1. S:ta Elisabeth-systrar

Elisabeth-systrarna som på 1870-talet redan fanns i Stockholm blev den katolska systrakon-gregation som på drottning Josefinas önskan 1873 åtog sig att ta hand om Josefinahemmet, som drottningen startat för fattiga katoliker i Sverige. 1875 tog de också på sig ansvaret för den nystartade Stiftelsen Konung Oscar I:s Minne. I stort sett fungerade deras arbete där utan större problem ända fram till efter andra världskriget. I och med att Elisabeth-systrarna förlorade kontakten med sin polska provins och att moderhuset flyttat från Breslau till Ham-burg började problem med att fullfölja sina åtaganden uppkomma, först i Tyskland och sedan även i Sverige. Man såg sig nödsakad att börja skära bort ”hus” (ofta sjukhus) som var svåra att försörja med nya systrar. Ett sådant åtagande var Oscars Minne, eftersom det inte gällde en rent inomkatolsk verksamhet. Josefinahemmet ville man behålla tills vidare.

En preliminär uppsägning av avtalet med Oscars Minne hade kommit i samband med utflyttningen till Bagarmossen. Den hade styrelsen avvärjt genom att se till att systrarnas general fick en kunglig medalj och hon tog då tillbaka uppsägningen. Men nu 1962 hjälpte det inte längre att hänvisa till ”Hans Majestät Konungens personliga intresse” i Oscars Minne. Nu var det allvar, Elisabeth-systrarna klarade inte åtagandet längre. Den yngsta systern på Oscars Minne var 56 år, alla de andra äldre, en över sjuttio och dessutom var de för få. Uppsägning-tiden var visserligen ett år (från sommaren 1963), men det var fullt klart att man inte kunde vänta sig någon ytterligare respit.

Ordföranden Johan Nordenfalk var ganska säker på att jag i min oerfarenhet hade orsakat den senaste uppsägningen. Han hade ännu inte klart för sig den verkliga orsaken utan trodde att bristen på systrar bara var ett svepskäl. Han föreslog att man åter igen skulle bjuda in generaloberin Johanna Schneider för att försöka lösa krisen på plats i Sverige. Jag förklarade att det sannolikt bara var ”att uppskjuta avrättningen” någon månad eller två. Inbjudan sändes emellertid iväg och generalföreståndarinnan skulle komma i januari 1964 och träffa styrelsen. Sammanträffandet uppsköts ett par gånger och ett möte med Nordenfalk kom till slut till stånd på Stiftelsen i slutet av september. Efter mötet, där generalföreståndarinnan beskrivit situa-tionen för styrelsen, gick Nordenfalk sedan på en promenad med henne i parken på Oscars Minne för ett mera informellt samtal. Hon kom då med förslaget att, om Oscars Minne ändå måste läggas ned, skulle Elisabetsystrarna kunna köpa Stiftelsens byggnad och göra om det till sitt provincialhus i Sverige. En omvänd Nordenfalk kom mycket irriterad tillbaka (så mycket att det nu märktes på honom) och sade att nu måste vi sätta igång att skaffa nya systrar på annat håll snarast möjligt, helst så att man inte skulle behöva utnyttja uppsägningstiden. Det slutgiltiga datumet hade han lyckats förskjuta till den 31 december 1965. ”Nu broder Henrik får du sätta igång, hitta några möjligheter, vi måste lösa detta, vi kan inte svika Stiftarinnans höga mål!”.

Styrelsen diskuterade flera möjligheter - helt sekulär personal eller nya systrar var de två slutgiltiga alternativen. Sekulär personal hade så många nackdelar, fr.a. förlust av andan i huset och en tredubblad lönekostnad, att man måste satsa all kraft på nya systrar, och då så många att ingen anställd personal skulle behövas. Vi informerade också kungen via riksmar-skalken om situationen.

Jag började med att tala med de präster jag kände. Ingen var optimistisk och ingen ville hjälpa till, alla hade samma problem, man behövde systrar främst i församlingsarbetet och bristen på systrar i Västeuropa var akut. Jag vände mig då till generalvikarien (Hans-Henrik von Essen). Han föreslog då att han skulle ta upp saken med stiftets biskop John Taylor, som då var i Rom (Vatikankonciliet pågick som bäst). Biskop Taylor skrev ett brev till mig och svarade med att säga: ”kom till Rom, här finns alla som har något inflytande. Jag kan alltid ge Dig referenser men inga förslag.”

2. Jakten på nya systrar

Väl i Rom i juni 1964 fick jag snabbt kontakt med Paulinerna (från Częstochowa) som hade en liten kommunitet där, jag tror de var tre eller fyra. Paulinerna hade då en kyrkoherde i Norrköping som förmedlade min kontakt med huset i Rom. Fader Gregorio Kotnis var prior där. Han tog genast hand om mig och gav mig mycket hjälp och förmedlade kontakter med ett antal systrakongregationer, i allmänhet sådana som hade anknytning till Polen. Jag gick runt och försökte ”sälja” Stiftelsen med hjälp biskop Taylors rekommendationer. Stort hopp satte jag till Ursulin-systrarna, där min hustru kände flera sedan sin skoltid. Av ambassadör von Post i Rom, som jag avlade besök hos (Sverige hade då ännu inte någon representation vid Heliga Stolen) fick jag ett varmt råd att ta kontakt med Birgitta-systrarnas generalföre-ståndarinna som von Post kände. ”De har ju ett gästhem i Djursholm, uppgifterna där ligger ju inte så långt från era behov.” Jag lovade att informera honom om resultatet av mina ansträng-ningar innan jag reste hem. Ambassadör von Post lovade också att informera kungen vid hans besök i Rom under hösten.

Sammanfattningsvis kan man väl säga, att alla som jag annars talade med rådde mig att vända mig till Polen, Spanien eller eventuellt något afrikanskt land. Jag tror jag besökte eller kon-taktade ett tiotal kongregationer under min vistelse i Rom. Många hade ett överskott på systrar i Polen men hindrades av den kommunistiska regeringen att få ut dem därifrån för att hjälpa till i Västeuropa eller Amerika, där bristen också var mycket stor. En dag lyckades jag få träffa biskopen av Częstochowa, biskop Bareła, en kväll mellan två möten på konciliet och blev översvallande hjärtligt bemött ”vi hade ju en hel del gemensamt 1655”. Han sade att den som skulle kunna hjälpa mig var biskop Dąbrowski som var sammanhållande för alla ordnar och kongregationer i Polen. Han hade ännu inte fått utresetillstånd för att deltaga i konciliet, men man väntade sig ändå att han förr eller senare skulle komma. Biskop Bareła lovade att han skulle tala med honom om mina bekymmer och ge honom det material jag lämnade. Det var emellertid ingen mening längre att stanna i Rom, utan jag reste hem tomhänt.

Hemma väntade jag på besked och tiden gick. En dag frågade jag brevbäraren om det inte kommit något till mig från Italien. Hon erinrade sig med betämdhet att det kommit ett vykort från Rom till Stiftelsen ett par veckor tidigare. ”Det var ett mycket vackert kort”. Jag frågade då föreståndarinnan om hon inte hade sett till kortet som ju var adresserat till Stiftelsen – ”mja, jo, det hade visst kommit något”, så gick hon och hämtade det hos sig.(!) Det var från biskop Dąbrowski som bad mig ta kontakt med honom i Warszawa när han kommit hem. Jag var orolig att jag missat något, genom att syster Teresita suttit på meddelandet (kanske för att hitta någon som kunde översätta den polska texten). Det var emellertid ingen fara, biskop Dąbrowski skulle inte komma hem förrän i april –65. Han hade skickat hem allt underlag jag lämnat till biskop Bareła, med uppdrag att söka efter någon kongregation som vore lämplig att ta på sig uppgifterna på Oscars Minne. Jag höll fortsatt kontakt med Dąbrowski och i juni –65 bad han mig att komma till Warszawa.

Visum till Polen var ganska lätt för mig att få, så den 6. juli anlände jag till Warszawa och begav mig direkt till bp Dąbrowskis kontor. Han sade till mig att resa till Kraków och gav mig två adresser att besöka. Därefter skulle jag gå till kurian och tala med kanslichefen fader Majcher SJ och berätta för honom vilken av de två kongregationerna jag tyckte var bäst. Majcher var också Krakows ärkestifts ansvarige vad gäller ordensfrågor.

Det var inte lätt att fatta ett sådant beslut. Bägge kongregationerna, Serafimsystrarna och Helige-And-systrarna gjorde ett djupt intryck i andlighet, entusiasm och kompetens.

Jag gick till fader Majcher efter mina besök och frågade om han kunde ge mig råd vilka han menade skulle passa bäst. ”Jag kan inte ge några råd utan det måste ni bestämma” – men han hade hört att Dąbrowski kanske trodde att jag skulle välja Serafimsystrarna. Vad mera råd behövde jag!

Efter att också fått berätta om mitt ärende för ärkebiskopen Wojtyła, reste jag tillbaka till Warszawa och kontaktade biskop Dąbrowski. ”Bra, då kommer generalföreståndarinnan och ett par systrar hit till mig i morgon eftermiddag så kan vi göra upp om detaljerna!” Inget tövande där inte! På svenska ambassaden hade jag redan vänner, ambassadören Cronvall och inte minst Margit Jelnicka, som hjälpte mig med översättningar, utskrifter och goda råd.

Mötet med systrarna blev ganska kort, affärsmässigt men trevligt. Man var mycket väl förberedd. Generalföreståndarinnan överlämnade en lista på systrar som var tillfrågade och som skulle kunna börja på Oscars Minne samt två som skulle bli lärare på St Eriks katolska skola. Det fanns även några reserver om inte alla skulle kunna eller få resa. Systrarna skrev under ett avtal som skulle gälla provisoriskt. Vi kom också överens om att systrarna snarast skulle ansöka om utresetillstånd och pass. Det var inte möjligt att bestämma någon annan tidpunkt än ”snarast”.

Efter en insats bl.a. av poseł (riksdagsman) Łubieński, som var en nära vän och kollega till min svärfar, fick jag anmodan att göra ett personligt besök på inrikesministeriets byrå för ”bekännelsefrågor”. Lubieński och jag blev vänligt mottagna av en vice statsekreterare (byrå-chef) som skulle handha mina frågor om utresetillstånd, pass osv för systrarna. Jag beskrev mitt ärende på sätt som Łubieński hade rått mig till och överlämnade en PM och listan över systrarna. Jag hade också en lista med tre präster som biskop Taylor ville få till Sverige. Han hade sagt: ”Försök, går det så går det, jag har visserligen bjudit dem till Sverige sedan lång tid tillbaka men de har inte lyckats få utresetillstånd”.

Det hör till saken att polska regeringen som tidigare varit mycket restriktiv med att ge utresetillstånd till präster och systrar just då bytt fot och istället sade, att ju fler som försvinner utomlands dess bättre. (När det gällde prästerna måste dock tillstånd från regeringen in-hämtas) Det hjälpte mycket i detta fall - tillstånd och pass ordnades på tre-fyra månader – och systrarna fick gå en kort ”kurs” i Warszawa innan de reste, där de fick lära sig hur bra allt var i det kommunistiska Polen(!). När de redan satt på tåget på väg till Berlin – Sassnitz, ringde Dąbrowski och meddelade att alla tio var på väg.

De tio nya systrarna anlände den 1 december 1965 till Stockholm. Elisabeth-systrarna (utom två som skulle svara för överlämningen), hade redan dagen innan lämnat Stiftelsen. Min hustru och jag så på morgonen åkte till Stockholms central för att möta de nya systrarna. Det visade sig att tåget från Malmö-Trelleborg var försenat ca två timmar. När vi inte hade kommit tillbaka till Oscars Minne klockan 8.30 blev Elisabetsystrarna som var kvar rädda att inga nya systrar skulle komma den dagen, varför de snabbt beställde en taxi och försvann. När vi sedan kom vid tiotiden var det ett tomt hus som väntade de nya systrarna. Som tur var fanns ett anställt biträde som talade polska, som kunde introducera dem i köket. Och en sådan dag - den 1. december, Oscars-dagen! Min hustru ryckte in och hjälpte till så gott det gick. Systrarna kom förvånansvärt fort in i sina uppgifter. Två av systrarna talade flytande tyska, så för många av damerna gick det bra att göra sig förstådda den vägen.

De tre präster jag bett om för biskopens räkning, stod plötsligt en dag i mitten på december i hallen på Stiftelsen, dit de kommit för att tacka mig för min insats för deras utresa. Alla var nu lyckliga utom en, domprosten J. Koch. Han ringde en dag hem när jag inte var hemma och pratade istället med min hustru och talade i upprörda ordalag om för henne vad jag ställt till med, att han plötsligt fått tretton nya ordensmedlemmar att andligen svara för. Biskop Taylor - å andra sidan – ringde så fort han kommit hem från Rom och var överlycklig att jag lyckats få hit så många systrar (”personligen trodde jag inte att det skulle lyckas, desto mera är han att gratulera”).

Systrarna gick på undervisning i svenska och fick också senare hjälp av en utbildad ekonomi-föreståndarinna som erbjöd sig att lära dem laga svensk mat. Efter två veckor kom en dele-gation damer till mig och frågade hur länge den här människan skulle stanna, den maten vi fick när systrarna kom var mycket bättre. Hon fick därför sluta med tack för sin insats. Jag var dock orolig för var det skulle sluta, men av ekonomiska skäl! Systrarna i köket gjorde allt de kunde för att damerna skulle få god och nyttig mat, svensk eller polsk det spelade ingen roll och hushålla kunde de.

Så var Oscars Minne åter ur krisen och kunde med serafim-systrar leva vidare i samma anda som drottning Joséphine hade önskat sig.

Henrik Amberg

(Tidigare publicerad i Katolsk Historisk Förenings tidskrift)