Under två årtusenden har Kyrkan spelat rollen som beskyddare och främjare av civilisationen. Men har hon fortfarande medlen och viljan att göra det i våra dagar?

Kardinal Robert Sarah firar mässa i Peterskyrkan den 28 september, 2019, med anledning av firandet av sitt 50 års jubileum som präst. (foto: Evandro Inetti/CNA / EWTN)

Denna artikel publicerades den 14 augusti i Le Figaro.

Västvärldens tankar är fulla av tvivel. Såväl intellektuella som politiker har alla samma känsla av att stå inför en kollaps. Solidaritet har blivit en bristvara och identiteter verkar upplösas allt mer och då finns det en del som hoppas på den katolska kyrkan. De ber henne att ge dem ett skäl till varför de ska leva tillsammans i solidaritet när de glömt vad som förenade dem som ett folk. De bönfaller henne om något som kan göra konsumtionssamhällets kalla värld lite mera uthärdlig. När en präst mördas blir alla starkt berörda och detta är något som drar dem ut ur den annars så förhärskande apatin.

Men kan kyrkan vara dem till hjälp? Hon har ju redan spelat sin roll som beskyddare och överförare av civilisationer. När det romerska kejsardömet började knaka i fogarna var det kyrkan som förde vidare den eld som barbarerna hotade att släcka. Men har hon fortfarande medlen och viljan att göra samma sak idag?

När en civilisation grundas kan det endast finnas en verklighet som överträffar den, nämligen en helig konstant verklighet. André Malraux noterade detta på detta realistiska sätt: ”Civilisation är det som omger en religion. Vår civilisation kan bygga ett tempel eller en grav. Den blir tvungen att finna sitt eget grundläggande värde eller annars gå under.”

Om den inte står på en helig grund suddas de skyddande och oöverstigliga gränserna ut. En helt och hållet sekulariserad värld blir till en stor öken av kvicksand. Allt läggs öppet för godtyckliga vindar. I avsaknad av stabiliteten i en grund som är förmer än det vi människor är i oss själva blir fred och lycka – vilka är tecken på en långvarig civilisation – något osäkert och ständigt i fara att krossas. Fruktan för att allt skall tas ifrån dem är något som hör till ett barbariskt välde. Utan en helig grund att stå på blir varje löfte till något ömtåligt och skört.

Det finns en del som önskar att den katolska kyrkan ska ta på sig att vara denna orubbliga grund. De önskar att hon skulle vilja ta på sig en social funktion, och skapa ett sammanhängande system av värden, ett kulturellt och estetiskt sammanmhang. Men kyrkan har inget annat att erbjuda än tron på Jesus, Guds son. Hennes enda mål är att göra möjligt för oss människor att möta Jesus.  Det är för detta ändamål, för detta heliga möte, som all moralisk och dogmatisk lära, liksom det mystiska och liturgiska arvegodset som kyrkan bär på, finns till. Den kristna civilisationen är resultatet av detta möte. Skönhet och kultur är frukterna.

För att kunna besvara de förväntningar världen ställer på henne måste kyrkan därför finna vägen tillbaka till sig själv och påminna sig om aposteln Paulus’ ord: ”Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.” Hon måste upphöra att tro att hon är något som kan ersätta humanism och ekologi. Dessa ting – i och för sig goda och beundransvärda – är för henne nämligen endast följden av det som är hennes unika skatt: Tron på Jesus Kristus.

Det som är heligt i vår kyrka är alltså den obrutna kedja som med all säkerhet och visshet knyter henne till Jesus. En kedja av tro, obruten och utan motsägelser.

Det som är heligt i vår kyrka är alltså den obrutna kedja som med all säkerhet och visshet knyter henne till Jesus. En kedja av tro, obruten och utan motsägelser. Utan detta - vad skulle kunna ge henne den radikala kontinuitet, den trovärdighet som hon fortfarande berömmer sig av? I kyrkan finner vi en organisk, kontinuerlig utveckling, som vi benämner den levande traditionen, och från denna finns det ingen väg tillbaka. Det heliga är inget som kan sägas vara ett dekret, utan en gåva från Gud som förs vidare till varje ny generation.

Det är på grund av detta som Benedikt XVI med stor auktoritet kunde säga: 

”I liturgins historia finns tillväxt och utveckling, men inget brott. Det som tidigare generationer ansåg vara heligt, förblir heligt och stort även för oss och det kan inte plötsligt helt förbjudas eller till och med anses skadligt. Det är var och ens skyldighet att bevara de rikedomar som har utvecklats inom kyrkans tro och böner, och att ge dem deras riktiga plats.” 

Under en tid när en del teologer försöker skapa ett nytt liturgikrig genom att jämföra missalet som reviderades av Konciliet i Trent med det som används sedan 1970, är det viktigt att påminna om detta. Om kyrkan inte är i stånd att bevara den fredliga kontinuiteten som binder henne till Kristus kommer hon inte att kunna erbjuda världen ”det heliga band som förenar själarna”, för att citera Goethe.

Bortom grälet om riterna är det kyrkans själva trovärdighet som står på spel. Om hon bekräftar att det råder kontinuitet mellan det som benämns Pius V:s mässa och Paul VI:s mässa, då kan kyrkan organisera en fredlig samlevnad och ömsesidigt berika sig. Om man däremot raderar ut den ena till förmån för den andra, förklarar dem oförenliga med varandra, då är det detsamma som att erkänna att det föreligger ett brott och en ändring i riktningen. Men i så fall skulle kyrkan inte längre kunna erbjuda världen den heliga kontinuiteten, som är det enda som kan ge den fred. Om kyrkan tillåter ett liturgiskt krig inom sina gränser då förlorar hon sin trovärdighet blir oförmögen att lyssna på människors bön. Liturgisk fred är tecken på den fred som kyrkan kan ge världen.

Det är alltså mycket mera som står på spel här än endast frågan om disciplin. Om hon skulle förklara en omsvängning i tron eller i liturgin, hur skulle hon då våga vända sig till världen? Det enda som gör henne legitim är att hon står fast i sin kontinuitet.  

Om kyrkan tillåter ett liturgiskt krig inom sina gränser, då förlorar hon sin trovärdighet och blir oförmögen att lyssna på människors bön. Liturgisk fred är tecken på den fred som kyrkan kan ge världen.

Om de biskopar som utsetts för att se till att de två liturgiska formerna kan existera sida vid sida inte utövar all sin auktoritet för detta ändamål, då riskerar de att inte längre ses som herdar eller trons beskyddare, beskyddare av den tro som de har mottagit och av de får som anförtrotts dem. De blir då endast lika de politiska ledarna, de blir väktare av den ideologi som är populär för tillfället, och inte beskyddare av den eviga traditionen. De riskerar att förlora den tilltro som människor av god vilja är beredda att ge dem. 

En fader kan inte skapa misstro hos sina trofasta barn. Han kan inte förödmjuka dem genom att ställa dem utanför, utesluta en del av sina präster. Den fred och enhet som kyrkan säger sig kunna erbjuda världen måste först skapas inom kyrkan. 

I fråga om liturgin har enhet aldrig uppnåtts genom pastoralt våld eller partipolitisk ideologi. De kristtrognas lidande och världens förväntningar är alltför stora för att vi ska riskera att beträda dessa återvändsgator. Alla har vi en plats i Guds kyrka!

Övers. Natasja Hovén

20210818