Låt oss titta på två scenarier i revolten som skakar de arabiska länderna. Den i Egypten med en aldrig förut skådad frändskap mellan kristna och muslimer. Och den i Libyen där regimens fall banar vägen för radikal islamism. Det är Khaled Fouad Allam som gjort denna analys.

av Sandro Magister

ROM, den 23 februari 2011 –  De tre fotona här ovan är tagna på Tahrir-torget i Kairo. De publicerades i nätagenturen "Asia News" av det Påvliga institutet för utländska missioner och kommenterades av den egyptiske jesuiten Samir Khalil Samir, en av de islamologer som påven har den största respekt för.

På Tahrir-torget bildade kopterna (som är kristna) vid tidpunkten för den muslimska bönen en mur runt de knäböjande muslimerna. Och man kunde se skyltar där korset och nymånen syntes sida vid sida med texten ”Egyptier – en enda hand.” Enligt fader Samir tyder detta på att det inte är fundamentalisternas islam som styr den förändring som är på gång, varken i Egypten eller i andra länder i Nordafrika eller Gulfstaterna.

En sak är säker – revolutionen som idag skakar de arabiska länderna tog inte sin början i moskéerna. Den allra berömdaste och inflytelserikaste av alla moskéer, Al-Azhar-moskén i Kairo, var från första ögonblick utanför leken. Dess ledare, som alla utnämns av presidenten, betalar även de priset för Mubaraks fall.

I Egypten är den enda riktiga chansen för islamisterna att ta över makten om Muslimska brödraskapet inte sköter sig. Denna rörelse är mycket mäktig. Den har kontrollen över de främsta yrkesorganisationerna: över ingenjörer, läkare, tandläkare, apotekare, den kommersiella sektorn och advokater. Den har även förankringar inom jordbruket. En av dess ledare, Sobhi Saleh, är medlem av den kommitté som militären nu utsett som ska reformera den egyptiskakonstitutionen. Och en av dess män är ordförande i samma kommitté, det är den f.d. domaren Tariq al-Bishri, son till en stor imam i al-Azhar.

Men det tycks som om detta införlivande av medlemmar av  Muslimska brödraskapet inom kommittén som ska utarbeta den nya konstitutionen mera är ett led i militärens försök att  kontrollera dessa. Inte ens inblandandet av shejk Yussuf al-Qaradawi, den karismatiske ledaren av Muslimska brödraskapet i hela världen – som återvände till Kairo efter många år av exil för att leda fredagsbönen den 18 februari på Tahrir-torget och egga upp folkmassorna – verkar att ha lett revolten i riktning mot religiös extremism.

Al-Qaradawi gladde sig åt avsättandet av ”Faraon” men att detta skedde var sannerligen inte det Muslimska brödraskapets förtjänst.

Han erinrade visserligen i talet om drömmen om Jerusalems befrielse från de otrogna, men varken före eller efter talet brändes någon israelisk flagga.

De kristna kyrkorna fick också förbli orörda under revolten, fast de några veckor tidigare varit utsatta för angrepp när Mubaraks regim ännu var i full kontroll av landet. Kopternas patriark, Shenouda III, var ända tills slutet inställd på att Mubarak skulle fortsätta vid makten och sade sig vara mera trygg med honom än i ett regimskifte. Kopterna rusade emellertid ut på gatorna från första dag för att demonstrera för större frihet.

Fader Samir säger att det nuvarande upproret påminner honom om egypternas resning vid revolutionen år 1919 mot Storbritannien som då var ockuperande makt över Egypten och Sudan. Revolutionen var inte en religiös sådan utan en renodlad självständighetsrörelse.

Revolten som skakar de arabiska länderna idag, från Marocko till Jemen, är inte riktad mot de utländska makterna, Israel, Förenta staterna, väst. Ännu mindre mot de kristna. Fienderna befinner sig inom landet, de utgörs av de tyranniska regimerna. Kraven som uppställs är enkla. Den revolt som satte igång de andra, den i Tunisien, kom sig av priset på bröd.

Khaled Fouad Allam, en algerier med italienskt medborgarskap, är professor i islamska studier vid universiteten i Trieste och Urbino. Han har förklarat för ”Avvenire”, den italienska biskopskonferensens tidning, att huvudpersonen i den nuvarande revolten är den unga generationen:

"De unga som är mellan 18 och 30 år utövar sin religion med stor hängivelse av pietistisk art. Islam ses inte längre som en lösning, så som antagligen hade varit fallet för tio, femton år sedan. De unga tror inte längre att Koranen kommer att ge dem arbete, så som deras fäder skulle ha gjort. De är troende och praktiserande muslimer, men de bär inte på något ideologiskt tankegods. Från Jemen till Algeriet hör vi inga religiösa slagord ropas ut."

Han säger också:

"Sedan måste vi också tänka på globaliseringen: det håller på att skapas ett medvetande över hela världen om demokrati. En ung man från Algeriet som talar över internet med en vän i Rom frågar sig själv varför i hela världen det råder frihet på andra sidan om Medelhavet men inte i hans eget land. Detta väcker en mycket stark frustration. Det är inte informationsteknologin i sig själv som räknas utan dess effekter, som leder till ett accelererat medvetandegörande om situationen."

Revolten visar inte på någon särskild inriktning. Den har ingen ledare och inget större mått av organisation.  ”Det kommer att ta lång tid," säger Allam, förrän man kan säga vartåt det kommer att luta.  

Bilden som mejslas fram om den muslimska världen är mycket mera bräcklig och skör än man vanligtvis föreställer sig. Mycket mera mångsidig och oorganiserad, utsatt för sekulariseringens påverkan och den globala kommunikationens språk än vi tidigare trott, universell men fortfarande otydlig till sin betydelse.

Detta är en bild som underligt nog motsvarar den vi finner i en självbiografisk bok av den marockansk-italienska författaren Anna Mahjar-Barducci, ett kapitel ur vilken vi hade förmånen att kunna presentera i ett tidigare nummer av www.chiesa:

> Anna and Her Brothers. The Thousand Faces of the Real Islam


Det vi kunnat observera hittills gäller nästan alla de arabiska länderna som gör revolt idag. Det finns emellertid ett undantag, som är Libyen.  

Det är igen professor Khaled Fouad Allam som förklarar det i en kommentar som han gjorde till "Il Sole 24 Ore”, den mest spridda ekonomiska dagstidningen i Italien, den 23 februari i år.  

Libyen har aldrig varit en homogen nation. Där bor en blandninga av araber, berber och afrikanska stammar. För var och en av dessa är det lojaliateten mot den egna gruppen som är viktigare än allt annat. När revolten bröt ut ledde detta snabbt till att hela städer och regioner utropade sig självständiga.

I Libyen finns inte några riktiga statliga institutioner, inga parlament, ingen armé som skulle kunna ta över makten, så som skett i Egypten, och se till att övergången blev smidig.

För Khaddafi var "revolutionen" staten och staten var han själv. Han var den ”islamska maoismen” renad genom Profetens tradition, Sunna, vilket gjorde honom impopulär för större delen av den sunnitiska världen.

Underligt nog var det Khaddafis tyranniska välde som gav den katolska kyrkan större frihet där än i något annat muslimskt land i denna del av världen.

Khadaffis fall kan därför komma att leda till landet Libyens totala kollaps. Och detta i sin tur kan leda till att vi får här helt nära Europa – varnar Allam – "ett Afghanistan i Medelhavet”.

Det kaos och regeringsmässiga vakuum som nu uppstår skulle nämligen kunna lämna rum just för de allra mest radikala islamska rörelserna som finns i både Afrika och andra arabiska länder. Och detta skulle kunna ske trots den önskan om sekulär frihet som uttrycks av ungdomarna som väller ut och demonstrerar på Libyens gator, och i många fall betalar med sina egna liv. 

Ett nytt Afghanistan, med en uppblossande islamism, rikt på olja och gas, placerat just i hörnet av Medelhavet, nära Italien och Europa.

www.chiesa med benäget tillstånd.

20110228
_____________

Övers. NH