Påven Benedictus XVI anses allmänt som en lärdomsgigant. Även hans kritiker erkänner hans teologiska skarpsinne, och han gäller allmänt som en av den katolska världens skarpaste teologer. Josef Ratzinger, som han hette fram till sitt påveval, har en lysande akademisk karriär bakom sig. Han blev professor redan som 30-åring och har skrivit ett otal teologiska arbeten. Flera av hans böcker räknas som teologiska klassiker.  

Men i svenska media är bilden av Ratzinger/Benedictus inte särskilt positiv. Här anknyter man gärna till den inomkatolska kritiken mot det nuvarande pontifikatet, Detta framträder tydligt också på DN:s kultursidor. I en artikel från mars förra året gick idéhistorikern Amanda Peralta skarpt tillrätta mot Benedictus XVI:s teologiska och kyrkopolitiska linje, som hon karakteriserade som ärkereaktionär och blind för fattiga människors behov.

Ett färskare exempel är den artikel av historikern Erik Tängerstad som publicerade i DN den 29 januari. Den handlade om händelserna på universitetet La Sapienza i Rom och det tal som Benedictus XVI skulle ha hållit där. Utifrån sin analys av talet beskyllde Tängerstad påven för att försöka hämma forskningens frihet genom att upphöja den kyrkliga dogmatiken till norm för vetenskapen och att eftersträva en medeltida politisk ordning. 

Från en svensk intellektuell horisont kan man kanske tolka påvens tal på detta sätt. Men anlägger man ett bredare perspektiv och försöker se saken från den filosofiska och teologiska utgångspunkt som påven själv utgår från ter sig saken annorlunda. Vi i Sverige brukar brösta oss med vår mångkulturalism och strävan att förstå andra kulturer. Det är dags att även den ståndpunkt som påven intar och som delas av miljontals katoliker världen över får komma till tals på sina egna premisser.

Benedictus betonar sanningens primat. Detta är en princip som han som teolog ofta återkommer till i sina böcker. Då han 1977 lämnade den akademiska banan för att bli ärkebiskop i stiftet München-Freising valde han valspråket ”sanningens medarbetare”, ett uttryck som är hämtat från det tredje Johannesbrevet. Ratzinger ville medverka till att kyrkan mitt i en relativistisk värld skulle förbli en gemenskap där man frågar efter sanningen – sanningen sådan den kommer till uttryck i den katolska kyrkans tro, liv och lära.

Även i sitt planerade tal på La Sapienza tog Benedictus fasta på sanningsfrågan och dess relation till förnuft och frihet. Han pekade på behovet av att begreppet sanning åter förs in i den filosofiska och politiska debatten. Det var alltså kritisk reflexion han efterlyste, inte att den vetenskapliga forskningen skulle underordna sig kyrkans lära. I andra sammanhang har han som privatteolog ofta betonat vikten av akademisk frihet och dialog. 

För Benedictus är sanningen något i sig existerande som det gäller att finna och som vi människor inte förfogar över. Det är också så han ser på sin roll som teolog och kyrkoman. Han har vid ett otal tillfällen betonat att påven inte kan förfoga över den kristna tron. Påvens uppdrag består i stället i att värna och förkunna den i skrift och tradition uppenbarade sanning om Jesus Kristus, hans kyrka och lära. 

I sina skrifter riktar Ratzinger skarp kritik mot föreställningen att sanningen skulle vara relativ och att det därför inte skulle vara möjligt att nå kunskap om det i sig ”sanna”. Han ifrågasätter därmed det filosofiska paradigm som under 1800-talets lopp kom att slå igenom i den protestantiska världen. Detta paradigm bygger på de premisser som utvecklades av bland andra den tyske filosofen Immanuel Kant och som innebar ett avståndstagande från den klassiska metafysiken. Enligt Kant var det inte möjligt att nå insikt om “tinget i sig“ och därmed heller inte om sanningen som sådan. Alla försök att bevisa Guds existens är från denna utgångspunkt rent nonsens.

Protestantiska teologer reagerade på den utmaning detta innebar genom att förlägga den religiösa tron till känslornas värld. Så etablerades den bodelning mellan tro och vetande och i förlängningen mellan religion och politik som kom att utgöra utgångspunkten för den moderna för liberalismens såväl som socialismens idé om religionen som en privatsak. Vetenskap, ekonomi och politik skulle bygga helt på ”förnuft”. Därmed avsågs den tekniska rationalitet som kom att ligga till grund för det framväxande moderna samhället och som utgör en motor i dagens globala utveckling.

Det påvliga observatoriet vid Castel Gandolfo

Under sin långa teologiska bana har Ratzinger ställt sig starkt kritisk till dessa principer och det åsidosättande av människovärdet som ofta följt i deras kölvatten. Som exempel brukar han lyfta fram 1900-talets totalitära ideologier men också den nutida ekonomismen och dess förödande konsekvenser för människor i fattigare länder. Han har vid flera tillfällen uttryckt förståelse för de antivästliga reaktionerna i tredje världen. Tidigare exporterade västvärlden sin religion, numera består kulturexporten framför allt av en hedonistisk och permissiv levnadsstil.

I sina kulturkritiska texter tar Ratzinger även upp den västliga demokratin till kritisk granskning. Han gisslar tendenserna till populism och maktkorruption och betonar att demokratin för att kunna fungera behöver en etisk grund att stå på som den inte själv kan tillhandahålla. Kyrkan kan erbjuda ett sådant fundament. Ratzinger erinrar i detta sammanhang om att idén om alla människors lika värde och den för oss självklara plikten att villkorslöst bistå människor i nöd faktiskt vilar på kristen grund. Förutsättningen för att den kristna etiken skall kunna fylla denna funktion är emellertid, som han ser det, att människor tar till sig kyrkans tro och är redo att omsätta den i sina liv. Benedictus delar alltså inte uppfattningen att den kristna moralen skulle kunna frigöras från den kristna tron och upphöjas till en slags allmängiltig etisk princip.

Att en katolsk teolog och kyrkoman utgår från att den kyrka han tjänar vilar på sanningens grund kan väl knappast förvåna. Vi utgår väl alla från att det vi tror på är sant, gott och riktigt. För Benedictus XVI finns sanningen hos Gud och manifesterar sig i den kristna uppenbarelsen. Från en svensk horisont kan de ideologiska och etiska principer som påven företräder på många punkter te sig förfärande. Men varför inte kritisera dem för vad de är i stället för att, som Peralta och Tängerstad gjorde i sina artiklar, attackera en nidbild!

20080212

Yvonne Maria Werner är universitetslektor och docent vid Lunds universitet och bedriver forskning om katolicismen i det moderna samhället.