att jag inte förtjänar. Det betyder alltså att priset inte går till en person, utan till en aktion – till AIAC – till Bönen för livet. Denna aktion har just firat ettårsjubileum och priset är alltså en uppmaning att fortsätta detta som började med några Facebook-klickanden på datorn.
Idag, den 20 maj 2012, kommer en bönegrupp att för 487:e gången be Fader vår, och denna bön kommer att vara ett steg som kan leda till förbättring av världen, allteftersom dessa personer – allt efter hur fort de talar – tar sig 20 till 30 sekunders tid för att be om denna viktiga sak. Vi inbjuder alla att ansluta sig till oss, så att vi alla gemensamt kan bidra till en riktig bönestorm!”
Facebook: AIAC – Gebete für das Leben/Prayers For Life
Foto: (c) Rudolf Gehrig/Bewegung für das Leben-Südtirol
Övers.: Natasja Hovén
