av teol.dr Johannes Bernaldo

Det finns en väsentlig skillnad mellan kristendomen, eller kanske bättre sagt den judisk-kristna religionen, och alla övriga religioner: i dessa möter vi människans sökande efter Gud, i den judisk-kristna religionen möter vi Gud som söker efter människan, och som gör det utan att någonsin tröttna, trots människans många svek.

Vill vi leva som äkta kristna, så är det oumbärligt att alltid hålla detta för ögonen. Ty för oss gäller det inte i första hand att utforma kloka tankar och resonemang, sådana som våra duktiga hjärnor flitigt väller fram: det gäller först och främst att lyssna till Gud, att få insikt i det han har uppenbarat för oss(1). Den första förutsättningen för ett kristet liv är därför tron, den teologala dygden tron. Kristi maning är entydig: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på Evangelium”,(2) så började hans förkunnelse. ”Gå ut överallt i världen och förkunna Evangeliet för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd”, (3) så avslutade han den. Endast genom tron på Jesus Kristus, på Guds Ord, får vi tillgång till Guds värld, till den heliga Treenighetens gemenskap, till det nya, eviga liv som vi fick del i genom dopet och som kommer att fullföljas i oss i himlen, om vi förblir Gud trogna.

Evangeliets sidor är fulla av Jesu uppmaningar till tro. Låt oss ta t.ex. hans ord till fadern som bad Honom att bota sonen med fallandesjuka: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.”(4) Eller hans glädje över den kvinnas tro, som led av blödningar: ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid.”(5) Och till lärjungarna förklarade han: ”Om ni har tro så stor som ett senapskorn, kan ni säga till det här berget: Flytta dig bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er.”(6) Samtidigt får vi inte glömma hans beklämmande utrop: ”Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?”(7)

Är det inte så att Herrens ord upplyser oss om roten till så många uppenbarliga förfallsföreteelser i vår tids samhälle? Skulle det inte se annorlunda ut om vi kristna hade en starkare tro? Vi får inte glömma det som en av de första kristna författarna påpekade: ”Vad själen är i kroppen, det är de kristna i världen.”(8) Om vi vill gå framåt i vårt kristna liv och bidra till Kyrkans och samhällets förnyelse, behöver vi fördjupa vår tro och lära oss att alltid tänka och handla utifrån trons insikter, utifrån Guds uppenbarelse, inte utifrån rent mänskliga, till tidsströmningarna anpassade resonemang.

Men vi får inte glömma att vi, som inte är Kristi omedelbara lärjungar, endast kan få tillgång till Kristi Evangelium genom hans Kyrka, d.v.s. de döptas gemenskap, samlad kring apostlarnas efterträdare med Petrus efterträdare i spetsen. Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om den gudomliga uppenbarelsen uttrycker det vackert, djupt och kortfattat: ”den heliga Traditionen, den heliga Skrift och Kyrkans läroämbete är enligt Guds allvisa rådslut så inbördes sammanknutna och förenade med varandra att ingendera kan bestå utan de andra. Alla tre tillsammans bidrar verksamt till själarnas frälsning, var och en på sitt sätt och under en och samme Andes ledning.” (9)

Tyvärr möter vi ofta – inte bara hos icke-katoliker utan också hos katoliker – djupa missuppfattningar beträffande Kyrkans läroämbetes roll. När man t.ex. talar om teologernas och läroämbetets roller i samband med strävan att fördjupa de kristnas troskunskap, jämför man ibland teologerna med motorn och läroämbetet med bromsarna i en bil. En sådan jämförelse är djupt missvisande. Vill man använda en sådan bild, så kan man gärna tillskriva teologerna motorns roll men i så fall borde man likna läroämbetet snarare vid skyltarna som visar vägen. Vad hjälper den kraftigaste Ferrarimotorn om man tar fel väg och hamnar i ett träsk eller ännu värre i kvicksanden?

Vårt förstånd är en gåva från Gud, som gör oss till hans avbild, och det ädlaste som förståndet kan syssla med är att utforska Uppenbarelsens innehåll (detta är teologernas uppgift), men vårt förstånd är till sitt väsen begränsat, så att Guds mysterier överstiger dess fattningsförmåga trots den teologala trons hjälp. Dessutom är förståndet försvagat genom arvsyndens och våra personliga synders verkan, vilket ökar dess förmåga att missta sig. I sin barmhärtighet har Gud därför skänkt oss en ytterligare hjälp i form av Kyrkans ofelbara läroämbete. Den heliga Traditionen, den heliga Skrift och Kyrkans läroämbete utgör, som ovanciterade texten säger, en oskiljaktig enhet.

Den teolog – och vilken reflekterande kristen som helst – som vill uppnå vettiga slutsatser måste utgå från den kunskap som dessa tre instanser i förening förser oss med. Likaså måste vi under alla våra resonemang gång på gång se upp till alla tre instanser och jämföra våra insikter med deras undervisning om vi vill vara säkra på att vi inte förirrar oss. Detta är en väsentlig följd av vår tro: en troende katolik vet att man inte kan komma till vettiga kunskaper vid sidan av läroämbetet, så mycket mindre i motsats till läroämbetet.

En annan vanligt förekommande missuppfattning gäller förhållandet mellan läroämbetet och den enskildes samvete. Denna skenbara konflikt har i de senaste decennierna tillspetsats i samband med tillämpningen/tolkningen av Paul VI: s encyklika om människans uppdrag att ge vidare mänskligt liv, Humanae vitae (25/7 1968), samt – närmare våra dagar – de katolska politikernas förpliktelse att i sitt politiska engagemang handla i överensstämmelse med Kyrkans lära. Man konstruerar rätt ofta en motsats mellan läroämbetets utsagor och den enskildes samvetsomdöme och påstår att det skulle vara legitimt att följa det egna samvetets omdöme även om det står i rak motsats till Kyrkans lära.

Bakom ett sådant påstående finns det en missuppfattning om samvetets väsen och roll. Samvetet är inte en normerande instans utan en mänsklig omdömesförmåga, vars roll är att bedöma vilka givna normer bör tillämpas i en viss situation: ”Samvetet är ett omdöme av förnuftet genom vilket den mänskliga personen inser den moraliska kvaliteten i den handling som den skall utföra, håller på att utföra eller redan har fullgjort. I allt vad hon säger och gör är människan tvungen att troget följa vad hon vet är rätt och riktigt. Det är genom samvetsomdömet som människan uppfattar och inser den gudomliga lagens föreskrifter.”(10)

Eftersom vår omdömesförmåga är en funktion av vårt förstånd, är den, liksom förståndet, begränsad och kan begå misstag. Därför talar man om rätt eller fel samvete: ”Det händer att samvetet befinner sig i okunnighet och på ett felaktigt sätt bedömer handlingar som skall göras eller redan har gjorts.”(11) Det kan hända att denna okunnighet inte kan övervinnas, vare sig därför att människan har uppfostrats på ett sådant sätt att hon utan egen skuld är övertygad om att hon bedömer rätt, eller därför att hon utan egen skuld är okunnig om vissa omständigheter o.s.v. I sådana fall ”kan den onda handling som en person gör inte tillräknas denna person.”(12) Man talar då om ”ett oskyldigt felaktigt samvete”.

Emellertid ”har denna okunnighet ofta sin grund i den enskilda personen som måste bära ansvaret för den. Så går det ’när människan föga bekymrar sig om att söka det sanna och goda, och när vana vid synd med tiden gör hennes samvete nästan blint’(Gaudium et Spes nr. 16). I sådana fall är människan skyldig till det onda som hon begär.”(13) Katolska Kyrkans Katekes påpekar även en rad orsaker till en sådan skyldig okunnighet: ”Okunnighet om Kristus och hans Evangelium, andra människors dåliga exempel, slaveri under lidelser, krav på missförstånd autonomi för samvetet, vägran att rätta sig efter Kyrkans auktoritet, brist på omvändelse och kärlek kan finnas med i underlaget då man gör felaktiga omdömen om ett sätt att handla är moraliskt riktigt eller ej.”(14)

Samvetet behöver alltså uppfostras. ”Att fostra sitt samvete är oundgängligen nödvändigt för människor som är underkastade negativt inflytande och frestade av synden att föredra sitt eget omdöme och avvisa sådan undervisning som framläggs med auktoritet.”(15) Och eftersom uppgiften är så viktigt, har Gud givit oss många hjälpmedel: ”Guds ord är ljuset på vår väg när det gäller fostran av samvetet. Vi måste ta det till oss i tro och bön och omsätta det i praktisk handling (…) Vi får hjälp av den helige Andes gåvor och av andras vittnesbörd och råd och ledning av den undervisning som bedrivs i Kyrkans namn och med hennes auktoritet.”(16)

Vi ser alltså vilken stor vikt Katekesen tillmäter Kyrkans undervisning i samband med samvetsbildning. Det är förståeligt: om vi alltid behöver lärare för att utveckla våra kunskaper på alla möjliga områden, desto nödvändigare är detta i en sådan viktig och svår fråga som det moraliska omdömet. De krafter som försöker lura oss på villovägar är många (se ovan), och både vårt förstånd och vår vilja är försvagade – låt oss säga det en gång till, vi glömmer det dock så lätt – genom arvsyndens och våra personliga synders verkningar, vilka finns kvar även efter att själva synderna har utplånats genom dopet eller botens sakrament.

En annan källa till felaktigheter brukar vara missuppfattningen om skillnaden mellan ordinarie och extraordinarie läroämbete, vilken leder till att man nedvärderar det ordinarie läroämbetet. Det extraordinarie läroämbetet omfattar de ekumeniska koncilierna och påvens uttalande ex cathedra: sammanlagt ett mycket begränsat antal tillfällen. Påvarna har endast uttalat sig två gånger ex cathedra, för definitionen av Marias obefläckade avlelse (Salige Pius IX, 8/12 1854) och av hennes upptagning i himmelen i kropp och själ (Pius XII, 1/11 1950). De ekumeniska koncilierna har varit 22 under Kyrkans historia, med början i Jerusalem kring år 50 (jfr Apg. 15:6-29) och senast Andra Vatikankonciliet (1962-65). Men långt ifrån alla beslut som de ekumeniska koncilierna fattade gällde dogmatiska frågor.

Emellertid inskränker sig ofelbarhetens gåva inte till det extraordinarie läroämbetet, utan den har av Kristus skänkts till Kyrkan för att hålla henne fast vid den rena tron – så som denna tro har förmedlats av apostlarna –, för att beskydda Guds folk från avvikelser och felaktigheter och garantera dess objektiva möjlighet att utan misstag bekänna den autentiska tron.(17) Därför tillägger katekesen, i enlighet med Andra Vatikankonciliets lära: ”Apostlarnas efterträdare som i sin läroutläggning står i gemenskap med Petrus efterträdare, biskopen av Rom, får också gudomligt bistånd då de utan att använda sig av en ofelbar definition och utan att uttala sig på ett ’slutgiltigt sätt’ i utövandet av det ordinarie läroämbetet framlägger en lära som leder till bättre förståelse av uppenbarelsen när det gäller tron och moralen. Detta gäller också på ett särskilt sätt biskopen av Rom, som är hela Kyrkans herde.”(18) Konsekvensen är klar: ”Denna ordinarie läroframställning skall de troende samtycka till ’i en religiöst motiverad lydnad’(Lumen gentium nr. 25) som är en utvidgning av det samtycke man ger i tro, även om det skiljer sig från detta.”(19)

Fallet Humanae vitae

När Kyrkans läroämbete har uttalat sig entydigt i någon fråga rörande tron och moralen, kan således knappast någon handla emot Kyrkans lära med ett oskyldigt felaktigt samvete, eftersom denna entydiga undervisning av Kyrkan bör utgöra en av huvudpremisserna för att bilda samvetets omdöme. Detta gäller t.ex. frågan om användningen av preventivmedel. Dåvarande Kardinal Wojtila påpekade detta redan i sitt förord till den polska översättningen av Humanae vitae: ”Läran om äktenskapets etik har noga förkunnats och definierats av Kyrkan i Humanae vitae. Efter detta dokuments publicering är det därför svårt att med hänsyn till katolikerna tala om oskyldig okunnighet eller om misstag i god tro.”

Ännu mindre kan man göra det nu, efter publiceringen av Johannes Paulus II:s apostoliska förmaning Familiaris consortio, en frukt av 1979-års biskopssynod om den kristna familjens uppgifter, efter påvens utdragna onsdagskatekeser som sträckte sig från 1979 till 1984 och som han själv rubricerade ”Den mänskliga kärleken inom ramen för Guds frälsningsplan” eller ”Kroppens återlösning och äktenskapets sakramentala karaktär”, samt hans oräkneliga tal i samband med resor, audienser, kongresser m.m.

Att ett inte ringa antal biskopar och till och med biskopskonferenser under de år som följde encyklikas publicering uttalade sig i andra ordalag och verkade rättfärdiga ett samvetsomdöme i motsats till påvens läroutsagor ändrar inte på saken, eftersom dessa biskopliga uttalanden, om de verkligen motsade påvens lära, inte kan betraktas som en del av Kyrkans läroämbete, då de saknar en av de nödvändiga förutsättningarna: att deras ”läroutläggning står i gemenskap med Petrus efterträdare, biskopen av Rom” (jfr ovan, KKK nr. 892).

Låt oss till sist ta upp en ytterligare missuppfattning som också brukar leda till felaktiga inställningar. Det gäller Kyrkans disciplin, alltså sådana normer som inte omedelbart avser tros- eller moralfrågor utan snarare ordningsfrågor, fast man bör också hålla för ögonen att sådana ordningsfrågor i Kyrkan ofta har ett nära samband med tron, särskilt när det gäller liturgin. Kyrkans tradition har alltid uttryckt detta samband med ordspråket ”lex orandi, lex credendi”: man ber som man tror och man tror som man ber, kunde man – fritt men troget – översätta det.

Detta har framhävts av den i våras publicerade Instruktionen Redemptionis sacramentum: ”De liturgiska orden och riterna är dessutom ett troget uttryck, som mognat fram under århundradena, för förståelsen av Kristus, och de lär oss att tänka så som han själv tänker (…). Allt som sägs i denna instruktion vill inrikta oss mot en sådan förståelse som ansluter sig till Kristi eget tankesätt, så som detta uttrycks i liturgins riter och ord. Missbruk ’bidrar till att fördunkla den katolska tron på och läran om detta underbara sakrament’(Ecclesia de Eucharistia nr. 10).”(20)

Men även när det gäller rent disciplinära normer vet vi katoliker att Kyrkans herdars fullmakter är en delaktighet av Kristi trefaldiga uppdrag som präst, profet och konung, vilken de har fått ”till hela kroppens bästa.”(21) Biskoparna ”förestår hjorden i Guds ställe och är dess herdar som uppfostrare i läran, som präster i den heliga gudstjänsten, som tjänare i ledningen (…). Konciliet lär att biskoparna enligt gudomlig instiftelse har trätt i apostlarnas ställe som kyrkans herdar. Den som lyssnar till dem lyssnar till Kristus, och den som avvisar dem avvisar Kristus och den som har sänt Kristus (jfr Luk. 10:16).”(22)

Man kan vara av annan uppfattning än herdarna i sådana frågor, men som kristtroende lyssnar man till aposteln Paulus maning: ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig intill döden, döden på ett kors.”(23) Lydnad till Kyrkans rättmättiga myndighet har alltid varit prövostenen som hjälper att skilja mellan helighet och självgodhet.

Låt oss gå tillbaka till början: tron är ”dörren till frälsning”. Vi bör vara medvetna om att vi genom dopets nåd lever liksom försjunkna i Guds mysterier. Mysterierna är till för att livnära oss och för att bli utforskade. När vi säger att någonting är ett mysterium, menar vi inte att vårt förnuft bör sluta fungera, utan tvärtom: vi menar att det finns där en outtömlig rikedom, som Gud ställer till vårt förfogande för att vi gång på gång skall ösa ur det. Men vi kan berikas av mysterierna endast om vi närmar oss dem med hjälp av förnuftet, ja, men i en anda av vördnadsfull tro. ”Tron och förnuftet är de två vingar på vilka människoanden svingar sig upp till betraktelsen av sanningen”(24). Låt oss tillsammans med Paulus be ”att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge oss en vishetens och uppenbarelsens ande som låter oss få kunskap om Honom.”(25)

Prelat Johannes Bernaldo är regionalvikarie för prelaturen Opus Dei i de nordiska länderna.

Artikeln är tidigare publicerad på norska i tidskriften Serviam.