...det vill säga ett dokument som tar upp och kritiserar alla de felaktiga tolkningarna av Andra Vatikankonciliet. Detta begärde en biskop i  Kazakstan under en konferens i Rom tillsammans med andra biskopar och kardinaler. Vi möter också starka reaktioner mot påvens tillkännagivande att ett nytt interreligiöst möte kommer att äga rum i Assisi

av Sandro Magister

ROM, den 14 januari, 2011 – Tillkännagivandet Benedikt XVI gav efter angelusbönen på nyårsdagen att han kommer att i oktober bege sig till Assisi för att där närvara vid ett nytt möte för fred med deltagare från alla religioner har väckt upprörda känslor och på nytt väckt debatten om den så kallade Assisi-andan och även en debatt om Andra Vatikankonciliet och den postkonciliära tiden.

Professor Roberto de Mattei – som nyss har givit ut ett verk med en nytolkning av Andra Vatikankonciliets historia som kulminerar i en begäran om att påven ska utsätta konciliedokumenen för en ”ny granskning” för att på så sätt avfärda misstanken om att de bröt mot Kyrkans traditionella lära – har gjort gemensam sak med andra katoliker och undertecknat en appell riktad till påven där man vädjar till honom om att ”inte låta mötet återuppväcka den synkretistiska förvirringen” som rådde vid det första mötet, som Johannes Paulus II höll i den helige Franciskus stad den 27 oktober 1986.

Kardinal Joseph Ratzinger deltog inte i detta första möte och ställde sig kritisk mot det. Emellertid deltog han i en upprepning av det första mötet som ägde rum i Assisi den 24 januari 2002 som han ställde sig gillande till "in extremis" efter att ha fått försäkran om att misstagen som skedde i det första mötet inte skulle upprepas.

Det främsta misstaget som begicks vid mötet år 1986 var när man jämställde alla religionerna och sade att alla var likvärdiga frälsningsvägar för mänskligheten. Detta misstag försökte Troskongregationen rätta till genom att man utgav deklarationen "Dominus Iesus" där det på nytt bekräftas att människan inte har någon annan frälsare än Jesus.

Men även som påve har Ratzinger varnat mot förvirringen som uppstod. I ett budskap till biskopen av  Assisi av den 2 september 2, 2006 skrev han:

"För att det inte ska uppstå några missförstånd om vad Johannes Paulus II önskade uppnå år 1986 och det som han med sina egna ord kallar för ”Assisi-andan” är det viktigt att tänka på hur man vid denna tid var noga med att förhindra att den interreligiösa bönemötet skulle urarta till synkretistiska tolkningar på basis av ett relativistisk synsätt. [...] Av denna anledning måste vi även när vi samlas för att be tillsammans för fred även tänka på att bönen ska bes utifrån det synsätt som var och en religion äger. Detta var beslutet som gällde för 1986 och det måste gälla i våra dagar också. När vi för samman olika representanter för andra trosriktningar får vi inte ge intrycket att vi ger efter för en relativism som vägrar att erkänna att det finns en högsta sanning och att det är möjligt att nå fram till denna.”

Och när han besökte Assisi den 17 juni, 2007, sade han i sin predikan:

"Beslutet att hålla detta möte i Assisi hade sitt upphov i den helige Franciskus, detta helgon som väcker sådan beundran, även bland människor av andra kulturella och religiösa trosuppfattningar samt dennes vittnesbörd som var ett vittnesbörd om fred. På samma gång var hänvisandet till ”Guds lille fattige” och det ljus detta riktade mot mötet en garanti för att det var ett äkta kristet möte. Hans liv och budskapet han gav bär ju så starkt prägel av hans Jesus-tillhörighet, vilket måste utesluta varje frestelse till religiös likgiltighet och förhindra att vi inte här skulle ha att göra med en äkta religiös dialog. [...] Vi skulle befinna oss långt ifrån en evangelisk inställning och en som är värdig den helige Franciskus om vi inte kombinerade välkomnandet, respekten och dialogen med alla med den trosvisshet som varje kristen, liksom den helige mannen från Assisi, äger och önskar odla när vi förkunnar att Kristus är vägen, sanningen och livet för varje människa, och att han är den ende Frälsaren världen har.”

För att återkomma till debatten om Andra Vatikankonciliet måste vi peka på en viktig konferens som ägde rum den 16 – 18 december i Rom, några steg från Peterskyrkan, och vars ämne var ”En riktig hermeneutik av konciliet i ljuset av Kyrkans tradition”. 

Det som framför allt diskuterades var om Andra Vatikankonciliet kan anses ha ägt ”pastoral karaktär” och vilka missbruk som uppstått i deras namn.

Bland föredragshållarna fanns professor de Mattei och teologen Brunero Gherardini, 85, kanonist tillhörande Peterskyrkan och  professor emeritus vid det påvliga Lateranuniversitetet och direktör för den thomistiska tidskriften "Divinitas."

Gherardini har författat en bok om Andra Vatikankonciliet som avslutas med ”en apell till den Helige Fadern” som ombeds att göra en undersökning av konciliedokumenten för att en gång för alla klargöra ”hur och i vilken utsträckning” Andra Vatikankonciliet befinner sig i kontinuitet med kyrkans tidiga läroämbete.

Förordet till Gherardinis bok är författat av Albert Malcolm Ranjith, ärkebiskop av Colombo och tidigare sekreterare för Kongregationen för gudstjänsten och sakramenten,  som blev utnämnd till kardinal i konsistoriet i november förra året.

Ranjith är en av de två biskopar som nyligen beskrevs i en artikel i www.chiesa

Den andre av dessa två biskopar är hjälpbiskopen i Karaganda, Athanasius Schneider, vilken deltog som talare i konferensen i Rom den 16-18 december.

Här nedan följer slutet på hans tal som avslutas med en bön till påven om två initiativ som skulle kunna råda bot mot de postkonciliära missförhållandena, för det första utgivandet av en ”syllabus” där det varnas för de läromässiga misstagen när det gäller tolkningen av Andra Vatikankonciliet och för det andra att påven utnämner biskopar ”som är heliga, modiga och djupt rotade i kyrkans tradition”.

Närvarande var kardinaler, tjänstemän i kurian och framstående teologer. Bland talarna fanns även kardinal Velasio de Paolis, ärkebiskop Agostino Marchetto, biskop Luigi Negri och monsignor Florian Kolfhaus som tjänstgör vid statssekretariatet.

Åhörarskaran omfattade även ett stort antal fransiscanmunkar tillhörande Immacolata-kongregationen som är en ung kongregation som önskar följa i den helige Franciskus fotspår och som får ta emot många kallelser och är helt ortodox i sin framtoning, det vill säga står i diametral motsats till den så kallade ”Assisi-andan” och till denna konferens organisatör.

______________



MOTSÄGANDE TOLKNINGAR OCH UTMANINGEN DESSA INNEBÄR

av Athanasius Schneider


[. . .] Om man vill tolka Andra Vatikankonciliet på rätt sätt är det nödvändigt att påminna sig om vilken intentionen var i konciliärdokumenten i allmänhet och i de påvars ord som sammankallade konciliet och övervakade det, det vill säga Johannes XXIII och Paulus VI.

Det är också nödvändigt att upptäcka den röda tråden i hela konciliet, det vill säga den pastorala intentionen, som är dess "salus animarum", själarnas frälsning. Detta beror i sin tur på och är underordnat den tonvikt som läggs vid gudstjänsten och lovprisandet av Gud, som beror på framhävandet av Gud.  

Detta framhävande av Gud i kyrkans liv och handlande framkommer tydligt när vi konstaterar att konstitutionen om liturgin intar den allra främsta platsen i konciliets stora verk, både konceptuellt eller kronologiskt. [. . .]

Kännetecknet för ett brott i tolkningen av de konciliära dokumenten framkommer på ett mera stereotypt och övergripande sätt i uppfattningen att Andra Vatikankonciliet innebar en antropocentrisk, sekularistisk eller naturalistisk vändning som skiljer sig från kyrkans tidigare tradition.

Ett av de mest kända uttrycken för denna felaktiga tolkning är till exempel den så kallade befrielseteologin och följden av denna som blev en förödande pastoral praxis. Kontrasten mellan befrielseteologin och dennas tillämpning samt konciliet kan vi tydligt utläsa i följande fras ur ett konciliedokument: ”Kristus gav inte sin kyrka något eget uppdrag inom den politiska, ekonomiska eller samhälleliga ordningen. Den uppgift han gav henne var en religiös sådan” (jfr.  "Gaudium et Spes," 42). [. . .]

En tolkning om brott som inte äger en lika stor läromässig tyngd ser vi inom det pastoral-liturgiska området. Här kan vi nämna nedgången i den sakrala och sublima karaktären av liturgin och introduktionen av mera antropocentriska uttryckssätt i denna.

Detta fenomen kan vi se i tre liturgiska bruk som är väl kända och förekommer i nästan alla katolska församlingar: det faktum att latinet nästan helt försvunnit, att Kristi eukaristiska kropp tas emot direkt i handen och medan man står, och firandet av det eukaristiska offret medan prästen och församlingen står mitt emot varandra i en sluten cirkel varvid de hela tiden tittar på varandra.

Detta sätt att be – där alla inte blickar i samma riktning, vilket är ett mera naturligt och symboliskt uttryck när man tänker på sanningen i att allas uppmärksamhet riktas mot Gud när man ber offentligen – och som var det sätt som Jesus och hans lärjungar bad på, både i templet och i synagogan. Det är också emot kyrkofädernas enhälliga vittnesbörd och både den östliga och den västliga kyrkans påföljande tradition.

Dessa tre pastorala och liturgiska gudstjänstbruk är i skarp kontrast till det bönesätt som generation efter generation av katoliker följt i minst tusen år och de finner inget stöd i koncilietexterna utan går tvärtom stick och stäv emot både en särskild text (den som handlar om latinet i "Sacrosanctum Concilium," 36 och 54) och meningen ("mens”), dvs. den sanna intentionen hos konciliefäderna, så som vi kan utläsa den ur protokollen från förhandlingarna som fördes under konciliet.

I det hermeneutiska tumultet över de motsägande tolkningarna och i förvirringen som råder om den pastorala och liturgiska tillämpningen, tycks den enda äkta uttolkaren av texterna vara Konciliet självt – tillsammans med påven.

Här kan vi göra en jämförelse med det förvirrade hermeneutiska klimatet under kyrkans första århundraden som förorsakades av godtyckliga bibliska och läromässiga tolkningar av oliktänkande grupper. I sitt berömda verk "De Praescriptione Haereticorum"  vände sig Tertullianus mot heretiker av olika slag och sade att det endast är kyrkan som äger "praescriptio", vilket betyder att endast kyrkan är den som äger tillåtelsen att uttyda tron, Guds ord och traditionen. Kyrkan kan använda detta för att bekämpa heretikerna i debatter om den sanna tolkningen. Bara kyrkan kan enligt Tertullianus säga: "Ego sum heres Apostolorum", jag är arvtagare till apostlarna. Om vi gör en jämförelse här så kan bara påvens höga läroämbete eller ett framtida ekumeniskt koncilium säga: "Ego sum heres Concilii Vaticani II".

Under tidigare decennier fanns det – och de finns än i dag – grupperingar inom kyrkan som begår fruktansvärda missbruk mot konciliets pastorala natur och mot koncilietexterna som skrevs enligt denna pastorala intention, och detta på grund av att konciliet inte önskade presentera några definitiva eller oföränderliga läror. Eftersom konciliets texter äger denna pastorala natur kan vi se att de i princip är öppna för utfyllnad eller ytterligare läromässiga förtydliganden. När vi ser till den nu snart fyrtio år långa erfarenheten av tolkningar som är felaktiga både ur doktrinens och det pastorala seendets synpunkt och står i motsats mot två årtusendens kontinuitet inom lära och trons bön, är det alltså av stor vikt att det påvliga läroämbetet snarast ingriper och presenterar en autentisk tolkning av konciliärtexterna, tillsammans med kompletteringar och läromässiga förtydliganden, dvs. en slags förteckning, en syllabus, som tar upp alla misstag som skett i uttydningen av det Andra Vatikankonciliet.  

Det råder ett behov av en ny syllabus, denna gång bör den vända sig inte så mycket mot oriktigheterna som kommer från utanför kyrkan utan mot de misstag som cirkulerade inom kyrkan genom de kristna som stöder diskontinuitetens och brottets hermeneutik, med allt vad detta fått till följd för den doktrinära, liturgiska och pastorala tillämpningen.

En sådan ”syllabus” skulle bestå av två delar – en del som påvisar misstagen och en andra del som ger förslag för förtydliganden, kompletteranden och läromässiga klargöranden.

Två grupper framträder framför andra och stöder teorin om att det skulle röra sig om ett brott. En av dessa grupper försöker föra kyrkans liv in i en mera ”protestantisk fåra”, och detta såväl doktrinärt, liturgiskt och pastoralt. Å andra sidan har vi de traditionalistiska grupperna som i traditionens namn förkastar konciliet och säger sig inte vilja följa kyrkans högsta levande läroämbetet eller behöva följa kyrkans synliga överhuvud, Kristi ställföreträdare på jorden, när de säger att de endast vill lyda under kyrkans osynliga överhuvud och invänta bättre tider... [. . .]

I sammanfattning kan sägas att det framför allt har funnits två hinder som gjort att konciliets sanna intention och dess läroämbete inte kunnat bära rika och bestående resultat.

Ett finner vi utanför kyrkan, i den våldsamma kulturella och samhälleliga revolution som ägde rum under 1960-talet, vilken liksom varje kraftig social omvälvning trängde in i kyrkan och med sin anda av brott och diskontinuitet smittade ned stora delar av den, både personer och institutioner.

Det andra hindret visade sig i bristen på kloka och samtidigt modiga herdar i kyrkan, herdar som snabbt kunde försvara trons renhet och det liturgiska och pastorala livet, och som stod fasta och orubbligat och inte lät sig influeras varken av smicker eller rädsla.

Konciliet i Trient hade redan i ett av sina sista dekret bekräftat om kyrkans allmänna reform:

”Den heliga synoden som skakats av de många allvarliga missbruk som drabbar kyrkan, kan inte göra något annat än påminna om att det viktigaste för Guds kyrka är att välja förträffliga och lämpliga herdar, desto mera som vår Herre Jesus Kristus kommer att begära redovisning för de fårs blod som skulle förgås på grund av försumliga herdars dåliga ledning när dessa struntar i sin plikt” " (Session XXIV, Dekretet "de reformatione," can. 1).

Sedan fortsätter man så här:

”Vad beträffar de som av någon anledning inte har fått bemyndigande att ingripa i urvalet av framtida präster eller de som på annat sätt deltar i detta, dessa uppmanar det heliga konciliet att komma ihåg att de inte kan göra något mera nyttigt när de önskar verka för Guds ära och människors frälsning än att ägna sig åt tillsättandet av goda och lämpliga herdar som ska styra kyrkan.”

Det behövs alltså verkligen en syllabus som håller läromässig halt för konciliet och dessutom behövs det flera heliga, modiga herdar som är djupt rotade i kyrkans tradition och befriade från varje mentalitet som innebär brott och diskontinuitet, både inom det läromässiga och det liturgiska området.

Dessa två element utgör det absolut nödvändiga villkoret som kan göra så att den doktrinära, liturigska och pastorala förvirring som råder ska kunna minska betydligt, och så att Andra Vatikankonciliets pastorala arbete kan bära bestående frukt i traditionens anda, som är den som förenar oss med den anda som har rått i alla tider, överallt och i alla sanna barn till den katolska kyrkan, som är den enda och sanna Guds kyrka på jorden. December 17, 2010:

__________
Beträffande den riktiga tolkningen av Andra Vatikankonciliet så klargjorde Benedikt XVI detta i det minnesvärda talet till kurian den 22 december, 2005, där han avvisade tanken på att konciliets dokument skulle innehålla några läromässiga fel eller punkter som innebar brott med kyrkans tradition:

http://www.katobs.se/pope_kont_diskont.htm

Övers.: NH