Påve Ratzingers dolda skatt

 


Den senaste predikningen som påven gav för några dagar sedan, den femtonde i serien. Med en strålande passage som handlade om  att avsvärja sig ”djävulens pompa och ståt” som triumferar i vår tids mentalitet. Fast detta är ett ”skådespel” som varje katolik som döps har lovat att avsvärja sig.


av Sandro Magister

http://data.kataweb.it/kpmimages/kpm3/misc/chiesa/2012/06/17/jpg_1350271.jpg

Rom, den 18 juni, 2012 – Det skedde nästan utan att den stora publiken uppmärksammade det. Men den ”lectio divina” som Benedikt XVI höll under kvällen den 11 juni i San Giovanni di Laterano-basilikan, Roms domkyrka, en av höjdpunkterna i den serie homilior om dopet som påven har hållit.

Att Benedikt XVI kommer att gå till historien genom sina liturgiska predikningar, liksom Leo den store före honom, är numera något man kan vara ganska säker på.

Men i den stora "corpus" av hans homilior är de som ägnas Dopet av särskilt stor betydelse.

Uppmaningen att döpa ”i Faderns, Sonens och den Helige andes namn” var de sista orden Jesus yttrade på denna jord. Kyrkan har tagit dem på stort allvar och uppfostrar sina barn till att följa dem, det gör den nu och kommer alltid att göra. Som en följd av detta är dopet den verkliga födelseakten och varje kristens identitetshandling. Detta är skälet till varför detta ämne är så viktigt i Benedikt XVI:s förkunnelse. I en tid då inte många läser kristna böcker, där tron är svag hos de flesta och dop i kyrka blir allt färre i de länder som har en äldre kristen tradition, önskar påve Joseph Ratzinger att utgå från det kristna livets grundvalar och inför allas blickar återställa dessa till deras lysande skönhet. Hans homilior om dopet är ett strålande exempel på detta. Och det är även den ”lectio divina” som han höll den 11 juni för de kristtrogna i Rom som samlades i katedralen.

Benedikt XVI talade ex cathedra, liksom de äldre kyrkofäderna gjorde. Lyssnarna som satt eller stod över honom kunde i centrum av den antika mosaiken i absiden ett juvelbesatt kors ur vilket det flyter floder av levande vatten. Och det var just om sambandet mellan dopet och korset som påven talade: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.”  

Att Benedikt XVI kommer att gå till historien genom sina liturgiska predikningar, liksom Leo den store före honom, är numera något man kan vara ganska säker på.

En annan passage i detta ”lectio” som var mycket slående för de närvarande var den där påven ger ny mening och fräschör åt den gamla formuleringen i dopriten, den där dopbarnet ombeds att avsvärja sig djävulens pompa och ståt, vilken formulering i våra dagar tonats ner till att handla om att avstå från "frestelse till att göra det onda".

Alltsedan han valdes till påve för sju år sedan har Benedikt XVI förrättat dopet fjorton gånger och varje gång hållit en homilia om detta sakrament.

Sju gånger skedde detta på Trettondagen, som är den söndag där Jesu dop i Jordanfloden firas.

Sju ytterligare gånger har det skett vid påskvigilian.

I det första fallet rörde det sig om dop av barn, nästan alla av dem från Rom, i det Sixtinska kapellet, och i det andra fallet rörde det sig om vuxna från alla delar av världen och dopet förrättades i Peterskyrkan.

Här följer en fullständig avskrift av den "lectio divina" som påven håll i San Giovanni di Laterano (Lateranbasilikan) den 11 juni 2012, vid den konferens som öppnades av just Roms stift som är påvens stift och han dess biskop. Talet handlade om dopet och hur det bör användas i pastoralt syfte.

______________



NEDSÄNKT I FADERN, SONEN OCH DEN HELIGE ANDE

av Benedikt XVI



Kära bröder och systrar, [...] Herrens sista ord till sina lärjungar här på jorden var: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn” (Matt 28:19).

Göra människor till lärjungar och döpa. Varför är det inte tillräckligt för en lärjunge att känna till Jesu lära och de kristna värderingarna? Varför är det nödvändigt att även vara döpt? Detta är ämnet för denna reflektion som kan hjälpa oss att förstå dopets djupa mening och sanning.

En första glimt får vi om vi noga läser dessa Herrens ord. Valet av orden ”i Faderns namn” är mycket viktigt i den grekiska texten. Herren säger "eis" och inte "en," och alltså inte i, enligt, Treenighetens ”namn”, liksom vi säger att en vice-prefekt talar i en prefekts ”namn”, en ambassadör i en regerings ”namn”. Nej. han säger "eis to onoma,"  det vill säga ett nedsänkande in i själva Treenighetens namn. En varelse som blir nedsänkt in i Treenighetens namn, Guds existens betyder att vår egen existens förenas med Gud och Treenigheten och vi uppgår i Gud, den Treenige Fadern, Sonen och den Helige ande, på samma sätt som till exempel i äktenskapet två personer blir ett kött, blir en enda helt ny entitet och fårett enda nytt namn.

Herren hjälpte oss att förstå denna verklighet ännu bättre under sitt samtal med fariséerna angående uppståndelsen. I Gamla Testamentets kanon erkände fariséerna endast de fem moseböckerna och där står inget om uppståndelsen, varför de bestred att den skulle finnas. Men det är just på grundval av de fem  moseböckerna som Herren visar på uppståndelsens realitet och säger: ”Vet ni då inte att Gud själv kallar sig Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud?” (jfr Matt 22:31-32).

Gud nämner alltså dessa tre och det är i Hans namn som de blir till Guds namn. För att förstå vem Gud är måste vi betrakta dessa tre personer som har blivit till Guds namn, ett namn på Gud, de är nedsänkta i Gud. Och där ser vi att den som står i Guds namn har sänkts ner i Gud, lever eftersom Gud - säger Herren - inte är en gud för döda utan för levande, och om Han är dessa personers Gud då är han de levandes Gud. De levande lever eftersom de finns i Guds minne, i Guds liv.

Och det är just vad som händer när vi döps: vi blir infogade i Guds namn så att vi tillhör detta namn och hans namn blir vårt namn och med vårt vittnesbörd kan vi vittna om Gud – så som de tre personerna nämnda i Gamla testamentet gör – och bli till ett tecken på vad Gud är, bli till denna Guds namn.

Att bli döpt betyder alltså att bli förenad med Gud. I en enda ny existens tillhör vi Gud, är nedsänkta i Gud själv.

Om vi tänker på detta får det vissa konsekvenser.

Den första är att Gud inte längre är långt borta ifrån oss, det kan inte längre ifrågasättas om Han existerar eller inte,för vi är i Gud och Gud är i oss. Guds plats i oss, Hans prioritet och centrala plats i våra liv är den främsta följden av dopet. Svaret på frågan: ”Finns Gud?” är ”Han existerar och är med oss. Närheten till Gud är central i våra liv, vi finns i Gud själv, som inte är en stjärna i fjärran utan något som omsluter mitt liv.” Detta är den första konsekvensen och därför måste vi hålla denna Guds närvaro levande i oss, förstå att vi lever i Hans närvaro.

En andra följd av det sagda är att det inte är vi själva som gör oss till kristna. Att bli kristen är inte en följd av mitt beslut: ”Nu gör jag mig till kristen.” Det är naturligtvis nödvändigt att jag är med och beslutar detta men framför allt är det Gud som handlar med mig: det är inte jag som gör mig till kristen utan Gud som tar upp mig, tar mig i hand och när jag så säger Ja till Guds handlande, då blir jag kristen.

Att bli kristen är på sätt och vis en ”passiv” handling: jag gör mig inte till kristen men Gud gör mig till det, Han tar mig i handen och leder mitt liv i en ny riktning, in i en ny dimension. Liksom jag inte kan ge mig själv liv, utan livet ges mig som en gåva, föds jag inte eftersom jag skapade mig själv till människa utan jag föddes eftersom det gavs mig att bli människa. Även det att vara kristen är något som ges mig, det är något jag genomgår på ett "passivt" sätt, jag blir gjord till kristen av Gud, redan här ser vi något av Korsets mysterium: det är bara om jag dör till min själviskhet, dör bort från mig själv, som jag kan bli kristen.

En tredje sak som genast visar sig i detta perspektiv är att eftersom jag är nedsänkt i Gud är jag naturligtvis även förenad med alla mina bröder och systrar, för alla de andra är också i Gud och om jag dras ut ur min isolering, om jag förenas med Gud, då förenas jag i gemenskap med de andra.

Dopet är aldrig en enstaka handling där det bara handlar om ”mig”. Det är en nödvändig akt för att kunna förenas med alla de andra, så att vi blir en enhet och solidariska alla tillsammans i Kristi kropp, tillsammans med alla Hans skapta varelser. Det faktum att dopet leder mig till gemenskap bryter min isolering. Vi måste vara medvetna om detta, det hör till vår egenskap som kristna.

Så kommer vi tillbaka till det som Kristus sade till fariséerna: "Gud är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud” (jfr Matt 22:32), och därför är dessa inte döda, om de är av Gud så lever de. Det betyder att med dopet, med vårt nedsänkande, vårt dop (dop av verbet doppa, sänka ner, övers.anm.), i Guds namn, har vi redan blivit delaktiga i det odödliga livet, vi lever för alltid.

Dopet är alltså det första stadiet till uppståndelsen. Vi är döpta i Gud och då är vi redan döpta till det oförstörbara livet, och uppståndelsen börjar. På samma sätt som Abraham, Isak och Jakob lever ”i Guds namn", är även vi insatta i Guds namn, lever vi i ett odödligt namn. Dopet är det första steget till återuppståndelsen, inträdet i Guds oförstörbara liv.

I ett första stadium, med aposteln Matteus dopformulering och Kristi sista ord, har vi redan förstått lite av vad dopet innebär.

Låt oss nu se på den sakramentala riten för att ännu bättre kunna förstå vad dopet är.

Denna rit -  liksom alla sakramentsriterna – består av två element: själva det fysiska materialet – här vatten – och ord.

Detta är något mycket viktigt. Kristendomen är inte något enbart andligt, enbart subjektivt som hör till känslornas värld, viljans och idéernas värld, utan en kosmisk verklighet. Gud är materiens skapare, materien finns med i kristendomen, och det är bara i det stora sammanhanget som råder mellan materia och ande som vi är kristna. Det är därför viktigt att materien blir till en del av vår tro, att kroppen blir del av vår tro. Tron är inte endast något andligt, utan Gud leder med hjälp av den in oss i hela den kosmiska verkligheten och förvandlar kosmos, drar det till sig själv.

Och därmed träder materien – i det här fallet vattnet – in och blir inte bara till ett grundläggande element i kosmos, ett element som skapats av Gud, utan även av alla religioner, för i alla religioner är vattnet något viktigt och har en stor betydelse. Religionernas väg – sökandet efter Gud på olika sätt – vilka kan vara felaktiga men ändå utgör ett sökande efter Gud – finns i detta sakrament. De andra religionerna med deras respektive väg till Gud finns införlivade här, de är närvarande här och på så sätt hjälper de till att fullborda världens världen. Sökandet efter Gud uttrycks i religionernas olika symboler och naturligtvis framför allt i Gamla testamentets symboler, som blir närvarande i alla erfarenheterna av frälsning och av Guds godhet. Vi kommer att återkomma till detta.  

Det andra elementet är ordet och detta ord visar sig i tre element: avståenden (avsvärjanden), löften, åkallanden.

Det är därför viktigt att dessa ord inte ses som enbart ord utan ett sätt att leva. I dem förverligas ett beslut, i orden finns hela vår dopresa närvarande, både den vi tillryggalägger före dopet och den efter. Därför har dessa ord och symbolerna som beledsagar dem betydelse för hela vårt liv.

Verkligheten vi finner i löftena, avståendena och åkallandena är en verklighet som varar hela vårt liv, för vi befinner oss hela livet på en dopresa, en katekumenisk färd, genom dessa ord och hur vi förverkligar dessa ord. Dopets sakrament är inte något som tar en timme, det är en verklighet som finns närvarande hela vårt liv, en resa som varar hela vårt liv. Ja, i själva verket finner vi i detta även doktrinen om de båda vägarna, som var så viktig för den tidiga kristendomen, det  handlar om den väg till vilken vi säger "nej" och den väg till vilken vi säger "ja".

Låt oss börja med den första delen, avståendena. Dessa är tre och jag börjar med den andra: ”Avstår du från det ondas frestelse så att du inte låter dig domineras av synden?"

Vilka är dessa det ondas frestelser? I fornkyrkan och under många århundraden därefter uttrycktes det så här: "Avsvärjer du dig djävulens pompa och ståt?" och vi vet idag vad som enas med "djävulens pompa och ståt". Djävulens pompa och ståt var framför allt de blodiga skådespel där grymhet blir till underhållning, där dödande blir något man tittar på som ett skådespel, att döda en människa blir ett skådespel. Dessa blodiga skådespel där man förnöjer sig vid det onda är vad som menas med ”djävulens pompa och ståt”, där det framträder med vad som tycks vara skönhet men som egentligen bara är blodig grymhet.

Men bakom denna omedelbara betydelse av ”Djävulens pompa och ståt”, önskade man även tala om en  hel kultur, ett levnadssätt där det viktiga inte är det som är sant och verkligt utan bara skenet. Det man efterlyser är inte sanningen utan bara effekt, sensation och under denna yta förstörs människan, målet är att förstöra och upphäva sig själv som segrare.

Även i våra dagar känner vi till denna kultur där sanningen inte är något vi räknar med. Även om det tycks finnas en önskan att låta sanningen dominera, är det enda som räknas sensationslystnad och den anda som anser det föredömligt att baktala och förstöra.

Avståendet var därför något mycket verkligt, det betydde att avstå, avsäga sig, en hel kultur som är en anti-kultur, en kultur som verkar emot Kristus och emot Gud. Dopbarnet avsade sig en kultur som i Johannesevangeliet kallas för "kosmos houtos," "denna världen". Johannes och Jesus menar med ”denna världen” naturligtvis inte Guds skapelse, inte människan sådan hon är, utan om en viss slags varelse som önskar dominera och pracka på världen sig själv som om hon vore världen och som om det är detta sätt att se på vår värld som vi bör anamma.  

Nu ber jag er att fundera, var och en av er, över vad denna ”djävulens pompa och ståt” kan betyda i våra dagar och vad det är vi säger ”nej” till. Att döpas betyder just en befrielse från denna kultur. Även i våra dagar känner vi till denna kultur där sanningen inte är något vi räknar med. Även om det tycks finnas en önskan att låta sanningen dominera, är det enda som räknas sensationslystnad och den anda som anser det föredömligt att baktala och förstöra. En kultur som inte söker det goda, den moraliska upprördheten som egentligen är en mask ägnad att förvirra, att skapa oreda och förstörelse. Till denna kultur där att ljuga utger sig för att tala sanning och förmedla information, till denna kultur som endast söker materiell välfärd och förnekar Gud, säger vi "nej". Vi känner också från många psalmer i Psaltaren till kontrasten till en kultur där det tycks som om man inte kan beröras av världens ondska, där man upphöjer sig själv över allt, till och med över Gud, en kultur som i själva verket är en ondskans kultur, som betyder ondskans dominans.

Beslutet att låta döpa sig, denna del av den katekumenala resan som varar hela livet, är just ett sådant ”nej” som vi uttalar och förverkligar på nytt varje dag, även när detta innefattar att avstå från denna kultur som är så dominerande på många håll, även om denna kultur utger sig för att vara "världen", vår värld, men det är inte sant. Och det finns också många människor i den som verkligen önskar sanningen.

Nu går vi till det första avståendet (avvärjandet): ”Avstår du från synden så att du kan leva ett liv i frihet som Guds barn?"

Frihet och kristet liv, uppfyllandet av Guds bud, allt detta är något som i våra dagar anses vara varandras motsatser . Att vara kristen anses vara ett slags slaveri, frihet betyder att frigöra sig från den kristna tron – och slutligen – från Gud. Ordet ”synd” anses löjligt, för dessa personer säger: ”Hur? Vi kan inte kränka Gud! Gud är så stor, vad gör det Gud om vi begår ett litet fel, bryter lite grann mot de tio buden? Vi kan inte kränka Gud, Han är för stor för att låta sig kränkas av oss."

Detta verkar sant men är det inte. Gud har gjort sig sårbar. I den korsfäste Kristus ser vi att Gud gjorde sig sårbar, sårbar till döden. Gud bryr sig om oss eftersom Han älskar oss, och Guds kärlek är skör och sårbar. Guds kärlek betyder att han bryr sig om oss människor, Guds kärlek betyder att det måste vara i vårt främsta intresse att inte såra Honom, inte förstöra hans kärlek för om vi gör det lever vi på ett sätt som förstör oss själva och tar bort vår frihet. Denna som det kan tyckas befrielse från Gud blir genast till slaveri under tidens många diktaturer som vi måste underkasta oss för att det ska verka som om vi antar vår tids utmaningar.

Och slutligen: ”Avsvärjer du dig Satan?” Med detta förstår vi att det finns ett ”ja” till Gud och ett ”nej” till ondskans herravälde som som koordinerar alla dessa aktivitreter och vill göra sig till denna världens gud, så som aposteln Johannes säger. Men han är inte Gud, han är Guds fiende, och vi får inte underkasta oss hans makt. Vi säger ”nej” eftersom vi säger ”ja”, ett grundläggande ”ja” till kärleken och sanningen.  

Dessa tre avståenden (avsvärjelser) i dopriten så som den fanns i fornkyrkan, åtföljdes av tre nedsänkanden: nedsänkandet i vattnet var en symbol för döden, för ett ”nej” som betyder död för ett slags liv och uppståndelse för ett annat. Vi kommer att återkomma till detta.

Sedan följer bekännelsen i dessa tre frågor: ”Tror du på Gud Fader allsmäktig, skaparen i Kristus och slutligen på den Helige Ande och Kyrkan?”
Denna formulering, dessa tre delar, utarbetades på grundval av Herrens ord: ”Döp alla i Faderns, Sonens och den Helige andes namn”. Dessa ord görs till något konkret och fördjupas på samma gång: de anger vad Fadern betyder, vad Sonen betyder – hela tron på Kristus, hela den verklighet som gjorde att Gud blev till människa – och vad det betyder att döpas i den Helige ande, som betyder Guds handlande i historien, i kyrkan, i de heligas förbund.

Den positiva formuleringen i dopet är samtidigt en dialog. Det är inte bara en formel. Bekännelsen av tron är inte bara något vi ska förstå, något intellektuellt, något att memorisera – det är naturligtvis det också – men berör vårt sinne, vårt liv, framför allt. Och jag tror detta är något mycket viktigt. Det är inte bara en formel utan det är dialogen vi för med Gud i våra inre, det är Guds handlande i oss, ett svar Han ger oss, det är en färd. Kristi sanning kan bara uppfattas om man har förstått vad denna väg innebär. Det är bara om vi accepterar Kristus som vår väg som vi kan börja vandra den och som vi kan förstå Kristi sanning. Om denna sanning inte levs öppnar den inte sig för oss. Bara den sanning som vi upptar som vår egen livsväg, som vår levnads resa, är den sanning som är rikedom och djup.  

Därför är denna formel en väg, ett uttryck för vår omvändelse, för Guds handlande. Och detta måste vi vara medvetna om under hela vårt liv. Att vi står i gemenskap med våra bröder och systrar på denna resa med Gud, med Kristus. På så sätt är vi också i gemenskap med sanningen, genom att leva sanningen blir sanningen till liv och genom att leva detta liv, finner vi även sanningen.

Nu fortsätter vi med det fysiska elementet som det här handlar om som är vattnet.

Det är mycket viktigt att förstå att vattnet har två betydelser. Å ena sidan påminner oss vattnet om havet, framför allt om Röda havet, om döden i Röda havet. Havet är en symbol för dödens makt, nödvändigheten av att dö för att få nytt liv. Detta tycks mig vara något essentiellt. Dopet är inte endast en ceremoni, en ritual som påbörjades för länge sedan, det betyder inte bara att rena sig, att utföra något som har kosmetiskt syfte. Det är så mycket mer än det, det handlar om döden och livet, att vi dör från en viss existens och återföds, återuppstår, till ett nytt liv.

Detta är det som det betyder att vara kristen, inte bara något som läggs till våra liv, utan en helt ny födelse. Efter att ha gått över Röda havet blir vi nya. Havet har för alla kristna efter erfarenheterna som beskrivs i Gamla testamentet blivit till en symbol för Korset. För det är bara genom döden, en radikal pånyttfödelse, där man dör ifrån ett visst slags liv, som pånyttfödelsen kan ske och det verkligen kan bli ett nytt liv.

Detta är en del av vattnets symbol: det symboliserar – framför allt i det fullständiga neddoppandet i vattnet under antiken – Röda havet, döden, Korset. Det är bara genom Korset som vi kan få nytt liv, och det är något som sker varje dag. Utan denna ständigt förnyade död kan vi inte förnya vitaliteten i det nya  livet i Kristus.

Men den andra symbolen är den av dopfunten. Vattnet är början till allt liv, förutom att symbolisera döden symboliserar den även det nya livet. Varje liv kommer till en del från vatten, från det vatten som kommer från Kristus som är det nya livet som finns med oss och följer oss in i evigheten.

Till slut vill jag bara ta upp en fråga – bara helt kort – rörande dop av barn. Är det rätt att döpa barn eller är det nödvändigt att först företa den katekumenala resan för att därefter verkligen kunna mottaga dopet?

Och nästa fråga som följer på denna: "Kan vi verkligen tvinga på ett barn vilken religion han eller hon önskar leva i? Borde vi inte lämna detta beslut åt barnet självt?”

Dessa frågor visar att vi inte längre uppfattar den kristna tron som det nya livet, det sanna livet, utan ser den som ett val bland andra, till och med en börda som vi inte bör tvinga på vårt barn utan att motta barnets godkännande i frågan.

Sanningen är en annan. Livet självt ges oss som en gåva utan att vi kan välja om vi vill leva eller ej. Ingen blir tillfrågad: ”Önskar du leva eller inte?” Livet självt måste av nödtvång ges oss utan att vi dessförinnan säger ja till det, det ges oss på detta sätt och vi kan inte först säga ”ja eller nej, jag vill leva eller jag vill inte leva.”

Den verkliga frågan är istället: ”Är det rätt att ge liv på detta sätt utan att detta skett i samförstånd med den berörde: vill du leva eller inte? Kan man verkligen föregripa livet, ge liv utan att den berörda människan haft tillfälle att besluta?” Jag skulle vilja säga: Ja, det är möjligt och är rätt att göra det bara om vi samtidigt som vi ger liv även kan garantera att livet, med alla de problem som finns i världen, är något gott, att det är gott att leva, att detta liv beskyddas av Gud, är en sann gåva.

Det är bara föregripandet av en mening som rättfärdigar föregripandet av liv. Dopet är alltså en garanti för att Gud är god, den föregriper att livet har en mening, att Guds ”ja” till livet skyddar detta liv och därigenom även rättfärdigar att ett nytt liv blir till genom oss.

Därför är inte dop av barn något som är motsatsen till frihet. Det är verkligen nödvändigt att ge dopet för att även rättfärdiga gåvan – som debatteras så mycket idag – av liv. Endast det liv som läggs i Guds händer, i Kristi händer, nedsänkt i namnet av den treenige Guden, som är en gåva som kan ges utan några betänkligheter.

Vi är därför tacksamma mot Gud som har givit oss denna gåva, som har givit oss sig själv. Och utmaningen vi har att leva är att verkligen leva i denna gåva, i en resa i samklang med dopet, både i våra avståenden och i vårt "ja" och att alltid leva våra liv i Guds stora "JA", som betyder att vi lever våra liv väl.

Från www.chiesa med benäget tillstånd

Inofficiell övers.: Natasja Hovén

20120623

 


 

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2010 All rights reserved