Nej, inte det utan en reformvänlig påve av oöverträffat slag!

av Sandro Magister

ROM, den 13 maj, 2008 – Andra Vatikankonciliet var inte den enda vändpunkten som ägde rum i den katolska kyrkan under 1900-talet. En annan viktig omdaning påbörjades runt femtio år tidigare i och med den helige Pius X tillträde till påvestolen.

Slutsatsen man måste dra vid genomläsning av den imponerande avhandling i två volymer som nyligen publicerats i Italien och som bär namnet "Chiesa romana e modernità giuridica [Den romerska kyrkan och den juridiska moderniteten]", författad av Carlo Fantappiè, framstående forskare inom kyrklig rättsvetenskap. Författaren vill i sitt verk framför allt beskriva påvens storartade projekt, den nya kanoniska lagboken.

Pius X är ihågkommen för sin ihärdiga kamp emot den ”modernistiska” rörelsen bland katoliker. Man har satt stämpeln ”revisionist” och utlysare av bannor på honom. Men enligt de nyaste rönen stämmer detta inte. Nya studier visar detta pontifikat i ett annat ljus, visar att det var mycket mera banbrytande, mera framsynt och innovativt, än man tidigare trott.

Den berömda encyklikan "Pascendi Dominici Gregis", som firade hundraårsjubileum år 2007 var profetisk i det sätt på vilket den behandlade frågor som fortfarande är relevanta och står i centrum av kyrkans liv.

Detsamma gäller den nya kanoniska lagboken (Katolska Kyrkans Kyrkolag, Codex Iuris Canonici). Den promulgerades av Benedikt XV år 1917, men det var Pius X som låg bakom idén till den och den var till största delen hans skapelse. Denna nya lagbok innebar inte att kyrkan drog sig tillbaka till en defensiv position utan var ett djärvt försök att modernisera kyrkan genom att förstärka hennes offentliga roll och hennes frihet i förhållande till världen.

Pius X förkastade den filosofiska moderniseringen som modernisterna bland katolikerna hade velat införa. Modernismen som filosofi betraktade han som en eftergift åt den sekulära kulturen. Han ansåg att om den fick hållas skulle den snart underminera trons sanningar.

När det gällde kyrkans juridiska och institutionella roll hämtade han i den tidens liberala stater inspiration till att för kyrkans del återskapa de strukturer som han ansåg var förenliga med hennes teologiska natur.

Professor Fantappiè visar hur den juridiska reform som Pius X ålade kyrkan inte var ett isolerat och unikt fall utan något som hängde samman med alla de andra förnyelser han frambringade: i den romerska kurian, inom stiften och prästseminarierna, inom undervisningen i troslära, inom den heliga musiken. Ut ur dessa olika nydaningar framträdde så den form av kyrkan som var de dominerande fram till Andra Vatikankonciliet och till stor del även efter det.

Gianpaolo Romanato sammanfattar i sin rescension för "L'Osservatore Romano" av Fantappiès verk förvandlingen inom kyrkan på följande sätt:

"Det som fortfarande under andra hälften av 1700-talet var en federation av nationella kyrkor förvandlades till en enhetlig och internationell organisation. Överhuvudet i den när det gällde lära och teologi var påven."

Den kanoniska lagboken om vars redigering Pius X befallde är just den juridiska strukturen av en sådan kyrka med alla biskoparna förenade runt biskopen av Rom. Före utfärdandet av Codex Iuris Canonici år 1917 reglerades kyrkan nämligen av en ymnig och oordnad mängd lagar som ofta överlappade varandra eller stod i strid mot varandra. Detta gäller alltifrån elvahundratalets "Decretum Gratiani" fram till lagsamlingarna som de respektive påvarna Gregorius IX, Bonifatius VIII, Klemens V och Johannes XXII lät utfärda, och de strödda dekret som hade andra påvar till upphovsmän.

Den nya kanoniska lagboken omstrukturerade allt detta på ett sammanhängande och enhetligt sätt, enligt modellen man fann i Code Napoléon och som redan många europeiska stater hade följt. Den kanoniska lagboken stadfästes år 1917 och år 1959 när Johannes XXIII utluyste ett nytt ekumeniskt koncilium förkunnade han samtidigt att lagboken skulle revideras varefter den andra upplagan av denna Codex utgavs år 1983.

Om inte en dylik modernisering av kyrkans juridiska och institutionella status hade ägt rum hade det varit omöjligt för påvedömet att inta den starka internationella och världsomfattande roll som sedan infördes av Johannes Paulus II och efter honom av Benedikt XVI har bibehållit.

Carlo Fantappiè är professor i kanonisk rätt och kanonisk rättshistoria vid Urbinos universitet, samt författare till många uppskattade verk i dessa ämnen.

Här följer en rescension av hans två band digra verk ”Chiesa romana e modernità giuridica” (Den romerska kyrkan och juridisk modernitet), som stod att läsa i "L'Osservatore Romano" den 4 maj, 2008. Författare till artikeln är Gianpaolo Romanato, professor i kyrkohistoria vid Paduas universitet och medlem i det påvliga kommittén för historievetenskap:

Revolutionen igångsatt av den påve som moderniserade kyrkan

av Gianpaolo Romanato

Den studie som Carlo Fantappiè, professor i kanonisk rätt vid Urbinos universitet, just har fått utgiven hos bokförlaget Giuffrè – "Chiesa romana e modernità giuridica” – kan sägas vara en vetenskaplig prestation av intresse inte endast för studenter i juridik utan även för historiker specialiserade i kyrkans och kristendomens historia. I de två banden av detta i sanning imponerande verk om nästan 1300 sidor visar författaren att den kanoniska lagbok, vars sammanställning Pius X hade beordrat och Benedikt XV år 1917 stadfäst, var så mycket mera än ett tekniskt fulländat verk som tjänade till omorganisation och förenkling av de rådande juridiska normerna.

I själva verket var det en djupgående reflektion över den romerska kyrkans förflutna, närvarande och framtida tid och innehöll en plan för en kyrklig reform som använde sig av lagen som ett medel och inte ansåg den vara ett mål i sig.

Studien tar sin början i Konciliet i Trient men handlar framför allt om de omstörtande händelserna som följde på Franska revolutionen och Napoleons kejsardöme.

Det var just under 1800-talet som behovet av en reform gjorde sig märkbar. När nya nationella stater uppstod och liberalismen blev det gängse styrelsesättet, ändrades de juridiska och institutionella förhållandena mellan kyrka och stat i grunden.

Den Heliga stolen behövde ej längre kämpa mot de enväldiga härskarna i 1700-talets stater, som å ena sidan lade den kyrkliga organisationen under sig men å den andra även stödde den och erkände dess vikt för samhället. Nu blev den istället tvungen att konfrontera sig med de moderna nationella staterna som hade uppstått i franska revolutionens kölvatten. Nu bestämdes staternas styrelsesätt av de representativa systemen och dessa nya stater ansåg att den religiösa sfären var något som skulle förskaffas till den privata sektorn och regleras av civillagen.

Detta innebar en revolution som tvingade de kyrkliga institutionerna att ta skydd hos påveämbetet, den enda referenspunkten som hade överlevt de gamla maktstrukturerna. Eftersom den romerske påven nu inte längre hade interna eller externa krafter att kämpa emot, fick han på nytt full handlingsrätt, både när det gällde troslära och ren teologi.

Detta skapade ett juridiskt monopol, som Fantappiè kallar det, av ett aldrig tidigare skådat slag inom den romerska kyrkans historia. På samma gång övertog romerska seminarier och universitet de tidigare lärdomsinstitutens plats, särskilt de franska och österrikisk/tyska, som hade upphört sin verksamhet i den revolutionära häxkitteln.

Den katolska kyrkans romanisering kunde inte ha varit snabbare och mera fullständig. Inom bara några få årtionden förvandlades det som ännu under andra hälften av 1700-talet helt enkelt var en federation av nationella kyrkor till att bli en sammanhängande internationell organisation, ledd av påven och kurians olika organ.

Rom blev på en gång maktens kärna och centrum för det teologiskt-kanoniska tänkandet där den den verkställande personalen fick sin utbildning. Fantappiès bild av denna historiska process har en otrolig bredd och han ger oss många referenser, dock alltid med hänvisning till vilka följder den hade för kyrkans juridiska förståelse av sin egen roll. År 1870 var kyrkan tvungen att ge sig i kast med ännu en betydelsefull förändring: förkunnandet av påvens ofelbarhet som förklarades under Första Vatikankonciliet and avslutade den tidigare beskrivna centraliseringsprocessen. Detta betydde slutet på den påvliga staten i dess egenskap av världslig makt.

Sammanslagningen av dessa två händelser – påven förklarades ofelbar i samma ögonblick som han upphör att vara en påve med världslig makt – är så mycket mera än en slumpmässig tillfällighet. I denna situation blev kravet på att den kanoniska lagen skulle reformeras alltmer pressande. Det fanns ett trängande behov att skapa ordning i de sekelgamla normerna, att anpassa kyrkan till dess nya roll som en medlem av det internationella samfundet. Men först var man tvungen ta ställning till ett problem, nämligen bestämma om det oändligt rika kanoniska material som hade ackumulerats sedan medeltiden behövde katalogiseras per ämne, vilket skulle innebära att man helt enkelt rensade bort det som blivit föråldrat och inte längre användes, eller skulle hela lagboken göras om och struktureras på ett organiskt och syntetiskt sätt, i spåren av reformerna enligt den av kejsar Napoleon författade lagboken och som de världsliga moderna staterna redan hade tagit efter?

Man var benägen att följa det andra alternativet men detta skedde inte utan stark motstånd, framför allt i Rom, där man alls inte var övertygad om att kyrkan – åtminstone vad gällde metoden – borde följa i spåren av den liberala kulturen. I vilket fall som helst verkade denna uppgift vara av så gigantiskt slag att varken Pius IX eller Leo XIII vågade ta sig an den.

Det blev alltså Pius X:s uppgift att åta sig detta efter valet till påve år 1903 sedan kejsare Franz Josef hade lagt sitt veto på kardinal Rampolla. Underligt nog föll ansvaret att uppfylla denna uppgift på en påve född som österrikisk medborgare (han var född i provinsen Treviso år 1908 som då hörde till Österrike-Ungern, ö.a.), främmande för Vatikanens kuria, inte hade studerat i Rom utan i ett prästseminarium på landet och som blivit vald till påve tack vare det ålderdomliga och anakronistiska bruket ”ius exclusivae", de katolska monarkernas vetorätt (kejsaren lade sitt veto när det efter andra omröstningen verkade som om kardinalstatssekreteraren Rampolla skulle bli vald, det sägs att kejsaren var missnöjd med att katolska kyrkan inte hade tillåtit att hans son Rudolf att få en kyrklig begravning, ö.a).

Påve Giuseppe Sartos förtjänst var att bryta det dödläge som kyrkan råkat i, att inte låta sig skrämmas av alla svårigheterna och att välja rätt person för övervakningen av arbetet som skulle komma att omfatta hela den katolska världen. Denna person var Pietro Gasparri, som då var några och femtio år och sekreterare för de extraordinarie kyrkliga ärendena. Han hade tidigare varit professor i kanonisk lag i Paris och diplomat i Latinamerika. Han var politiker, ämbetsman och framför allt van jurist och obrottsligt lojal mot den Heliga stolen.

Fantappiè ägnar 200 sidor åt Gasparri, nästan en bok i boken, utan att glömma bort andra personer som spelade avgörande roller, särskilt kardinal Casimiro Gènnari, som tidigare historiker inte har ägnat särskilt många spalmeter. Från och med 1908 var denne man prefekt för rådets kongregation (Congregazione del Concilio) och före det grundare av "Monitore Ecclesiastico", den tidskrift som före uppkomsten av "Acta Apostolicae Sedis" var den Heliga Stolens halvofficiella organ.

Kodifieringens ”magnus opus”, som det kallades, slutfördes tack vare Pius X:s ständiga pådrivning på bara 13 år – bullan som invigde arbetet, "Arduus sane munus", är från 1904, medan utfärdandet av lagboken skedde år 1917. Påven följde dagligen arbetet och ingrep i varje fas, ända fram till sin död under sommaren år 1914. Det var även han som stod bakom valet metoden som man skulle följa – det rörde sig om kodifiering snarare än sammanställning. Till detta ändamål sände han ett myndigt brev, ett brev som inte tålde motsägelse, till kardinalsrådet vars medlemmar hade förespråkat den andra lösningen.

* * *

Vad är då det nya i denna studie? Om vi lämnar det rent legala området därhän finner vi två framträdande grunddrag.

Fantappiè placerar förnyelsen av den kanoniska lagen i centrum av den tidens kyrka och visar hur lagboken var den axel runt vilken den katolska läran i en tid av stora omvandlingar kunde återupptäcka sin egen identitet.

Denna studie gör att vi helt måste omvärdera vårt bedömande av Pius X:s påveämbetstid – som fram till nu hade ansetts vara ett ögonblick i kyrkans historia kännetecknat av orörlighet eller till och med av tillbakagång i och med påvens fördömande av modernismen. Men nu ser vi att drivkraften bakom hans tio år långa tjänstetid som påve inte var en önskan att fördöma utan snarare vetskapen om kyrkans behov av reform och modernisering. Denna vetskap var av så enträget slag att påven föredrog att handla genom sitt eget privata sekretariat, det välkända "segreteriola", hellre än att gå via kurians mera trögarbetande organ.

Dessa sidor med sin täta och djupt reflekterande prosa äger också förtjänsten att de påminner oss om att historien alltid är komplex, att det tidiga nittonhundratalet, vars teologiska energi var lågmäld men som var utomordentligt kreativt när det gällde det juridiska området, lade grunden till kyrkans modernisering på det förenande, samhälleliga, politiska och internationella planet.

Alltifrån omorganiserandet av prästseminarierna till ombildandet av församlingarnas, stiftens och missionsverksamhetens strukturer, från förnyelsen av katekesundervisningen till nydanandet av kurian och av den Heliga Stolens viktigaste statliga funktioner, innebar Sartos pontifikat genomförandet av en sådan ström av reformer att maken till det nästan aldrig skådats i påvedömets historia. Detta ledde till att kyrkans lagstiftning enligt den nya lagboken kom att gälla hela världen och till att den administrativa och disciplinära likformigheten förstärktes på alla plan, och detta just när de totalitära staterna började göra sitt intåg och början till en globalisering av världen kunde skönjas vid horisonten. Utan den nya kyrkolagen, som gav upphov till en begynnande debatt om den Heliga Stolens internationalisering och gjorde att påvedömet kunde träda in som en likvärdig och jämbördig part, skulle 1920-talets och 1930-talets konkordat inte varit möjliga att genomdriva.

Så som är fallet med alla stora reformer, var vinsten stor men det fanns också förluster. Den hårdare centraliseringen av kyrkans ärenden till Rom, den strängare hierarkin och formaliseringen av troslivet, allt detta hade en dämpande effekt på karismernas dynamik. Men på samma gång bidrog de till att med största möjliga kraft bekräfta att kyrkan är en offentlig och inte en privat institution och att dess ställning gentemot den världsliga staten är en självständig sådan med en alldeles egen suveränitet.

Den låga profil som påve Giuseppe Sarto höll under hela sin ämbetstid – då han tystade ner hela ”den romerska frågan”, territoriella anspråk och ”non expedit”-frågan, dvs. förbudet för de italienska katolikerna att delta i politiska val – var en del av hans strategi som gick ut på att stärka kyrkan mera "ad intra" än "ad extra" och att återställa hennes roll och prestige, inte inom den politiska sfären, utan på rättsordningens mera varaktiga och solida grund.

Det andra nya som boken lär oss har att göra med en mera övergripande sak, nämligen kyrkoreformens kronologiska placering inom 1900-talet.

Vanligen har man ansett det ögonblick då kyrkan tog nya tag och avsöndrade sig från det förflutna vara perioden omkring Andra Vatikankonciliet, med större eller mindre eftertryck, beroende på vilken historiografiska skola man tillhör.

Utan att vilja frånta Konciliet något av dess värde, argumenterar dock detta verk för att en inte mindre viktig förvandling ägde rum i början av 1900-talet med påvarna Pius och Benedikts kodifiering av den kanoniska lagen. Denna händelse var så mycket mera än endast ett juridiskt faktum. Den klippte av banden med ”l´ancien régime", förnyade och centraliserade det kyrkliga styret på alla nivåer, återupprättade kyrkans insikt om sitt värde och medvetande om att vara en fri institution, i stånd att visa upp sig själv inför världen i den exempellösa formen ”statsbildning bestående av själar”.

___________

Detta är boken i fråga:

Carlo Fantappiè, "Chiesa romana e modernità giuridica. Vol. I – L'edificazione del sistema canonistico (1563-1903). Vol. II – Il Codex Iuris Canonici (1917)", Milano, Giuffré, 2008, s. XLVI-1282, 110.00 euro.

Här är en sammanställning av innehållet gjord av författaren själv: > Come il papa antimodernista volle modernizzare la Chiesa

___________

Hela lagtexten som reglerar den romersk-katolska kyrkan: > Code of Canon Law

__________

En annan artikel om Pius X och modernismen: > The Encyclical Against the "Modernists" Turns 100 – But Without Fanfare (23.10.2007)

Översättning: NH, Med alla rättigheter.

20080523