Den första vågen av olydnad bland prästerna kom för hundra år sedan. Rom reagerade med hårdhet och det hela slutade i en liten schism. Kardinal Brandmüller föreslår att samma sak görs idag mot de nya rebellerna

av ***




VATIKANEN, den 20 mars, 2012 – "Hur en schism börjar" är titeln på en artikel som nyligen publicerades i "L'Osservatore Romano" som är undertecknad av den bayerske kardinalen Walter Brandmüller (se foto). En artikel med en historisk vinkling men med tydliga referenser till de aktuella händelserna.

En artikel som ända från början påminner oss om den anti-romerska rörelsen "Los von Rom"  (Bort från Rom) som uppstod i Österrike mellan 18- och 1900-talet och som ”lyckades driva nära hundratusen österrikiska katoliker bort från Kyrkan”. 

Kardinalen fortsätter och kommer fram till vår tid: Denna rörelse ”upptogs på nytt efter Andra Vatikankonciliet.” Men inte bara det. ”Liknande tendenser verkar då och då att åter dyka upp, även i våra dagar. Vi ser det  i en del uppmaningar till olydnad  som vi finner i vissa motsättningar mellan påven och biskopar”.

Det är tydligt att kardinalen refererar till det som håller på att ske i Wien och dess omgivningar i och med det s.k. ”Pfarrer-initiativet” som organiserades år 2006 av biskop Helmut Schüller – som fram till 1999 var generalvikarie åt kardinal Kristoffer Schönborn i den österrikiska huvudstaden och f.d. ordförande för den österrikiska grenen av  Caritas – som bland sina mål har avskaffandet av celibatet och återupptagandet som präster  av ”gifta” och samboende präster.

Denna rörelse stöds av mer än 400 präster och diakoner som skrivit under på apellen ”Upprop till olydnad”  mot Rom och målet är att även spridas utanför Österrikes gränser mot Rom för att skapa ett internationellt nätverk. Rörelsen har redan fått anhängare bland präster i Tyskland, Frankrike, Slovakien, USA och Australien. I oktober i fjol begav sig grundaren, Schüller , själv till Irland för att skaffa proselyter.

Initiativet följs i Vatikanen med bävan, och var ett ämne som diskuterades under ett privat möte den 23 januari mellan representanter för österrikiska biskopar och ledare för de viktigaste avdelningarna inom Vatikanen. Mötet ägde rum i Troskongregationens lokaler och från Österrike deltog kardinal Schönborn, Salzburgs ärkebiskop Alois Kothgasser, biskoparna i Graz och Sankt Polten, Egon Kapellari och Klaus Küng. Från Vatikanens sida deltog bland annat kardinalerna William J. Levada, prefekt för Troskongregationen och hans medhjälpare  Marc Ouellet Mauro Piacenza.

Kardinal Schönborn har tillsammans med andra biskopar tagit starkt avstånd från ”Pffarer-initiativet” och kritiserat både form och innehåll i appellen. Men än så länge har han inte företagit några kanoniska åtgärder mot den.

Låt oss emellertid återvända till Kardinal Brandmüllers artikel.

Den analyserar schismen som nådde sin höjdpunkt i Böhmen efter det första världskriget med rörelsen "Jednota”, som även den hade som stridsrop ”bort med celibattvånget”. Ledaren för denna rörelse var Bohumil Zahradnik, "en präst och författare som sedan 1908 levde i en äktenskapsliknande relation”.

Schismen ledde till utropandet av en ”Tjeckoslovakisk kyrka”. Men det som mest intresserar kardinalen är analysen av hur den Heliga Stolen under Benedikt XV reagerade mot detta det böhmiska prästerskapets uppror. 

Den främsta orsaken sades vara ”otillräcklig ubildning av prästerna under de föregående årtiondena, ur såväl teologisk som andlig synvinkel”. Detta hade lett till en kris ”som skakade den katolska tron i grunden”.

På detta följde vägran från Roms sida att blidka de rebellerande prästerna med eftergifter. Inkvisitionen ålade dem ”genast”  exkommunicering  och fick fullt stöd av biskoparna för detta. Benedikt XV skingrade därmed varje illusion om att han skulle lätta på ”den sakrosankta och även på annat sätt fördelaktiga” celibatslagen.

På så sätt kom schismen slutligen att omfatta endast en liten del av de katolska prästerna i Böhmen. Artikelförfattaren avslutar det hela med att säga: ”Detta den Heliga stolens handlingssätt som inte lät sig påverkas av politiska eller pragmatiska hänsyn, utan endast av trons sanning”, visade sig vara ”den enda rätta vägen” att följa.

Här slutar Brandmüllers reflektioner, som i "L'Osservatore Romano" endast presenteras som en enkel ”kuriekardinal i San Giuliano dei Fiamminghi", medan han i själva verket är så mycket mer. Han är akademiker och i mer än 30 år var han professor i medeltida och modern kyrkohistoria vid Augsburgs universitet och från 1998 till 2009 var han ordförande för den påvliga kommissionen för historisk vetenskap där han blev intagen år 1981 som ersättare för Hubert Jedin, den store historikern i Konciliet i Trient som dog i fjol.

Brandmüller föddes år 1929 och har alltid åtnjutit sin professorskollega och bayerske landsman Joseph Ratzingers stora respekt, vilken efter det att han blivit Benedikt XVI behöll honom som chef för kommittén tills dennes 80-årsdag, och den 20 november, 2010 önskade hedra honom med titeln som kardinal över konsistoriet. 

Brandmüller är expert i konciliernas historia och håller sig inte för god för att polemisera när han anser detta vara av nöden, som när han i en artikel som den 13 juli, 2007 infördes både i "L'Osservatore Romano" och den italienska biskopskonferensens tidning ”Avvenire"  skrev en artikel där han starkt kritiserade verket "Conciliorum Oecumenicorum Generaliumque Decreta", utgivet och redigerat av den historiografiska skolan i Bologna.

Han har inte heller något emot att sätta in vår tids händelser genom att hänvisa till gårdagens. Det gjorde han till exempel i en artikel i Vatikanens tidning den 11 mars, 2012, vilken vi återger i sin helhet här.

Men att i detta fall historien kan bli en "magistra vitae" och att Benedikt XVI idag gentemot ”Pfarrer-initiativet” och andra liknande rörelser som uppstår hos upproriska präster, skulle vilja upprepa de steg som Benedikt XV företog för nästan hundra år sedan – ja, det är en annan historia.

_____________

HUR EN SCHISM UPPSTÅR

av Walter Brandmüller


"Utan Judea och utan Rom låt oss bygga den tyska domkyrkan .” Detta var stridsropet för Georg von Schönerer med hans rörelse ”Los von Rom” som önskade frigöra sig från den romerska kyrkan under tiden mellan de två århundradena, arton- och nittonhundratalet. Denna ideologiska reservoar hade sedan nationalsocialisterna som en av sina källor.

Den intensiva propaganda som stöddes av den tyska protestantiska föreningen ”Gustaf Adolf Verein” ledde nära hundratusen österrikiska katoliker till separation från kyrkan över en tidsrymd av nära tio år.

Femtio år senare, strax  efter Andra Vatikankonciliet, fick denna rörelse nytt liv. Och liknande tendenser har då och då uppstått ända fram till våra dagar och ger sig till känna i apeller som manar till olydnad när biskopar sätter sig emot påvens maktanspråk.

*

[Längre norrut] var det Habsburgsmonarkins upplösning och skapandet av den tjeckoslovakiska republiken den 28 oktober, 1918, som ledde till en explosion av spänningarna som redan då var mycket bittra, bland de flesta medlemmarna av det tjeckiska prästerskapet med nationalistiska sympatier, och som önskade frigöra sig från de avskydda österrikarnas makt över både staten och kyrkan.

Mycket snart kom ett program att ta form hos en proteströrelse – Jednota –  som funnits redan sedan 1890-talet. I början var detta en revolt mot medlemmar i episkopatet som var trogna habsburgarna. Sedan kom målet att bli ”skapandet av en demokratisk och nationell kyrka oberoende av Rom” [enligt Emilia Hrabovec i "Der Heilige Stuhl und die Slowakei 1918-1922 im Kontext internationaler Beziehungen," 2002]. Till detta kom en önskan om liturgifirande på landets språk, en förenkling av bönerna – och framför allt – avskaffandet av celibattvånget. 

Eftersom det ännu inte fanns en representant från Vatikanen i Prag beslöt sig nuntien av Wien, Teodoro Valfrè di Bonzo, att bege sig till Prag för att göra sig en egen bild av situationen. Dessutom hade den oförvitlige ärkebiskopen av Prag, den icke infödde greve Pavel Huyn, tagit emot instruktioner från kardinalen och statssekreteraren Pietro Gasparri att lämna sitt biskopssäte och inte återvända. Bakom detta beslut låg framför allt politiska skäl.

Nuntien begav sig alltså till Prag där han även sammanträffade med ledare för Jednota. Han tog emot en lista på krav  som redigerats av författaren och prästen Bohumil Zahradník, en präst och romanförfattare som alltsedan 1908 levde i ett äktenskapsliknande förhållande och som regeringen hade kallat till chef för den ecklesiastiska delen av utbildningsminsiteriet. 

Kraven gällde framför allt avskaffandet av aristokratins privilegier till patronatsrätt, valet av biskopar av prästerskapet och folket, användandet av det tjeckiska språket i liturgin, demokratiseringen av den ecklesiastiska konstitutionen, men framför allt avskaffandet av celibatet och särskilda prästklädnader.

I och med monarkins avskaffande hade aristokratins patronatsrätt blivit föråldrad och valet av infödda tjeckiska eller slovakiska biskopar låg mera i linje med Benedikt XV:s vision.

Frågan om vilket språk som skulle användas i liturgin kunde också övervägas, medan den ekonomiska situationen för prästerna låg inom Roms kompetens.  

Alla övriga krav var däremot oförenliga med den katolska tron och den romerska kyrkorätten. Nuntien hade ingen möjlighet att förhandla. Och därför kunde delegationen från Jednota, som fått regeringens stöd och finansiella medel att bege sig till Rom och lägga fram ärendet inför påven, inte räkna med framgång.

Utnämnandet av den högt respekterade tjeckiske professorn František Korda till ärkebiskop av Prag i september 1919 var svaret på ett berättigat önskemål. Men det var just i denna sak som upprorsmakarnas rätta ansikte kom till synes: de var inte intresserade blott och bart att få en tjeckisk person till huvud för Prags ärkebiskopssäte – vilket var ett rättmätigt krav som Rom stödde – utan de önskade också få en biskop som passade deras egna önskningar och idéer.

Knappt hade utnämndandet av Korda offentliggjorts (denne kyrkans man som var en sann tjeck men även en djupt troende och påvetrogen katolik) förrän en våg av förbittring vällde fram från reformivrarnas läger, vilket kunde räkna med stöd från den sekulära regeringen.

Det för många onöjsamma resultatet på Jednota-delegationens expedition till Rom ledde till att prästerskapet delades i två delar. Den teologiska fakulteten i Prags Karls-universitet tog avstånd från sin dekan som tagit del i expeditionen.

En del av prästerskapet radikaliserades med en grupp som gick under namnet Ohnisko som sin kärntrupp. Denna grupps medlemmar hade sagt sig vilja kräva reformer, oberoende av om man fick nej av den Heliga stolen.

I augusti 1919 uppmanade de alltså prästerna att gifta sig borgerligt. En av de första att göra detta var den tidigare nämnde Zaradník, som med en civil vigsel ändas legaliserade ett samboende som hade pågått i åratal. De flesta präster som följde hans exempel fick statliga ämbeten och i September mottog nuntien i Wien ettusentvåhundra begäran om dispens från celibatet från tjeckiska präster.

Under inflytande av den nya anti-klerikala regeringen blev Jednota allt radikalare och ledarna verkade benägna att ta en schism. ”Frågan om celibatet visade sig än en gång bli en av den schismatiska rörelsens allra starkaste drivkraft” (Hrabovec). Den 8 januari 1920 utropades ”Den tjeckoslovakiska kyrkan” och strax därefter valdes till des ”patriark” prästen Karel Farský.

En folkomröstning från 1921 visar att 3,9 % av den tjeckiska befolkningen tillhörde denna kyrka, medan 76,3 % förblev trogna den katolska kyrkan. Nio år senare var det 5,4 % som önskade en schism och 73,5 % önskade kvarstå i den katolska kyrkan. Idag har den kyrka som kallar sig den tjeckisk-hussitiska kyrkan runt etthundratusen medlemmar. Detta är historiska fakta.


*

Men nu måste vi fråga oss hur Den heliga stolen reagerade mot denna utveckling. Det är intressant att se att det första nuntien Valfré di Bonzo gjorde var att betrakta de faktorer som ledde till allt detta.

Nuntiens analys stannade sannerligen inte upp vid det som märktes på ytan. Han insåg också hur stor del av proteströrelsen som berodde på tjeckernas avoghet mot Habsburg-härskarna och den romerska överhögheten och detta fick också näring mot förhärligandet av Jan Hus som gjordes till symbol för den nationella resningen mot Rom och i hur stor mån den även speglade de allmänna sekulariseringstendenserna i efterkrigstidens Europa.

Han identifierade att de främsta skälen för prästernas känsla av främlingsskap låg i de tidigare årtiondenas otillräckliga upplärning, både ur teologisk och andlig synvinkel, vilket hade lett till många prästers oförmåga att stå emot de dominerande nationalistiska och liberala framgångstankarna. 

Om vi ser på saken ur vår nutid måste vi tillägga att den ”reformistiska” tyska katolicismen också hade ett visst inflytande. Reformrörelsen omfattade dessutom inte kretsen av lärare eller intellektuella utan mest landsbygdens enkla präster. Den nationella tjeckiska kyrkans senare utveckling bär också spår av modernismens starka inflytande. Katekesen som Karel Farský lät ge ut säger till exempel att Jesus var bara Guds son i den meningen att vi alla är Guds söner. Jesus var enligt den inte Gud utan bara den störste bland profeter.  

Det var lätt att inse att problemet låg mycket djupt och inte enbart handlade om några få praktiska och disciplinära reformer. De flesta prästerna genomgick en kris som skakade den katolska tron i dess grunder. Farskýs katekes från år 1922 var bara en bekräftelse på denna diagnos.  

Kort och gott, i Rom förstod man situationens allvar. Det förelåg en allvarlig fara ”att den katolska kyrkan (i detta land) höll på att omformas efter en presbyterial-synodisk modell, till en nationell kyrklig organisation byggd nerifrån och upp, som hade en avsevärd självständighet gentemot Rom och som slutligen hade staten som högsta överhöghet (Hrabovec).

Mot bakgrunden av denna bild och i betraktande av den snart annalkande ankomsten av en Jednota-delegation till Rom, hade nuntien Valfrè di Bonzo redan rått kardinalen och statssekreteraren Gasparri att han borde inta en tydlig och hård attityd mot de tjeckiska kraven. Han sade också att Jednotas ledare inte kunde vinnas genom eftergifter utan sådana skulle bara förvirra dem som ännu tvekade. En gest som skulle innebära att man önskade möta dem halvvägs  var återkallandet av ärkebiskopen av Prag, greve Pavel Huyn, och av biskoparna av ungersk härkomst i de slovakiska biskopssätena. Men Rom hade redan beslutat att göra detta.

Jednotas övriga krav, särskilt önskemålet om celibatets avskaffande, kunde inte mötas med något annat än slutligt avslag.

Valfré di Bonzos rekommendation – som i själva verket inte ens var nödvändig – gavs konkret form i kurians och påvens handlande. Redan före den punkt vid vilken en schism konstateras, den 3 januari, 1920, hade påven bett Korda, den nye ärkebiskopen av Prag, att genast sammankalla en biskopskonferens i landet och över vilken kardinal Leo Skrbensky, ärkebiskop av Olomouc,  ifall hans hälsa tillät det skulle vara ordförande.

Fast man visste att upprorsmakarna endast utgjorde en liten del av prästerskapet, så kände man också till att de hade ett stort inflytande över de andra. Det var därför nödvändigt att bedöma om Jednota-rörelsen skulle kunna räddas – eller om det behövde upplösas. Det är symptomatiskt och visar biskoparnas inställning att de under tiden redan tagit initiativet och träffats i ett möte.

När schismen så ägde rum – det var den 8 januari, 1920, reagerade Inkvisitionen omedelbart. Med ett dekret av den 15 januari fördömdes ”den schismatiska koalitationen” genast och drabbades av exkommunicering.

Prästerna som hörde till denna schismatiska kyrkan skulle oberoende av position och värdighet anses vara exkommunicerade. Enligt kanon 2384 i "Codex Iuris Canonici," kunde detta slag av exkommunicering utföras av Den heliga stolen "speciali modo." Biskoparna ombads att informera de troende om detta dekret genast och att varna dem för att stödja schismen på något sätt.

Kort därefter skrev påven själv den 29 januari, 1920, ett brev till ärkebiskop Korda i vilket han uttrycker sin yttersta tillfredsställelese med de tjeckiska biskoparnas initiativ, på grund av dettas otvetydiga karaktär och deras nära band med Den heliga stolen. Han var också mycket nöjd med att biskoparna upplöst Jednota och delat upp denna rörelse i stiftssammanslutningar under de lokala biskoparnas myndighet och kontroll.  

Benedikt XV framhöll mycket bestämt att det inte var möjligt att medge att celibatsbestämmelsen skulle mildras, "qua ecclesia latina tamquam insigni ornamento laetatur." Sedan erinrade sig påven med stor aktning de biskopar som hade visat sig vuxna utmaningen de hade stått inför i denna svåra situation.

Mot slutet av detta dramatiska och olycksdigra år tog Benedikt XV upp ämnet igen, mera specifikt under ett tal som höll i konsistoriet den 16 december. I det talet påpekade påven att hittills hade inte många personer vänt kyrkan ryggen och att ett mycket större antal människor, även om de frestats av det dåliga exemplet, hade förblivit trofasta den.

Än en gång påminde han om schismatikernas argument och dessas subtila karaktär som  hade tagit upp vissa felaktigheter i fråga om procedur vilka Rom ombads undersöka, och förkastade de påståenden som ville att Rom funderade på att mildra celibatslagen. Enligt påven var det onödigt att undersöka hur långt från sanningen detta påstående låg. Istället var det säkert att den katolska kyrkans vitalitet och glans ägde mycket av sin styrka och ära till prästcelibatet, vilket därför behövde bibehållas som det var. Detta hade aldrig varit  lika nödvändigt som i tider då det rådde moralisk upplösning och otyglade passioner i vilka människor behövde det goda exemplet av exemplariska präster.

Och Benedikt XV fortsatte: "Vi förklarar nu åter, högtidligt och formellt, det som vi redan haft flera tillfällen att säga, och det är att den Apostoliska stolen kommer aldrig att förehållas att avstå från, inte ens att mildra på något sätt, den sakrosankta och mycket välgörande lagen om kyrkligt celibat."

Det samma gällde ändringarna i kyrkans konstitution. Och med detta hade Den heliga stolen sagt det sista ordet.

Hur allvarlig Den heliga stolen ansåg situationen vara visas genom att man till Prag sände – i oktober 1919 – den lovande unge monsignore Clemente Micara, innan denne utnämndes till nuntie i juni år 1920.

Även denne – liksom Valfrè di Bonzo före honom – hade länge förstått att reformatorernas krav hade rötter som gick mycket längre ner än att bara röra sig om missnöje med kyrkans situation. De var snarare uttryck för en troskris som höll på att spridas längre och längre bort, det handlade om inget mindre än en separatiströrelse.

De hade också kommit till samma slutsats om Rom, och detta visades av den klarhet och beslutsamhet med vilka både Inkvisitionen och påven själv besvarade de tjekiska reformatörerna. De hade förstott att dessa inte länger kunde vinnas tillbaka genom förhandlingar. Reformatörerna hade lämnat grunderna till den katolska tron och till och med av kristendomen själv.

Att denna attityd som Den heliga stolen uppvisade gentemot schismatikerna inte styrdes av politiska eller pragmatiska reflektioner utan endast av omsorg om trons sanning, visas också av den massdemonstration av hundratusentals människor som följde på konsekrerandet den 3 april, 1921, av den nye ärkebiskopen av Olomouc, Antonín Cyril Stojan, som kom att bli en imponerande demonstration av trohet mot påven och kyrkan.

________

Tidningen tillhörande Den heliga stolen i vilken denna artikel publicerades den 11 mars, 2012:

> L'Osservatore Romano

__________


Webbsidan till ”Pfarrer-initiative” – missnöjesrörelsen bland österrikiska präster:

> Pfarrer-Initiative

Översättning: NH

Med benäget tillstånd från Sandro Magister och www.chiesa