”Den mänskliga personen har rätt till religionsfrihet”, menar kardinal Angelo Scola i sin nyutkomna bok översatt till engelska med titeln Let us not forget God (1). Scola utgår från Konstantin den Stores religionsedikt i Milano 313 och analyserar förhållandet mellan stat och religion framför allt i ljuset av Andra Vatikankonciliets dokument Dignitatis Humanae. Här följer ett utdrag ur bokens femte kapitel som diskuterar religionsfrihetens problematiska ställning i civilsamhällenas förståelse av begreppet sekularisering.

Religionsfriheten och den sociala freden

För att i detta sammanhang lösa några av de problematiska knutarna är åtminstone två slags bedömningar lämpliga och användbara.

Om vi börjar med att uppfatta religiös frihet som en frånvaro av yttre tvång när det gäller gudstjänstsformer och trosuppfattningar, tycks det som hävdas i Dignitatis Humanae fortfarande vara relevant och utförligt nog i sin genre. Men två nya och allvarliga problem (bland andra) har kommit ut i ljuset under de efterföljande årtiondena.

Det första gäller sambandet religionsfrihet och den samhälleliga freden. Det är inte bara hur situationen ser ut i praktiken utan också aktuell forskning som sätter ljuset på förhållandet mellan de två realiteterna. (2) Man skulle kunna föreställa sig, i abstrakta termer, att en lagstiftning som åstadkommer en minskning av den religiösa mångfalden skulle kunna minska, eller till och med eliminera, en konflikt som härrör från den, men i själva verket är det precis dess motsats som besannas. Ju mer kontroll staten inför ju mer ökar religiöst grundade konflikter. Det är inte svårt att förstå vad det i verkligheten leder till. Om lag införs eller religiöst bruk förbjuds är det för det första uppenbarligen osannolikt att personer anpassar motsvarande religiösa tro men också att förbittring och frustration ökar som efteråt visar sig i offentlig konflikt.

Religionsfriheten och offentliga institutioners inställning

Det andra problemet är än mer sammansatt och kräver mer långtgående eftertanke. Det berör sambandet mellan religionsfriheten och den hållning staten intar – och, på olika nivåer, alla offentliga inrättningar – med hänsyn till religiösa kommuniteter i det civila samhället.

De demokratiskt-liberala samhällenas utveckling

Utvecklingen i de demokratiskt-liberala samhällena har undan för undan förändrat den balans som offentlig auktoritet av tradition vilat på. Vi har sett en nedgång i tidigare gemensamma antropologiska strukturer och värderingar som varit externa i förhållande till lagstiftningsstrukturen men fungerat som axiologiska förutsättningar enligt Böckenfördes berömda princip om den liberala statens fundament (” Den liberala och sekulariserade staten livnär sig på normativa processer som den inte själv kan generera”, (3) och aspekter av rättsliga prövningar som presenterats av Michael Sandel (4). Traditionellt sett har staten inte behövt göra något annat än att ”erkänna” rättigheter, värderingar och realiteter som existerat i ett socialt ethos och begränsat sig själv till att reglera de mest uppenbara konsekvenserna för det  organiserade politiska livets olika sammansättningar. Det kan inte undgå någon att denna position varit avhängig av en lång och trygg medvetenhet om hur radikalt otillräcklig idén om ”den rena rätten” är. Fram till tiden för några årtionden sedan har man med denna uttalade väsentliga hänvisning inriktat sig mot allmänt godtagna antropologiska strukturer som, åtminstone i vid bemärkelse, härrör från de religiösa traditionernas uppbyggnad: äktenskap, fortplantning, utbildning och död. Därför har till och med en medvetet ”antiklerikal” lagstiftning i sig själv burit ett eko från kristna religiösa värderingar och av det skälet som slutligt underlag knappast varit ett politiskt relevant problem.  

Från det moraliska omdömet i lagstiftningen till religionsfrihet

Vad har hänt när denna religiöst grundade hänvisning ifrågasatts och till sist inte ansetts möjlig att använda? Den rådande nyliberalismen har rört sig mot sådana positioner som försöker basera politiken på förfaringssätt som är helt neutrala med tanke på varje visionärt ”tingord” och som vill garantera en aktiv neutralitet, men som i några fall framfört det teoretiska resonemanget att de som tror på en sanning helt enkelt måste ställas utanför den liberala politiska debatten, något som framförts av den inflytelserike författaren och filosofen Richard Rorty:

Vi, Upplysningens arvtagare, tycker att den liberala demokratins fiender, som Nietzsche eller Loyola, är ’galna’, för att använda Rawls’ ord. Vi tycker det därför att vi inte kan se dem som medborgare tillsammans med oss i vår konstitutionella demokrati; det är människor med livsplaner som skulle kunna passa in tillsammans med andra medborgare under förutsättning att de har något att bidra med och god vilja. De är inte tokiga därför att de missförstått mänskliga varelsers ohistoriska natur. De är tokiga därför att gränserna för sunt förnuft sätts av det vi kan ta på allvar” (5)

I jämförelse med dessa ord tycks Benedikt XVI:s ord om ”relativismens diktatur” vara ett understatement. (6)

På det här sättet har det klassiska problemet moralisk bedömning i lagstiftningsfrågan mer och mer börjat handla om religionsfriheten. Uppenbarligen har vi, som flera författare menat, bara beaktat det som hänt. Vi skulle alltså vilja beskriva en historisk situation byggd på fakta eller, om intet annat, beskriva en tendens som fått stor spridning i de pluralistiska samhällena i den västliga hemisfären.

Ett teoretiskt antagande

Det teoretiska antagandet när det gäller denna utveckling går egentligen inte längre än den rigida franska sekulära modellen – laïcité – som baserar sig på idén att statliga institutioner måste vara ”indifferenta” eller ”neutrala” i förhållande till fenomenet religion, eftersom religionerna själva  bedöms olämpliga för att utforma en gynnsam miljö för allas religionsfrihet. Detta är en grundtanke som har stor spridning i västerlandets juridiska och politiska kultur, speciellt i de europeiska institutionerna, men utan att samröre med den franska modellen.  Det är en grundtanke som i tolkningen av de olika religiösa kategorierna i ljuset av statens så kallade neutralitet blir ett institutionellt prejudicerande av själva fenomenet religion i stället för att skydda en åtskillnad som inte bör eller får inskränkas. 

Neutralitet?

Själva idén om ”neutraliteten” är egentligen ganska problematisk, framför allt därför att den inte är tillämpningsbar i ett civilt samhälle vars prioritet staten alltid måste respektera, eftersom den fått mandaten att ”styra” sin stat men inte att ”vara dess chef”. Att respektera det civila samhället kräver emellertid att den erkänner ett nytt objektivt faktum: de djupaste skillnaderna i västerlandets civilsamhällen, framför allt Europas, finns mellan den sekulariserade kulturen och det religiösa fenomenet, och inte – som man ofta felaktigt trott – mellan troende människor av olika trosuppfattningar. Intentionen här är, enkelt sagt, att erkänna detta som ett faktum och inte underskatta fundamentalismens tragiska börda och ”polyarkins” många välgörande och nyttiga bidrag. Vad som annars skulle hända är att den rättvisa och nödvändiga statliga konfessionslösheten, med ”neutralitetsidén” som underlag, i slutändan legitimerar en vision av den offentliga auktoriteten som en försvarare av en sekularisering som är främmande för religiösa realiteter och misstrogen, eller till och med diskriminerande, i förhållande till dessa realiteter. Begreppet stat i neutralitetstermer gynnar med andra ord, oftare i praktiskt agerande än i teorin, ett identifierande av sekularisering med det icke-religiösa på så sätt att den offentliga sfären blir bekväm med att harmonisera sig själv med alla olika visioner och personligt praktiserande, med undantag av de religiösa uttrycken: i kraft av detta icke erkända prejudicerande av kulturen betraktas religiösa positioner som särintressen, medan alla andra positioner uppfattas som legitima delar av en mångskiftande pluralism i nuet. På så sätt är den så kallade neutrala staten inte kulturellt opartisk utan ikläder sig en sekulariserad orientering som, framför allt i antropologiskt känsliga frågor, genom val av lagstiftning blir fientligt inställd till kulturidentiteter av religiöst ursprung. Genom lagens objektivitet och auktoritativa form sprids i verkligheten en kultur som kännetecknas av en sekulariserad bild av människan som är legitim som en röst i ett pluralistiskt samhälle, men som staten inte kan göra till sin utan att underförstått inta en position i sak som inskränker religionsfriheten. Till och med i ett land som Italien, som i sin egen konstitution och domstolspraxis inte instämmer med den franska laïcité utan föreslår en samverkande laicità, saknas inte indikationer på just en sådan tendens.

20150409

Översättning: Göran Fäldt

Fotnoter
(1) Let us not forget God, Image, New York, 2014
(2) Jfr Hylton, Rodionova,Deng, ”Church and State: An Economic Analysis”, American Law and Economics Review 13:2, 2011
(3) Jfr E. Böckenförde, ”Die Entstehung des Statees als Vorgang der Säkularisation”, 1997, även i, Recht, Staat, Freiheit, 1991)
(4) (Giustizia: il nostro bene comune, 2012)
(5) jfr R. Rorty, 1931-2007, Objectivity, Relativism and Truth, 1990
(6) Tal av Benedikt XVI i Immaculate Conception-basilikan, Washington, DC, 16 april 2008