Eukaristin är en gåva från Treenigheten tlll oss. Gåvan och kärleken är Kristi primat, det är Han som älskar oss först. Genom Kristus kan vi få del i Guds innersta liv. Detta är en gåva helt utöver allt annat, som visar på den oerhörda uppfyllelsen av Guds löften.

Påven understryker att Eukaristin i sin liturgiska utformning tydligt måste uppvisa att biskopen eller prästen agererar i Kristus översteprästens person.

Om skönheten och liturgin: Liturgin är veritatis splendor, sanningens strålglans, inte bara som estetisk dimension, utan reellt, då vi vänder oss direkt till Kristus, den ger oss en glimt av himmelen på jorden. Detta ger oss en aning om vilken omsorg vi måste visa i den liturgiska utformningen.

Särskilt viktig är katedralens liturgi. Biskopen måste se till att denna är utförd i fullständig respekt för "ars celebrandi", så att den kan ses som ett exempel, ett föredöme för hela stiftet.

Allting som har med Eukaristin att göra måste utmärkas av skönhet. Kyrkorum, konst, dräkter, föremål - och musik.

Påven går även in på detaljer i samband med fridshälsning och mottagning av Eukaristin. Fridshälsningen bör inte överdrivas, det räcker med att ge den till den man har bredvid sig. Angående kommunionen, så manar biskopen utdelare, lekmän bara om de är speciellt utbildade och det finns ett akut behov av dem, att se till att kommunionen verkligen blir ett personligt möte med Herren i Hans sakrament.

Lekmannens aktivitet måste särskiljas från yttre verksamhet, att man ska "göra" saker i liturgin. Istället handlar det om en inre disposition främst, en akt av tillbedjan. Aktiviteter får heller inte skapa förvirring om vem det är som leder liturgin. Det är prästen, eller i själva verket biskopen, genom sina präster.

Att delta i mässan innebär inte att man automatiskt har tillgång till Eukaristin. Man måste vara förberedd. Andlig kommunion kan alltid göras om man inte kan ta emot kommunionen i dess gestalter.

Påven understryker hur viktigt det är med förberedelser, genom en "mystagogisk katekes". Denna handlar inte om att "förklara" allt, utom frälsningshistorien som måste vara känd, utan mera att man blir invand med de liturgiska tecknen och språket. Först då kan man också föra ut frukterna av Eukartistin genom sitt konkreta liv.

Just efter konciliet fanns det en uppfattning att "bröd skall ätas, inte tillbes" och man upphörde på sina håll med den sakramentala tillbedjan. Detta är fel. Eukaristi och tillbedjan kan inte särskiljas. Augustinus lär att ingen äter detta kött utan att först ha tillbett det, och därför skall tillfällen för detta beredas. Tabernaklet bör vara centralt och väl synligt placerat, likaså den brinnande lampan.

Kommunionsandakt utan präst skall ske med längtan efter de ord endast prästen kan uttala. Församlingar skall inte lämnas för länge utan att de besöks av präst.

I linje med Eukaristin kan en troende katolsk lekman inte gå emot de värden vars källa är Eukaristin. Katolska politiker och lagstiftare är bundna av detta, de kan inte agera mot den naturliga lagen. Biskoparna måste ständigt upprepa detta.

Även för missionerande verksamhet är Eukaristin förpliktande. Det räcker inte att hjälpa andra av sociologiska skäl, eller peka på Kristus som en förebild. Vi måste bära Honom ut till de andra.

Eukaristin förändrar vår syn på världen. Om den levs så betyder varje kyrklig handling någonting, världen är inte bara en råvara, utan en del av Guds plan. Bara genom att mysteriet levs fullt och helt kan det förvandla varje aspekt av mänskligheten till något som ärar Gud. Martyrerna dog hellre än att vara utan Eukarstin. Inte heller vi kan leva utan att delta i frälsningens sakrament; vi längtar också efter att varje stund leva i den anda vi mottar Herren i Eukaristin.

Sacramentum Caritatis (engelsk text)