”I min egenskap av biskop är det
min plikt att varna väst”

Intervju med kardinal Robert Sarah

 

 

 


Vatikankardinalen Sarah diskuterar sin nya bok som inte skräder på orden i denna exklusiva intervju


Kardinal Robert Sarah publicerar den tredje av sina långa intervjuer med Nicolas Diat: The Day is Far Spent. En kärv diagnos, som ändå visar att det finns hopp trots den andliga och moraliska kris vi bevittnar i väst.

I den första delen av din bok beskriver du ”ett andligt och religiöst sammanbrott”. Hur visar sig detta sammanbrott? Är det bara i väst som vi ser det eller finns det tendenser till det även i andra delar av världen, som t.ex. i Afrika?

Den andliga krisen omfattar hela värden. Men källan till den finns i Europa. Människor i väst är skyldiga till att ha förkastat Gud. Men de har inte endast förkastat Gud. Friedrich Nietzsche, som kan anses vara talesman för väst, sade: ”Gud är död! Gud förblir död! Och det är vi som dödat honom…” Vi har mördat Gud. Eftersom Gud är död bland människorna ersatte Nietzsche Honom med begreppet ”övermänniskan”.

Den andliga kollapsen är alltså något som har sin början i väst. Jag vill framför allt framhålla att det är faderskapet som förkastas. Våra samtida är övertygade om att människan för att bli fri inte får vara beroende av någon. Ett tragiskt misstag vidlåter detta tänkande. Människorna i väst är övertygade att de om de tar emot något så är detta emot människans inneboende värdighet. Men den civiliserade människan är i grunden en arvtagare, han är arvtagare till en historia, en kultur, ett språk, ett namn, en familj. Det är detta som skiljer honom från barbaren. Att vägra att låta sig inpassas i ett nätverk av beroende, arv och sonlig tillhörighet dömer oss att gå nakna tillbaka in i en djungel av konkurrensbetonad ekonomi där var och en får klara sig själv. Eftersom människan vägrar att erkänna sig själv som arvtagare är hon dömd till att leva i den liberala globaliseringens helvete där individuella intressen konfronteras med varandra utan någon annan lag som styr än vinst till varje pris.

I denna bok önskar jag emellertid föreslå för västs människor att det verkliga skälet till hennes vägran att göra anspråk på sitt arv och hennes vägran att acceptera faderskap är att hon förkastar Gud. Det är från Honom som vi får vår manliga och kvinnliga natur. Detta är något som är oacceptabelt för det moderna sinnet att acceptera. Gender-ideologin är den luceferianska vägran att ta emot sin sexuella natur från Gud. Sålunda rebellerar några mot Gud och stympar sig själva till ingen nytta för att ändra sitt kön. Men i själva verket ändrar de inte på något i sin struktur som man eller kvinna. Väst vägrar att ta emot och kan endast acceptera det som man konstruerar för sig själv.  Transhumanism är denna rörelses sista fas. Eftersom människans natur är en gåva från Gud, är den något som är outhärdligt att acceptera för människorna i väst.

Jag tror att vad det i grunden handlar om är att människan i väst vägrar att bli frälst genom Guds barmhärtighet. Hon vägrar att ta emot frälsning, i det att hon vill skapa den för sig själv.

Denna revolt har en andlig rot. Det är djävulens revolt mot nådens gåva. Jag tror att vad det i grunden handlar om är att människan i väst vägrar att bli frälst genom Guds barmhärtighet. Hon vägrar att ta emot frälsning, i det att hon vill skapa den för sig själv. De ”grundläggande värdena” som FN förespråkar grundar sig på ett förkastande av Gud som jag jämför med den rike unge mannen som nämns i Evangeliet. Gud har sett till väst och älskat det eftersom här har skett underbara ting. Han erbjöd väst att gå vidare, men väst har regredierat. Väst föredrog det slags rikedomar som det endast hade sig själv att tacka för.

Afrika och Asien har ännu inte smittats av gender-ideologi, transhumanism, eller hatet till faderskap. Men de västliga makternas nykolonistiska anda och vilja att dominera pressar andraländer att anta dessa dödliga ideologier.

Ni skriver att ”Kristus aldrig lovade de kristna att de skulle komma i majoritet” (sid. 34), och fortsätter: ”Trots missionärernas största ansträngningar har kyrkan aldrig dominerat världen. Kyrkans uppdrag är ett uppdrag att älska och kärlek dominerar inte” (sid. 35). Tidigare skrev ni ”det är den lilla skaran som har räddat tron”. Om ni ursäktar en djärv fråga: Vad är problemet egentligen eftersom denna ”lilla skara” just är det vi har för närvarande och att den lyckas överleva även i en värld som är fientligt inställd till tron? 

De kristna måste bli missionärer. De kan inte behålla trons skatt inom sig själva. Mission och evangelisering en angelägen andlig uppgift. Och som aposteln Paulus säger, varje kristen borde kunna säga: ”Att jag sprider evangeliet är inget att vara stolt över, jag är ju tvungen till det. Ve mig om jag inte förkunnar evangeliet” (1 Kor 9:16). Vidare säger han: ”Gud vill att alla människor ska räddas och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4). Hur kan vi låta bli att göra något när så många själar inte känner till den enda sanning som gör oss fria: Jesus Kristus? Rådande relativism anser att religiös pluralism är något som är gott i sig själv. Nej! Den fulla uppenbarade sanningen som den katolska kyrkan har tagit emot måste överföras, förkunnas och predikas.

Målet med evangeliseringen är inte att dominera världen utan att tjäna gud. Glöm inte att Kristi seger över världen består i … korset! Det är inte vår avsikt att ta över makten i världen. Evangelisering sker genom korset.

Martyrerna var de första missionärerna. I människors ögon var deras liv ett misslyckande. Evangeliseringens mål är inte att ”att få så många gillande som möjligt” som de sociala medierna vars önskan är att vara populära. Vårt mål är inte det. Vi vill att varje själ ska räddas av Kristus. Evangelisering handlar inte om framgång. Det är en djupt inre och övernaturlig verklighet.

Jag skulle vilja komma tillbaka till ett av era påståenden i föregående fråga. Menar ni att att europeisk kristendom, där kristenheten var i stånd att etablera sig i hela samhället, endast var ett slags interludium i historien, att det inte bör tas som modell så att man kan säga att i Europa ”dominerade” kristendomen och banade sig väg genom ett slags socialt tvång?

Ett samhälle genomsyrat av den kristna tron, evangeliet och den naturliga lagen är något önskvärt. Det är den kristtrognes uppgift att de till att det blir en verklighet. Det är i själva verket det som är den kristtrognas kallelse. De verkar för allas bästa när de bygger en stat i överensstämmelse med den mänskliga naturen och öppen till Uppenbarelsen. Men kyrkans djupaste ändamål är inte att skapa ett särskilt modellsamhälle. Kyrkan har fått ta emot uppdraget att leda människorna till frälsning, dvs. en övernaturlig verklighet. Ett rättvist samhälle förbereder själarna att motta Guds gåva, men kan inte erbjuda frälsning. Å andra sidan kan det finnas ett samhälle som är rättvist och i enlighet med naturlagen om det inte saknar gåvan av att nåden verkar i själarna? Det är av stor vikt att vi förkunnar kärnan i vår Tro: Endast Jesus kan frälsa oss från synden. Vi måste emellertid förstå att det inte är en fullständig evangelisering när den tar sig an samhälleliga strukturer. Ett samhälle inspirerar av det Glada budskapet skyddar den svage mot följderna av synden. Och tvärtom, ett samhälle avstängt från Gud förvandlas snabbt till en diktatur och blir något som bygger på synden, ett samhälle som uppmuntrar till det onda. Därför kan vi säga att där inte kan finnas ett rättvist samhälle om inte Gud får en plats i det offentliga rummet. En stat som förvisar Gud till den privata sfären avskär sig själv från den sanna källan till rättigheter och rättvisa. En stat som anser att rättigheter kan grundas enbart på den goda viljan, och som inte försöker grunda lagen på en objektiv lag som Skaparen givit, riskerar att falla in i totalitarianism.

Under Europas historia har vi gått från ett samhälle där gruppen var viktigare än individen (medeltidens holism) – vilket  är ett samhälle som fortfarande finns i Afrika och fortfarande är typiskt för islam – till ett samhälle där människan är emanciperad från gruppen (individualism). Vi kan också generellt säga att vi har gått från ett samhälle där sökandet av sanningen var det primära till ett samhälle där sökandet efter frihet är det som upptar människor. Kyrkan själv har utvecklat sin lära till följd av denna utveckling och förkunnar rätten till religionsfrihet efter Andra Vatikankonciliet. Vad anser ni om kyrkans position när hon gått i riktning mot denna evolution? Går det att skapa balans mellan de två polerna ”sanning” och ”frihet”, medan vi hittills bara har gått från en ytterlighet till en annan?

Det är inte korrekt att tala om en ”balans” mellan de två polerna sanning och frihet. I själva verket visar detta sätt att tala på att vi anser dessa verkligheter vara externa och stå i motsättning mot varandra. Frihet betyder i grunden att vända sig mot det som är gott och sant. Med sanningen avses något som vi ska lära känna och omfatta i frihet. En frihet som inte i sig själv är orienterad mot och styrs av sanningen är meningslös. Misstag har inga rättigheter. Andra Vatikankonciliet påminde om det faktum att sanningen endast kan upprättas genom sanningens egen kraft och inte genom tvång. Den påminde också om att respekten för människor och dessas frihet inte på något sätt får göra oss likgiltiga för det sanna och det goda.

Uppenbarelsen är inbrytandet av den gudomliga sanningen i våra liv. Den håller oss inte tillbaka. Genom att ge och uppenbara sig själv respekterar Gud the frihet som Han själv skapat. Jag tror att motsättningen mellan sanning och frihet är resultatet av en felaktig föreställning om mänsklig värdighet.

Modern man gör en hypostas av sin frihet, gör den till något absolut vilket får honom att tro att friheten är hotad när han accepterar sanningen. Att acceptera sanningen är emellertid den allra vackraste frihetshandling som människan kan utföra. Jag tror att din fråga visar att västs samvetskris egentligen är en mycket djup troskris. Människan i väst är rädd att förlora sn frihet om han tar emot gåvan av sann tro. Han föredrar att stänga in sig i den frihet som s21knar innehåll. Trosakten är ett möte mellan frihet och sanning. Det är därför som jag i första kapitlet av min bok har insisterat på att kalla det för en troskris. Vår frihet kommer till uppfyllning när den säger ”ja” till den uppenbarade sanningen. Om friheten säger ”nej” till Gud, förnekar den sig själv. Den kvävs.

Ni uppehåller er länge om det prästerliga ämbetets kris och talar varmt för det prästerliga celibatet. Vad ser ni som främsta skäl till de fall av sexuella övergrepp av minderåriga av präster och hur bedömer du det möte som just ägde rum i Rom om denna fråga?

Jag tror att det prästerliga ämbetets kris är en av de viktigaste faktorerna i kyrkans kris. Vi har tagit bort prästens identitet. Vi har fått prästerna att tro att de behöver bli högpresterande, effektiva människor. Men en präst är framför allt fortsättningen på Kristi närvaro ibland oss. Han får inte definieras av vad han gör, utan vad han är: ipse Christus, Kristus själv. Upptäckten av många fall av sexuella övergrepp på minderåriga vittnar om en djup andlig kris, ett allvarligt, djupt och tragiskt brott mellan prästen och Kristus.

Det finns naturligtvis faktorer i samhället också: 1960-tjalets kris och den sexualisering av samhället som fick efterverkningar för kyrkan. Men vi måste fatta mod och gå vidare när vi söker förklaringen. Rötterna till krisen är andliga. En präst som inte er eller som gör en teaterföreställning av sakramenten, särskilt av Eukaristin, en präst som sällan går till bikt och som inte lever konkret med Kristus som sin förebild, som en annan Kristus, är avskuren från källan till sin egen person. Resultatet är död. Jag har tillägnat denna bok till präster i hela världen för jag vet hur de lider. Många av dem känner sig övergivna.

Det är vi, biskoparna, som bär en stor del av ansvaret för denna kris inom det prästerliga ämbetet. Har vi varit som fadersfigurer för dem? Har vi lyssnat på dem, förstått och visat dem vägen? Har vi utgjort exempel för dem? Allt för ofta har stiften förvandlats till administrativa enheter. Vi håller så många möten. Biskopen bör stå som förebild för det prästerliga ämbetet. Men vi själva är långt ifrån att vara de som ber i tystnad, eller sjunger tidebönen i våra katedraler. Jag fruktar att vi förlorar oss i sekundära, profana ansvarsområden.

Celibatet ristar in Korset i vår kött. Det är därför som celibatet är outhärdligt för den moderna världen. Celibatet är en skandal för moderna människor för Korset är en skandal.

Prästens plats är på Korset. När han firar mässa är han i centrum av hela sitt liv, nämligen på Korset. Celibatet är det konkreta medlet som låter oss leva detta Korsets mysterium i våra liv. Celibatet ristar in Korset i vår kött. Det är därför som celibatet är outhärdligt för den moderna världen. Celibatet är en skandal för moderna människor för Korset är en skandal.

I denna bok vill jag ge uppmuntran till prästerna. Jag vill säga dem: Älska ditt prästämbete! Var stolt över att korsfästas tillsammans med Kristus! Frukta inte världens hat! Jag vill uttrycka min kärlek som en fader och en bror till prästerna i hela världen.

I en bok som vållat stor uppståndelse [In the Closet of the Vatican, av Frédéric Martel], förklarar författaren att det finns många homosexuella präster i Vatikanen. Han ger trovärdighet åt biskop Viganòs avslöjande om det mäktiga gaynätverkets inflytande i hjärtat av kurian. Vad är er uppfattning om detta? Finns det ett problem med homosexuella präster i kyrkans centrum och om det är så, varför är det tabu att tala om det?

Idag lever kyrkan tillsammans med Kristus passionshistoriens nidingsdåd. Kyrkans medlemmars synder kommer tillbaka till henne i form av hugg mot ansiktet. En del har försökt att utnyttja dessa synder för att utöva påtryckningar på biskoparna. En del vill att de ska anamma det språk världen talar och stå till doms på samma sätt som världen gör. En del biskopar har givit efter för påtryckningarna. Vi ser hur de begär att präster ska lämna det prästerliga celibatet eller uttalar de sig osunt om homosexuella handlingar.   Överraskar oss detta? Apostlarna själva tog till flykten på Oljeberget. De övergav Kristus i hans allra svåraste timme.

Vi måste vara realistiska och konkreta. Ja, det finns syndare. Ja, det finns trolösa präster, biskopar och till och med kardinaler som misslyckas med att vara kyska. Men de misslyckas också, och detta är också mycket allvarligt, med att hålla sig till den kristna lärans sanning! De desorienterar de kristtrogna genom sitt förvirrande och tvetydiga tal. De korrumperar och förfalskar Guds ord, de vänder och vrider på det för att vinna världens gillande. De är vår tids Judas Iskariot.

Synd är inte något som bör förvåna oss. Å andra sidan måste vi äga mod att kalla det med dess namn. Vi får inte vara rädda att återupptäcka metoderna för andlig kamp: bön, bot och fasta. Vi måste äga klarsynthet och bestraffa otrohet. Vi måste söka konkreta åtgärder för att förhindra det. Jag tror att utan ett gemensamt böneliv, utan ett minimum av broderligt liv mellan präster, är trohet en illusion. Vi måste hitta modellen som Apostlagärninarna visar oss.  

Beträffande homosexuella beteenden, låt oss inte falla i manipulerarnas fälla. Det finns inget ”homosexuellt problem” i kyrkan. Det finns ett problem med synd och otrohet. Låt oss inte upprepa vokabulären i hbtq-ideologin. Homosexualitet är inte något som definierar en persons identitet. Det beskriver vissa avvikande, syndiga och förvända handlingar. För dessa handlingar, liksom för andra synder, finns det botemedel och vi känner till dem. Vi måste återvända till Kristus och låta honom omvända oss. När felstegetär offentligt måste de straff som vi finner i den kyrkliga lagen tillämpas. Bestraffning är barmhärtigt, det är en akt av medmänsklighet och kärlek till nästan. Bestraffning återställer den skada som gjorts på det allmänna goda och låter den skyldiga parten sona sitt brott. Bestraffning är en del av biskoparnas faderliga roll. Slutligen måste vi ha modet att tydligt applicera normerna när det gäller anta seminarister. Män vars psykologi är djupt och permanent rotad i homosexualitet eller som spelar dubbelspel och ljuger, kan inte accepteras som kandidater till prästämbetet.

En del vill att kyrkan ska vara ett mänskligt och horisontalt samfund. De vill att kyrkan ska tala medias språk. De vill att kyrkan ska bli populär.

Ett kapitel i boken ägnas ”kyrkans kris”. När exakt anser ni att denna kris började och vad består den av? Och framför allt, hur relaterar ni ”troskrisen” till krisen i ”moralisk teologi”. Har den ena av dem företräde framför den andra?

Kyrkans kris är framför allt en troskris. En del vill att kyrkan ska vara ett mänskligt och horisontalt samfund. De vill att kyrkan ska tala medias språk. De vill att kyrkan ska bli populär. De kräver att den inte ska tala om Gud utan kasta sig kropp och själ in i samhälleliga problem: migration, ekologi, dialog, konfrontation, kampen mot fattigdom, för rättvisa och fred. Detta är naturligtvis viktiga vitala frågor som kyrkan inte kan sluta ögonen inför. Men en sådan kyrka är inte intressant för någon. Kyrkan är bara av inresse om den leder oss till ett möte med Jesus. Den är endast legitim då den vidarebefordrar Uppenbarelsen till oss. När kyrkan blir överhopad av mänskliga strukturer skymmer den Guds ljus som strömmar ut från den och genom den. Vi är frestade att tro att vårt handlande och våra tankar kommer att rädda kyrkan. Det vore bättre om vi började med att låta den rädda sig själv.

Jag tror att vi befinner oss i en vändpunkt i kyrkans historia. Kyrkan behöver en djup, radikal reform som måste börja med en reform för prästernas liv. Prästerna måste gripas av lidelse för helighet, för fullkomlighet i Gud och trohet till läran av den som har valt och sänt dem. Hela deras varelse och alla deras handlingar måste ställas i tjänst hos helighet. Kyrkan är helig i sig själv. Våra synder och våra världsliga bekymmer hindrar hennes helighet från att utgjutas. Det är tid att lägga alla bördor åt sidan och låta kyrkan slutligen framstå så som Gud skapade den. En del tror att kyrkans historia markeras av strukturella reformer. Jag är säker på att det är helgonen som förändrar historien. Strukturen kommer sedan och den gör inget annat än upprepar det som helgonen åstadkommit.
Vi behöver helgon som vågar se allting genom trons ögon, som vågar låta sig upplysas av Guds ljus. Den moraliska teologins kris är följden av en avsiktlig blindhet. Vi har vägrat att se på livet genom Trons ljus.

I min boks summering talar jag om ett gift som vi alla lider av: elakartad ateism. Det genomsyrar allting, till och med vår kyrkliga diskurs. Det består i att låta radikalt hedniska och världsliga tanke- och levnadssätt existera sida vid sida med tron. Och vi är helt nöjda med detta onaturliga samboende! Det visar att vår tro har blivit utspädd och inkonsekvent! Den första reformen bör ske i våra hjärtan. Vi får inte längre kompromissa med lögnen. Tron är både den skatt vi måste försvara och den kraft som kommer att göra oss i stånd att försvara den.

Den andra och tredje delen av din bok handlar om kriser i samhällen i väst. Ämnet är så omfattande och ni vidrör många viktiga punkter – alltifrån utbredningen av ”dödens kultur” till problemet med konsumism som hnger samman med global liberalism, samt frågor om identitet, överföring, islamism, osv. – att det är omöjligt att ta upp dem alla här. Bland alla dessa probem, vilket anser ni vara det viktigaste och vilka är de främsta skälen till västvärldens nedgång?

För det första vill jag förklara varför jag, en son av Afrika, tillåter mig själv att behandla västvärldens problem. Kyrkan är civilisationens väktare. Jag är övertygad om att västvärldens civilisation för närvarande går igenom en dödlig kris. Den har nått den extrema punkten självdestruktivt hat. Liksom under Roms fall intresserar sig de ledande skikten endast för att öka lyxen i sina dagliga liv och folket bedövas av mer och mer vulgär underhållning. I min egenskap av biskop är det min plikt att varna västvärlden! Barbarerna finns redan inne i staden. Barbarer är de som hatar den mänskliga naturen, alla de som trampar på känslan för det heliga, alla som inte förstår livets värde, alla de som uppställer sig mot Gud, människans och världens skapare. Västvärlden är förblindad av vetenskap, teknologi och törst för rikedomar. Rikedomars dragningskraft som liberalismen sprider i hjärtana har bedövat folken. På samma gång fortsätter den tysta tragedin med aborter och eutanasi och pornografi och gender-ideologi förstör barn och ungdomar. Vi är vana vid barbarism. Den förvånar oss inte ens längre! Jag vill utropa ett varningsskrik, som samtidigt är ett skrik av kärlek. Jag gör det med hjärtat fullt av broderlig tacksamhet för de missionärer från bäst som dog i mitt Afrika och som till mig överlämnade den dyrbara gåvan: tro på Jesus Kristus. Jag vill följa i deras fotspår och ta emot arvet från dem!

En västvärld som förnekar sin tro, sin historia, sina rötter och sin identitet är bestämd att röna förakt, död och att försvinna.

Hur kan jag undgå att starkt betona det hot som islamismen innebär? Muslimerna föraktar den ateistiska västvärlden. De tar sin tillflykt i islamismen eftersom denna förkastar det konsumistsamhälle som väst erbjuder dem som en religion. Kan väst presentera dem tron på ett tydligt sätt? För att göra det måste väst återupptäcka sina kristna rötter och sin kristna identitet. För tredje världens länder framstår väst som ett paradis eftersom det regeras av kommersiell liberalism. Detta uppmuntrar människor att komma hit som migranter, och skapar en tragedi för dessa folks identitet.

 

Men jag skulle vilja framhålla att allt är förberett för en förnyelse. Jag ser familjer, kloster och församlingar som är liksom oaser mitt i en öken. Det är från dessa oaser av tro, liturgi, skönhet och tystnad som västvärlden kommer att återfödas.  

Denna vackra bok avslutas med ett avsnitt som bär rubriken ”Att återupptäcka hoppet: att utöva de kristna dygderna.” Vad menar ni med det? Hur kan utövandet av dessa dygder bli ett botemedel för den mångfaldiga krisen som vi har talat om i denna intervju?

Vi får inte tänka oss ett särskilt program som skulle kunna utgöra ett botemedel för vår nuvarande mångfacetterade kris. Vi måste bara helt enkelt leva vår tro, fullständigt och radikalt. De kristna dygderna är tron som blomstrar i alla mänskliga förmågor. De utgör grunden för ett lyckligt liv i harmoni med Gud. Vi måste skapa platser där de kan blomstra. Jag uppmanar alla kristna att öppna upp oaser av frihet mitt i den öken som skapats av hejdlöst profiterande. Vi måste skapa platser när luften går att andas eller helt enkelt där det är möjligt att leva kristet liv. Våra församlingar måste sätta Gud i första rummet. Bland alla laviner av lögner måste vi finna platser där sanningen inte endast förklaras utan erfaras. Med ett ord, vi måste leva Det glada budskapet, inte bara tänka på det som en utopi utan leva det i våra konkreta liv. Tron är som en eld, men den måste brinna för att kunna överföras till andra. Vaka över denna heliga eld! Låt den värma dig i hjärtat av denna västvärldens vinter. ”Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?” (Rom 8:31). I allt elände, förvirring och mörker i vår värld, finner vi ”ljuset som lyser i mörkret” (jfr Joh 1:5): Han som sade ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6).

20190609

Med benägettillstånd från National Catholic Register och La Nef.
Övers. NH

Kardinal Robert Sarahs bok The Day is Far Spent utges av Ignatius Press.

 

 

 


Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2006 All rights reserved