Rom, den 13 november, 2006

De önskar behålla sin vetorätt gentemot användningen av den tridentiska mässboken. Men Benedikt XVI önskar släppa den fri. Och Arinze uttalar sig emot de efterkonciliära liturgiska missbruken.

av Sandro Magister

Rom, den 13 november, 2006 – De franska biskoparna möttes i ett plenarmöte förra veckan i chock över nyheten att Benedikt XVI ämnar utvidga tillåtelsen att fira mässan enligt den så kallade ”Pius V-riten”.

De franska biskoparna känner sig särskilt berörda av dessa nyheter eftersom det var i Frankrike som den liturgiska förnyelsen före och efter andra Vatikankonciliet har haft sina främsta företrädare och starkaste utveckling. Det var också i Frankrike som ärkebiskop Marcel Lefebvre uppträdde, han som var upphovsman till en schism med påveämbetet och som var en mycket rigid försvarare av den så kallade ”tridentinska” riten som etablerades av Konciliet i Trient på femtonhundratalet. Det är också i Frankrike som de så kallade traditionalistiska katolikerna är mest talrika och högljudda i kontrast mot den stora massan av praktiserande kristtroende som har sjunkit till mindre än tio procent av befolkningen.

För många franska biskopar skulle ett klartecken för den tridentinska riten betyda att inte bara andra vatikankonciliets liturgiska reform utan själva kyrkans enhet skulle äventyras.

Biskoparna i Strasbourg, Metz och den kyrkliga provinsen Besançon – som är de som blivit mest uppbragta över denna fråga – sätter sina åsikter på pränt i svart och vitt i ett protestmeddelande som de släppte ut den 25 oktober:

”Biskoparna är rädda att om det romerska missalet från 1962 skulle göras allmänt tillgängligt, detta skulle betyda att enheten både bland präster och kristtrogna äventyrades.”

Två dagar senare, på måndagen den 23 oktober, hade Benedikt XVI i Vatikanen tagit emot kardinal Jean-Marie Lustiger, den förre ärkebiskopen i Paris. Och på torsdagen den 26 oktober besöktes påven av kardinal Jean-Pierre Ricard, ärkebiskop i Bordeaux och ordförande för den franska biskopskonferensen. Både uttryckte samma fruktan som sina medbröder biskoparna över den aviserade påvliga motu proprio-skrivelsen.

  
Ärkebiskop Vingt-Trois, kardinal Ricard och kardinal Arinze

Samma dag, den 26 oktober, öppnades en konferens inom samma explosiva område. Skälet till att konferensen hölls var att det var 50 år sedan ”l´Institut Supérieur de Liturgie” grundades.

Bland dem som talade under konferensens gång var ärkebiskopen i Paris och samtidigt ordförande för institutet, André Vingt-Trois, ärkebiskopen i Toulouse och tillika överhuvud för biskopskonferensens liturgiska frågor, Robert Le Gall, och prefekten för Vatikanens kongregation för gudstjänsten och sakramenten, kardinal Francis Arinze.

I sitt tal erkände ärkebiskop Vingt-Trois att den nya liturgin så som den hade införts i Frankrike över de senaste årtionden ibland hade utvecklats”på ett klumpigt och grovt sätt”, vilket hade kunnat ge intryck av att det handlade om ”en brytning med traditionen.”

Han erkände också att

”i en del liturgiska jippon eller tendenser har man kunnat märka att det snarare rör sig om församlingens önskan att fira sig själva istället för att fira Guds verk – och att detta betyder utropande av en helt ny modell för kyrkan.”

Men under de närvarandes applåder fortsatte han sedan:

”Å andra sidan har vi bevittnat en radikal kritik av andra Vatikankonciliet, ett blott och bart förkastande av en del av dess deklarationer, under förevändningen att det rör sig om en mobilisering till försvar för en liturgiform. Förkastandet av de liturgiska böckerna som giltigt hade promulgerats följdes av offentliga skymfanden av påvar, och kröntes av våldsamma handlingar som då man med våld bemäktigade sig en församlingskyrka i Paris. (...) Ingen av dem som hade vållat dessa upprop trodde någonsin eller påstod att problemet var liturgiskt. Det var och förblir ett kyrkorättsligt problem. Det ställer klart fram frågan om vad den kyrkliga enheten i samförstånd med Petersstolen innebär. Den ställer frågan om auktoriteten hos det ekumeniska konciliet har."

Men kardinal Arinzes tal föll som en kall dusch över de närvarande...

Här följer några utdrag ur det:

”Den heliga liturgin är inte något som man måste uppfinna...”

”Många av avarterna på det liturgiska området har uppkommit, inte på grund av illvilja, utan av okunnighet...”

”Vi måste ta avstånd från kyla, det horisontella tänkande som placerar människan i centrum av den liturgiska aktionen, och också från det öppet egocentriska uppvisandet av shower som våra församlingar på söndagarna ibland är tvungna att bevittna...”

”Olyckligtvis framstår en del predikningar som tal som innehåller sociologiska, psykologiska – eller ännu värre – politiska tankar och överväganden. De hålls ibland av lekmän som inte ens har behörighet att hålla predikan, den är ju förbehållen medlemmar av det vigda ståndet.”

”Att för en präst försöka med lekmännen dela den roll han har i liturgin genom att han är präst, och som är strängt förbehållen honom, är tecken på en falsk ödmjukhet och en icke godtagbar uppfattning av vad demokrati eller brödraskap är...”

”Om man försvagar prästens roll eller vägrar att uppskatta den, då kan en katolsk församling sjunka farligt ner i uppfattningen att en församling kan existera utan en präst...”

Kardinal Arinze citerade flera gånger Johannes Paulus II:s encyklika ”Ecclesia de Eucharistia” från år 2003 (finns utgiven på svenska av Catholica, ö.a.), som är en encyklika vars ”främsta ändamål” – enligt den auktoritativa teologen Giuseppe Colombo – är ”att fördöma det antagligen mest vittspridda missbruket i dagens kyrka – det att fira ´mässa´ utan en vigd präst.”

***

Efter denna stormiga inledning ägnade kardinal Ricard under sitt öppningstal den 4 november vid de franska biskoparnas plenarmöte en stor del av detta till att tala om den fruktade liberaliseringen av den tridentinska mässan som man tror att påven ämnar företa.

Bland annat sade kardinal Ricard:

”Beslutet att liberalisera möjligheten för präster att fira mässan i enlighet med 1962 års missal har ännu inte tagits. Det aviserade Motu Proprio har inte undertecknats. Det kommer ännu att krävas många rådfrågningsmöten om den. Och därför kan vi, från och med nu, tillkännage våra förhoppningar och vår rädsla.

”Liberaliseringsprojektet är inte till för att kritisera det som kallas ”Paulus´ V missale”, ej heller på grund av att man önskar reformera den liturgiska reformen. De liturgiska böckerna som kom till och spreds efter det andra Vatikankonciliet omfattar den vanliga formen, det vill säga standardformen, av den romerska riten. Projektet har istället uppkommit på grund av Benedikt XVI:s önskan att göra allt som står i hans kraft för att få ett slut på den lefebvristiska schismen.”

”I motsats till de avsikter som många tror att han har, önskar påve Benedikt inte att vända om och gå tillbaka på den väg som andra Vatikankonciliet har ritat upp för kyrkan. Han har tvärtom högtidligt lovat att följa den.”

Men dessa försäkringar var inte nog för att lugna ner de franska biskoparna. På torsdagen den 9 november tryckte kardinal Ricard än en gång i avslutningstalet till plenarmötet på det faktum att ”de diskussioner med de kristtrogna som har följt på ärkebiskop Lefebvres nej till Rom är inte i första hand liturgiska utan teologiska och berör religionsfriheten, ekumeniken och den interreligiösa dialogen.”

Och så här formulerade han de franska biskoparnas begäran till Benedikt XVI:

”Vi hoppas att få fortsätta med att välkomna dem som ännu är fästa vid Pius den femte-mässan. Diversitet är möjlig – men den måste omges med vissa normer. Den måste kunna gå samman med och inte vara till hinder för liturgins och kyrkans enhet. Valet av en av formerna för den romerska riten – Pius V:s mässa eller Paulus VI:s mässa – får inte bero enbart på det subjektiva tyckandet.”

Med andra ord ber de franska biskoparna Benedikt XVI att inte dämpa de hinder för användandet av det tridentinska missalet som Johannes Paulus II införde.

***

Den riten har aldrig varit helt avskaffad, varken av andra Vatikankonciliet eller av senare bestämmelser. Padre Pio fortsatte till exempel att fira mässan enligt den helige Pius rit ända fram till sin död, enligt en indult som han personligen hade tagit emot av Paulus VI.

Men under de åren var den praktiskt taget förbjuden.

År 1984 tillät Johannes Paulus II med ett brev, ”Quattuor Abhinc annos”, som utgavs av kongregationen för gudstjänsten och sakramenten, att man skulle på nytt få använda sig av den tridentinska riten, men detta skulle ske under uppfyllandet av två villkor.

För att fira mässan enligt den helige Pius V:s rit, i det senaste arrangemanget som är daterat från 1962, behövde man för det första erkänna den ”legitima och doktrinära riktigheten” av missalet som promulgerades av Paulus VI år 1970 i enlighet med riktlinjerna som andra Vatikankonciliet hade dragit upp.

Men framför allt behövde man den lokale biskopens tillåtelse.

Och många biskopar har i själva verket vägrat att bevilja de präster och trogna kristna som har önskat det sin tillåtelse.

Och denna vitt spridda vägran var särskilt i Frankrike en av de faktorer som gjorde att den ärke-traditionalistiske ärkebiskopen Lefebvres anhängare separerade från kyrkan i Rom.

Benedikt XVI önskar överbrygga denna schism – som är snarare doktrinär än liturgisk – men han önskar också med omedelbar början tillfredsställa den oskyldiga önskan hos de präster och kristtrogna som älskar den latinska mässan i den äldre ritens form. Därför funderar han på att underlätta för dem att tillgå det tridentinska missalet, särskilt genom att ta bort skyldigheten att först få tillåtelse till det från den lokale biskopen.

Och det är det som har väckt uppror bland de franska biskoparna.

Men under tiden har i Bordeaux, som är kardinal Ricards stift, den heliga Stolen redan tillåtit en grupp före detta lefebvrister som har återvänt till den katolska kyrkan, den så kallade Gode Herdens församling, att fira liturgin i enlighet med den tridentinska riten.

Man kan därför förutse att Benedikt XVI kommer att ta sig lite mera tid, och lyssna på invändningarna från en del biskopar och kardinaler, men till slut – förmodligen någon gång denna vinter – kommer han att utfärda det Motu Proprio som komer att underlätta användandet av den tridentinska riten.

Han är förvissad om att detta endast kommer att betyda att en rit läggs till till den mångfald av riter som har gjort att kyrkan är så mångfacetterad.

Konciliet i Trient självt var noga med att tvinga fram enhetlighet i riterna. Vid sidan om den ”romerska” riten, bekräftade Pius V legitimiteten av alla de andra riterna inom kyrkan som hade existerat i åtminstone två århundraden. Och på den tiden fanns det inte så få riter. Den romerska ritens dominans befästes så sakta under de följande århundradena, men den var aldrig fullständig. Ännu idag finns det markerade skillnader mellan mässan så som den firas enligt den romerska riten och den ”ambrosianska” riten som firas i Milanos ärkebiskopsstift. Till detta måste vi tillägga den stora variationen av riter som förekommer i de östliga kyrkorna som är unierade med Rom.

Detta utan att nämna den otroliga – och ofta ej godkända – variationen i stilar som frigjordes genom den liturgiska reformen som följde på det andra Vatikankonciliet och genom det nya missalet från år 1970.

Under ett stort antal tillfällen under de senaste dagarna har Benedikt XVI tillkännagivit att han snart kommer att publicera den eftersynodala uppmaningen om eukaristin, det påvliga dokumentet som kommer att avsluta den världsvida biskopssynoden som hölls i Rom i oktober år 2005.

Om detta ämne, se på www.chiesa:

> Synod on the Eucharist: The Pope Has the Last Word (3.7.2006)

__________


Engelsk översättning av Matthew Sherry , Saint Louis, Missouri, U.S.A.

För de senaste artiklarna gå till den engelska hemsidan:

> www.chiesa.espressonline.it

Sandro Magisters email-adress är s.magister@espressoedit.it

__________

13.11.2006