Här följer ett chockerande manifest av Enrico M. Radaelli, filosof med estetik som specialitet och stor försvarare av Traditionen. Trettonde kapitlet i en diskussion som är långt ifrån avslutad

av Sandro Magister

ROM, 16 juni 2011 – Bland bekännarna av ”de stora besvikelserna” under påve Benedikt XVI:s ämbetstid vilka togs upp i en artikel i www.chiesa för 2 månader sedan, finner vi en man som ännu inte uttalat sig så mycket i ämnet.

Ämnet det rör sig om har faktiskt givit upphov till en lärd och häftig diskussion om Kyrkans läroämbete, om denna kan ändra sin egen lära, eller om detta är omöjligt, och hur detta skall ske – med särskild hänvisning till Anda Vatikankonciliet. I dessa diskussioner har forskare av olika slag deltagit.

Men detta har inte varit fallit – fram till nu – med professor Enrico Maria Radaelli, filosof i ämnet estetik och elev till en av de största traditionalistiska tänkarna på nittonhundratalet – schweizaren Romano Ameiro (1905-1997).

Att döma framför allt av den senaste boken, ”Skönheten som räddar” ("La bellezza che ci salva"), är Radaelli, säkert en av de främsta ledarna för den besvikelse över konciliepåvarna och påvarna efter konciliet som råder, inbegripet även över den nuvarande påven.  

Han förebrår dessa påvar och den katolska hierarkin i sin helhet att de har gått ifrån en fullständig tillämpning av det som Läroämbetet lär ut, vilket består i tydliga definitioner och fördömanden, och istället ägnar sig åt en vag ”pastoral” inriktning som ger fritt spelrum åt förvirrande och felaktiga antaganden.

Trots sin besvikelse hindrar detta inte Radaelli att fortsätta att hoppas på Kyrkans återvändande till den fulla "munus docendi", framför allt genom att påve Joseph Ratzinger gör något åt saken.

I artikeln som vi återger här nedan – där Radaelli bryter sin tystnad i detta ämne – ger han en sammanfattande diagnos av de missuppfattningar Kyrkan av idag lyder under, och den ”övernaturliga väg” som kan bota dessa, med en särskild vädjan till ”den högsta tronen” , dvs. påven.

Denna diagnos som han säger på en och samma gång berör ”Traditionen och modet” finner vi i hans bok ”Skönheten som räddar oss” och är den främsta tes som vi finner där.

(www.chiesa har behandlat boken i denna artikel.)

Men innan vi lämnar ordet åt Radaelli, vore det bra att rekapitulera alla de tidigare punkterna i diskussionen, i vilken deltog - en efter en - herrar Francesco Arzillo, Francesco Agnoli, Inos Biffi, Agostino Marchetto, Martin Rhonheimer, Roberto de Mattei, David Werling, Giovanni Cavalcoli, Masssimo Introvigne, Basile Valuet, Stefano Ceccanti, Alessandro Martinetti, Giovanni Onofrio Zagloba.

I tur och ordning har www.chiesa om denna diskussion publicerat följande artiklar:

I > High Up, Let Down by Pope Benedict (8.4.2011)

> The Disappointed Have Spoken. The Vatican responds (18.4.2011)

> Who's Betraying Tradition. The Grand Dispute (28.4.2011)

> The Church Is Infallible, But Not Vatican II (5.5.2011)

> Benedict XVI the "Reformist." The Prosecution Rests (11.5.2011)

> Religious Freedom. Was the Church Also Right When It Condemned It? (26.5.2011)

Och på  SETTIMO CIELO, bloggen som hör till www.chiesa:

> Francesco Agnoli: il funesto ottimismo del Vaticano II (8.4.2011)

> La Chiesa può cambiare la sua dottrina? La parola a Ceccanti e a Kasper (29.5.2011)

> Ancora su Stato e Chiesa. Dom Valuet risponde a Ceccanti (30.5.2011)

> Padre Cavalcoli scrive da Bologna. E chiama in causa i "bolognesi" (31.5.2011)

> Può la Chiesa cambiare dottrina? Il professor "Zagloba" risponde (6.6.2011)

> Tra le novità del Concilio ce n'è qualcuna infallibile? San Domenico dice di sì (8.6.2011)

När vi tar hänsyn till alla dessa artiklar, är detta den trettonde i ordningen i en diskussion som är långt ifrån avslutad.

__________



Ett förslag inför Andra Vatikankonciliets femtioårsjubileum:

DEN ÖVERNATURLIGA VÄG SOM KAN ÅTERSTÄLLA FREDEN MELLAN TIDEN FÖRE OCH EFTER KONCILIET

av Enrico Maria Radaelli

Det pågår för närvarande en diskussion på Sandro Magisters webb-sida mellan olika skolor och åsikter och som handlar om hur man ska se på Andra Vatikankonciliet – var det en fortsättning av Traditionen eller ett brott  mot denna. Inte bara är denna diskussion något som alltifrån sin början berör mig djupt, utan den berör också på ett mycket direkt sätt vissa sidor i min bok ”Skönheten som räddar oss” ("La bellezza che ci salva") som utkom nyligen, .

Det allra viktigaste i denna essä är hur ”skönhetens ursprung” kan uppfattas som identiskt med de fyra viktiga egenskaperna – sann, en, god, vacker – som Thomas av Aquino säger vara benämningarna på Guds enfödde son.  

Denna likhet borde en gång för alla visa på det grundläggande och oundvikliga samband som finns mellan detta begrepp och dess uttryck, med andra ord mellan språket och den lära som definierar sig med dylika ord.

Det tycks mig som om även jag här måste göra mitt inlägg i debatten och tillhandahålla några förklaringar åt dem som önskar återupprätta denna ”Skönhetens stad” som är Kyrkan och därigenom slå in på den enda väg (detta är min essäs grundtema) som leder till den eviga saligheten, det vill säga det enda som kan rädda den.

Jag vill sedan avsluta mitt inlägg genom att framföra min (och Brunero Gherardinis) åsikt att eftersom vi år 2015 kommer vi att fira Koncliets 50-årsjubileum (jfr. "Divinitas", 2011, 2, s. 188), kommer hela kyrkan att dra nytta av denna fantastiska händelse för att återskapa Läroämbetets fulla glans, av detta "munus docendi", som avbröts för femtio år sedan.
   
Beträffande ämnet som vi diskuterar, så har den dominikanske teologen Giovanni Cavalcoli sammanfattat det väl: ”Det är här vi finner debattens kärnpunkt. Vi är väl alla överens om att de doktriner som redan hade definierats (av Läroämbetet före Konciliet) och som finns i Konciliets texter är ofelbara. Det som man ifrågasätter och diskuterar är istället om även de läromässiga utvecklingarna är desamma som de som utarbetades under Konciliet.”  
   
Dominikanfadern konstaterar att man måste svara jakande på denna fråga, ”för vad vore annars kontinuiteten, åtminstone den kontinuitet som påven avser?” Och eftersom han naturligtvis inte kan bevisa det som han önskar bevisa, förvandlar fader Cavalcoli sina påståenden till frågor och ger dem de svar som han skulle ge om han skulle följa den ”aletiska”(objektiviserande, ö.a.) logiken som grundar sig på sanningen och som filosofivetenskapen lär ut.


Den första frågan: Kan man anta att utvecklingen av en väl definierad trosartikel eller en artikel som står tron nära kan vara falsk?


Käre fader Cavalcoli, Ni ville nog säga: ”Det är inte godtagbart att en trosartkel eller en artikel som står tron nära och som blivit definierad är falsk.” Emellertid är svaret: Ja, utvecklingen kan vara falsk, för en sann premiss leder inte nödvändigtvis till en sann slutsats. Denna kan däremot leda till en eller flera falska slutsatser. Det är därför som alla koncilier i världen – även de dogmatiska – just på grund av denna eventualitet har givit upphov till de mest motsatsfulla åsikter. För att komma fram till den utveckling i kontinuitet som man hoppas på, räcker det inte med att vara teolog, biskop, kardinal eller påve. Nej, det är nödvändigt att be om särskild hjälp, om gudomlig hjälp, den hjälp som den Helige Ande ger endast åt de dogmatiska koncilierna, de som vid öppnandet högtidligen deklarerar att de äger en dogmatisk natur, och i och med detta kan de ta emot denna gudomliga hjälp. I dessa fall av övernaturlig insats kommer den övernaturliga läran att utvecklas på ett sant sätt, eftersom förutsättningarna för detta finns där.  
   
Detta var inte något som skedde under det senaste Konciliet, vars pastorala natur var den som formellt deklarerades, och detta gjordes minst tre gånger, nämligen vid det högtidliga öppnandet, som är det som är viktigast, därefter vid öppnandet av den andra sessionen och slutligen vid avslutandet. Det är därför som man – vid sidan av sanna slutsatser – även ibland kunnat komma till diskutabla slutsatser (till slutsatser som enligt kanon är magisteriellt begränsade, eftersom frågor av moralisk, pastoral eller juridisk natur, endast kräver ”religiös respekt”), eller till ”helt felaktiga” slutsatser, vilka enligt fader Cavalcoli motsäger den ledande tesen, och som även de kan vara felaktiga och som inte kräver de troendes lydnad.
   
Om för övrigt dessa olika grader av magisteriella begränsningar inte motsvarades av olika grader av de troendes lydnad, förstår man inte varför det måste finnas dessa olika grader. De olika graderna inom läroämbetet har att göra med de olika nivåer enligt vilka de motsvarar den första och främsta verkligheten, den gudomliga och uppenbarade verkligheten. Det är självklart att de läror som Gud direkt har uppenbarat kräver att vi följer dem helt och hållet (första graden), och detta gäller även de läror som står dem nära och vilka vi finner i de dogmatiska definitionerna eller akterna (andra graden). Både de första och de andra skiljer sig från de andra lärorna som endast kan överföras till den andra graden efter det att man behandlat dem med hjälp av de olika försiktiga, tydliga coh oemotsagda argument som lyder under Vincenzo di Lérins princip ("quod semper, quod ubique, quod ab omnibus creditum est"), och som garanterar den troende att han även här befinner sig i Guds omedelbara närhet. Allt detta kan endast uppnås – detta står klart för var och en – om kyrkan medvetet följer Läroämbetets "munus".

Skillnaden mellan lärorna av första och andra graden och de som hör till den tredje ligger i de båda förstas tydligt övernaturliga karaktär, medan man i den tredje gruppen inte kan garantera detta. Det är möjligt att denna finns men även det motsatta är möjligt. Det som kan fastställas är däremot att den dogmatiska ”munus” är 1) en gudomlig gåva, och följaktligen 2) en gåva  som man bör extra be om och 3) en gåva som om man inte ber om den inte ger någon garanti om absolut sanning. Det skulle kunna hända att det har insmugit sig gissningar men om man utsätter dem för den dogmatiska elden visar det sig snabbt att det som är felaktigt bränns bort och det gudomliga järnet lyser än starkare i all sin glans (efter en dylik dogmatisk genomgång, ö.a.).

Detta var det som skedde med läran om den obefläckade avlelsen och om Marie himmelsfärd vilka idag är dogmer, det vill säga trosartiklar som tillhör den andra gruppen. Ända fram till 1854 och 1950, respektive, tillhörde de den tredje gruppen, den med läror som bör diskuteras och vilka den troende endast är skyldig att behandla med ”religiös respekt”. De liknade de nya läror som vi finner i Kyrkan från och med 1962 och som ännu inte blivit behandlade på detta sätt. År 1854 och 1950 hade de båda ovannämnda trossatserna däremot blivit utsatta för en sådan granskning och befunnits vara sanna ”ab initio”, dvs. vara säkra och universellt bevisade trossatser som alltså tillhörde den andra graden, även om de dittills inte blivit erkända som sådana. Detta erkännande ägde rum under överinseende av de människor som fanns där, framför allt av påven. Det rörde sig inte om en förvandling av ämnena. Vi kan jämföra det med det arbete som utförs av konstkritiker när de efter noggrann granskning av ett originalverk kan konstatera att verket är äkta och ger det ett äkthetsintyg och en stämpel som visar detta.

Dessa båda läror visade sig vara av gudomligt ursprung och följaktligen utomordentligt värdefulla. Om alltså en av de senare lärorna kommer från Gud då kommer man att kunna konstatera det genom ett liknande förfarande.    


Den andra frågan: Kan det nya dogmatiska området strida mot det föregående?


Det kan det givetvis inte vara: Efter det Andra Vatikankonciliet har vi inte något ”nytt dogmatiskt område”, som fader Cavalcoli uttrycker det, även om många vill inrangera de nya konciliära och postkonciliära tankarna under en dylik benämning och detta beror på att Andra Vatikankonciliet helt enkelt var enbart ”ett pastoralt område”. Inget av de dokument som dom Basile Valuet nämner i sin not 5 ger Konciliet en större auktoritet än den detta koncilium hade från början. Det rörde sig endast om en ”pastoral” församling, högtidlig och universell, dvs. ekumenisk, vars målsättning det var att ge världen pastorala anvisningar, men utan att vilja komma med några läromässiga uttalanden eller bannlysningar.

Alla de neo-modernistiska eller helt enkelt nyskapande ledarna som agerade inom Kyrkan från och med Pius XII (och som professor Roberto de Mattei nämner i sin bok  "Il concilio Vaticano II. Una storia mai scritta") – vare sig de var teologer, biskoper eller kardinaler som omfattade den ”nya teologin”, vi kan nämna namn som Bea, Câmara, Carlo Colombo, Congar, De Lubac, Döpfner, Frings och hans expert, Ratzinger; König med sin expert, Küng; Garrone med sin, Daniélou; Lercaro, Maximos IV, Montini, Suenens, och – detta nästan en egen grupp – de tre ledarna i den så kallade Bolognaskolan: Dossetti, Alberigo och idag Melloni – alla dessa har under och efter Andra Vatikankonciliet påstått att det rörde sig om ett brott med de tidigare lärorna (som man avskyr) och utgått ifrån samma antagande, nämligen detta urtima mötes – Andra Vatikankonciliets – utomordentligt högtidliga karaktär. Det är därför som alla dessa personer, på samma gång som de talade om kontinuitet och fortsättning, i själva verket har genomfört ett brott (mot Traditionen). Att de verkligen önskat ett brott ser vi av följande punkter: 1) av den förfärliga förödelse som aldrig skulle ha kunnat äga rum på tidigare tiders altare, 2) av alla världens biskopars vägran (med undantag av ett mycket litet antal) att ge den minsta plats åt den tridentinska eller gregorianska riten i mässan, vilket är en inskränkt olydnad mot direktiven i motu proprio "Summorum Pontificum". Det heter ju "Lex orandi, lex credendi": om detta inte är att förkasta Traditionen, så vad är det då?  

Trots detta och allvaret i saken så går det ännu inte att tala om ett brott: Kyrkan lyder ”i alla sina dagar” under den gudomliga nåd som Kristus givit den i det löfte som vi finner i Matt. 16:18 ("Portæ inferi non prævalebunt") och i Matt 28:20 ("Ego vobiscum sum omnibus diebus"). Därför är den skyddad från varje rädsla av metafysisk art, även om faran alltid finns där och även försöken att genomföra den. Men de som säger att ett brott ägt rum – vilket vi ofta hör från ovannämnda ledare men även av sedevakantisterna – gör sig skyldiga till naturalism (filosofisk åskådning som anser alla former av det övernaturliga vara falska eller endast tillhöra den naturliga sfären, ö.a.).

Men man kan heller inte tala om varaktighet, dvs. kontinuitet i Traditionen, var och en kan ju konstatera att alla de olika läror som uppkom under och efter Konciliet – ecclesiologi, pan-ekumenism, relationer med de andra religionerna, gudsliknande egenskaper i den Gud som tillbes av respektive kristna, judar och muslimer, korrektionen av ”doktrinen om utbyte” av synagoga med kyrka med ”doktrinen om två parallella frälsningsvägar”, tron på enhet i Uppenbarelsens källor, antropocentrisk antropologi istället för teocentrisk, ikonoklasm, eller den särskilda ikonoklasm som gav upphov till "Novus Ordo Missæ" som ersättning för den gregorianska riten (vilken idag har upphöjts till att finnas jämsides med den föregående, men bara i teorin och i en underordnad position) – är alla lärosatser som om man betraktade dem en och en inte skulle klara ovannämnda eldprov, ifall man skulle ha modet att presentera dem som dogmer. Eldprovet skulle bestå i att man skulle ge dem teologisk substans genom att be den Helige Ande om detta, så som skedde med den  "corpus theologicum" på vilken läran om den Obefläckade avlelsen och Marie Himmelsfärd vilar.

Dessa bräckliga läror har vi endast eftersom man inte omgivit dem med en dogmatisk mur för att förhindra dem att efterlevas eller att spridas. Men sedan ålägger man dem med dogmens hjälp en falsk kontinuitet för att försöka ge dem det trons bifall som skulle kunna leda till enhet och till kontinuitet (se sidorna 70 och följande, 205 och 284 i min bok "La bellezza che ci salva"). Därför befinner de sig alla ”på den farliga gränsen mellan kontinuitet och brott” (s. 49), men alltid bortom den dogmatiska gräns som skulle innebära slutet på dem ifall man tillämpade den. Även den uppfattning som säger att det råder kontinuitet mellan dessa läror och Traditionen lyder enligt min mening under den naturalistiska uppfattningen (att det inte krävs något övernaturligt, ö.a.).


Den tredje frågan: Om vi förnekar att det råder ofelbarhet i utvecklingen av de av Konciliets lärosatser som utgår ifrån tidigare trossatser eller satser som ligger tron nära, försvagar vi då inte tesen om kontinuitet?


Javisst försvagar ni den, käre fader Cavalcoli, eller snarare: ni tar bort den helt och hållet. Och ni ger kraft åt den motsatta tesen, att det inte finns någon kontinuitet.

Inget brott – men inte heller någon kontinuitet. Nå, vad händer i ett sådant fall Romano Amerio (1905-1997), författaren till "Iota unum" , definierar problemet med sin lag om ”Kyrkans historiska bevarande”, som jag nämner på sidan 41 i min bok och enligt vilken ”Kyrkan går inte förlorad om den inte ’matchar’ sanningen, utan bara om den ’förlorar’ sanningen. Och när Kyrkan inte förmår matcha sanningen? När man glömmer bort hennes läror, eller rör ihop dem, grumlar dem, blandar ihop dem, så som skedde (inte för första gången och det lär inte bli den sista heller) under tiden som gått sedan Konciliets början och fram till våra dagar. Och vad skulle ske om hon förlorade sanningen? (Denna sats står i konditionalis: vi har sett att hon inte på något vis får lov att förlora den). Bara om hon drabbades av bannlysning, eller tvärtom gjorde en falsk lära till dogm, vilket påven och endast han kan göra, om (denna tes är omöjlig sedd ur metafysisk synvinkel) hennes läppar inte vore förseglade på övernaturligt sätt med de två ovannämnda eder som Herren uttalat. Jag vill trycka på denna punkt för jag anser den vara avgörande.

Här kastar jag fram  hypoteser, men – och jag säger det i min bok (s. 55) – ”jag överlåter åt kyrkoherdarna att kontrollera saken och dess följder, om den skett och om någon och i så fall vem och i hur hög grad denna person lagt sig i” ovannämnda handlingar. På de allra första sidorna visar jag hur det är omöjligt att rensa flodens stränder så att den frälsningsbringande skönheten träder fram om man inte renar sinnet från varje tvetydighet, misstag eller missförstånd. Skönheten kan bara existera när vi har att göra med sanningen (s. 23) och att vända om och skapa skönhet i konsten, åtminstone i den sakrala konsten, är omöjligt om man inte låter det ske inom lärans och den liturgiska aktens sanning.

Det som sker inom Kyrkan sedan femtio år tillbaka är enligt min åsikt ett  hopkok som skapats av kontinuitet och brott. Man har avsiktligt låtit felaktiga idéer och intentioner härska som gjort att kyrkan ändrat sig utan att det lyckats att göra om den, och detta har gjorts under täckmantel (monsignore Gherardini har visat det tydligt även i sina allra senaste verk) av ett läroämbete som avsiktligt suspenderats. Detta skedde från och med Konciliets öppningstal "Gaudet mater ecclesia" . Och detta gjorde man genom att ge det en helt och hållet onaturlig och påhittad form, då man med en avsiktligt vag teologisk formulering kallade Konciliet för ”pastoralt”. Kyrkan tömdes på de läror som inte passar eller är olämpliga för det ekumeniska tänkandet av de personer jag nämnt här ovan vilka fylldes den med ekumeniska idéer . Och detta gjordes utan att man på något sätt kunde göra våld på själva hennes natur, som är av dogmatisk art (jfr s. 62), genom själva sin natur alltså övernaturlig. Man arbetade endast på det område av hennes läroämbete som har att göra med hennes ”historiska bevarande”.

Med andra ord, det handlar inte om ett formellt brott, ej heller om en formell kontinuitet, och detta endast därför påvarna under de senaste femtio åren vägrar att upphöja till den andra nivån de läror som hör till den tredje nivån och som under deras ämbetstid håller på att förstöra och tömma kyrkorna (jfr. s. 285). Detta betyder att Kyrkan därför inte längre kan ”matcha” sanningen, men gör inte heller att hon går förlorad, för påvarna, till och med under ett Koncilium, har vägrat att göra de nya lärorna till dogm, och ej heller att stämpla de tidigare lärorna med bannlysning (även om dessa har blivit reviderade eller manipulerade).

Man skulle också kunna säga att denna bedrövliga situation vore en synd, och en allvarlig sådan, som Läroämbetet begår, både mot tron och mot kärleken (s. 54). Ja, det är inte möjligt att vara olydig mot Herrens befallning att lära folken (jfr. Matt 28:19-20) med allt det förstånd som vi fått som gåva, utan att samtidigt ”avvika från rättfärdigheten som handlingen – dvs. ’utbildningen i den rätta läran’ – bör ha”  (Summa Theologiae I, 25, 3, ad 2). Detta är en synd mot tron som utsätter denna för fara, och Kyrkan har under de senaste femtio åren, då hon tömts på sanna läror, även tömts på troende, på ordensfolk och präster, och blivit till en skugga av sig själv (s. 76). Det är en synd mot kärleken för de troende blir berövade skönheten i Läroämbetets undervisning och i det som är synligt,som är den enda spegel där sanningen kan lysa. Detta förklarar jag i hela det andra kapitlet i min bok. Det rör sig om en underlåtenhetssynd, ”eftersom man underlåter att visa de troende den dogmatiska lära som är Kyrkans egen” (s. 60 ff.), genom vilken Kyrkan inte skulle bli förseglad på ett övernaturligt sätt och därför hon inte kan garantera att hennes anvisningar om hur vi bör leva är de riktiga.

Man borde se till att detta tillstånd av synd som den heliga Kyrkan (med detta förstås alltid några enstaka män tillhörande den heliga Kyrkan, eller Kyrkan i sin historiska dignitet) befunne sig i, om ovanstående faktum skulle konstateras, upphörde och även snarast möjligt att det renades genom botgörelse, så som kardinal José Rosalio Castillo Lara skrev till kardinal Joseph Ratzinger år 1988: ”Den nuvarande envisa hållning som Kyrkan gör sig skyldig till ”skulle  gynna den beklagliga tendensen […] att styra kyrkan i en felaktig riktning som man kallar ”pastoral”, men som egentligen inte är pastoral, för den leder till att man nonchalerar det nödvändiga utövandet av auktoriteten till förmån för de troendes allmänna bästa” (s. 67 ff.).  
     
För att ge Kyrkan tillbaka hennes jämbördighet med sanningen, så som skett varje gång när hon befunnit sig i liknande dramatiska omständigheter, finns inget annat sätt än att låta henne vända tillbaka till sin plikt att undervisa – munus docendi – och genom dogman sålla bort alla de falska läror som hon idag genomdränks av och att i den allra vanligaste, den pastorala, undervisningen (i ordets strängaste betydelse – ”överföring av det gudomliga ordet till stiften och församlingarna i hela världen”) låta henne finna tillbaka till den dogmatiska hållning som har lett henne genom alla årundradena ända fram till våra dagar.

Om man återupprättade den läromässiga digniteten som man fråntagit henne då skulle man återge Kyrkan hennes historiska och metafysiska väsen som man bokstavligt talat stulit från henne. På så sätt skulle hennes gudomliga skönhet kunna återskapas i sin allra mest erkända och väldoftande parfym.


Som avslutning, ett förslag


Till detta behövs det mod. Och det behövs tillgång till Traditionen. Med blicken riktad mot år 2015 då vi ska fira jubileum av ”Oenighetens koncilium” som ägde rum för femtio år sedan, är det av nöden att kunna rikta en stark bön till Kyrkans allra högsta tron så att denna täckes ta tillfället i akt av en dylik exceptionell händelse och överväga att det endast är en enda handling som kan skapa försoning mellan undervisningen och Kyrkans lära efter det ödesdigra mötet (Konciliet). Denna enda, hjältemodiga, mycket ödmjuka handling låta de läror som vi nämnt här ovan och som traditionalisterna ogillar närma sig dogmats övernaturliga eld samt de läror som är dessas motsats. På så sätt kommer det som bör brinna kommer att brinna och det som bör lysa kommer att lysa. Från och med nu och fram till år 2015 har vi mer än tre år. Det är nödvändigt att använda dessa på bästa sätt. Vi bör använda oss av böner och kloka tankar så mycket vi kan, ja, göras vitglödgade. Utan anspänning når man inget resultat, så som skedde i Laodicea.

Den handling som vi föreslår skall utföras, den enda som kan forma till ett enda vax, så som tillbörligt är, dessa två krafter som pulserar i den heliga Kyrkan och i en enda varelse, den ena kraften finner vi i de människor som ”särskilt är trogna det som Kyrkan är” och den andra i de människor vars sinne är mera vänt mot framtiden., denna handling är det som ska göra ett kraftfullt slut på en snarast kärlekslös och falsk situation som varat i femtio år. Denna handling bör i en övernaturlig ledning sammanfatta såväl Traditionens som djärvhetens heliga koncept. För att återskapa Kyrkan och på nytt skapa skönhet, bör Andra Vatikankonciliet läsas i ljuset av Traditionen tillsammans med dogmats brinnande djärvhet.

Därför kan alla traditionalister tillhörande Kyrkan, vilken grad av traditionalism och vilken ideologisk riktning de än tillhör, förena sig i en enda begäran, i en enda plan. Denna består i att  närma sig år 2015 med en väl definierad, riktigt ledd och välformulerad uppmaning, så att denna händelse ger Tronen möjlighet att återskapa hela den gudomliga plikten att undervisa.

__________


Enrico Maria Radaellis bok "La bellezza che ci salva" (förord av Antonio Livi, 2011, 336 sidor, euro 35,00) kan beställas direkt från författaren (enricomaria.radaelli@tin.it) eller från  Libreria Hoepli di Milano (www.hoepli.it).

__________



Övers.: NH

Från www.chiesa med benäget tillstånd.

Övers: NH

20110620

Andra artiklar på svenska av Enrico Radaelli:

HUR VI KAN UPPTÄCKA DEN EVIGES ANSIKTE I DEN HELIGA BYGGNADEN

Hela kyrkan i ett enda litet ”jota”

Enrico Maria Radaelli är docent i estetisk filosofi och chef för avdelningen för estetik vid Associazione Internazionale “Sensus Communis” (Rom), delar på en professur i kunskapsteori (sektionen för estetisk teori) vid det påvliga Lateranuniversitetet.