1. OM SEXUALITETENS NATUR – SOM GRUNDVAL FÖR BEDÖMNINGAR AV SEXUALUNDERVISNING I SKOLAN

       
Om vi skall försöka bedöma skadorna som vållats barnens själar genom sexualundervisningen  i skolan – skador inte bara ur moralsynpunkt utan även sett ur synpunkten av människans självständighet  och hennes andliga hälsa – gäller det först att förstå själva sexualitetens natur.

Sexualiteten skiljer sig radikalt från människans
övriga instinkter eller begär

En fördomsfri analys av sexualitetens fenomen visar tydligt dess djupgående olikhet med andra instinkter. Den når ned i djup som ingen annan av de naturliga drifterna når, vare sig hunger eller törst eller sömnbehov eller något som helst annat instinktivt begär efter kroppslig förnyelse.
       
Det sätt på vilket vårt personliga liv påverkas skiljer sig fullständigt, å ena sidan, från hur det påverkas av alla andra instinkter, å andra sidan av förtrollningen som det motsatta könet utövar, av kroppsligt sexuellt begär och av sexuell lust. Dessa sexuella krafter äger något hemlighetsfullt, de strålar ut på hela vårt själsliv på ett sätt som helt enkelt inte är fallet när vi skall äta eller dricka och känner nöjet som hör samman med tillfredsställelsen av dessa önskningar. Framför allt når den sexuella extasen verkligen ned i djupet av vår kroppsliga existens. Dess överväldigande makt är något enastående vars våldsamhet på sin höjd kan liknas vid fruktansvärd fysisk smärta.  

Sexualitetens unika djup i fråga om det kroppsliga visas redan av det enkla faktum att hur en människa förhåller sig till den är av ojämförligt mycket större moralisk betydelse än hur hon förhåller sig till andra kroppsliga, naturliga drifter. Att utlämnas till det sexuella begäret för dess egen skull bryter ned människan på ett sätt som exempelvis vid alkoholbegär aldrig är fallet. Och den tillbörliga hållningen  till denna sfär är av mycket högre rang än exempelvis nykterhet.

Likväl är sexualiteten viktig inte bara ur moralsynpunkt. En människas hållning till den är betydelsefull för hela hennes personlighet, ja, är ett av hennes främsta kännetecken. Denna centrala ställning för den sexuella sfären har två orsaker. Den första är, att här möts kropp och själ på ett unikt  sätt, den andra ligger i dess särskilda förtrolighet.

Könslivets intimitet
       
Ty utöver dess djup hör även en ojämförlig förtrolighet ihop med sexualitet. Intima ting behöver en slöja, de fordrar en blygsel. Då gäller det att förstå att blygsel inte är detsamma som "skamkänsla". Skam, i betydelsen skämmas för något, är rätt svarsreaktion på saker som är otäcka. Vi skäms över vissa handlingar, som inte bara är moraliskt onda utan dessutom verkligt lågsinnade och gemena. Vi är rädda för förödmjukelsen  som uppkommer när sådana felsteg avslöjas inför andra.
       
Det rakt motsatta mot att skämmas på grund av negativa saker är "ädel blygsel", eller bättre, "helig blyghet" eller försynthet. Den förmår någon att så vitt möjligt dölja sina dygder och dra sig undan människors beröm. Ju ödmjukare och frommare någon är, dess starkare har detta utvecklats hos den personen. Han försöker att beslöja sina förtjänster. Förhandenvaron av denna ädla blygsel visar hur felaktigt det vore att anse något vara negativt därför att man helst inte visar det öppet eller på något annat sätt. Skam är i båda fallen någonting som radikalt skiljer sig från detta.
       
Men liksom det finns en blygsel beträffande dygder och andra positiva egenskaper så finns det en ännu specifikare blygsel inför vissa positiva saker på grund av deras förtroliga natur. Intimiteten är ett särskilt slags fenomen och ett mycket viktigt sådant. Människor som inte har något sinne för det är ohyfsade, ytliga och påflugna.

Nyligen framfördes i ett tv-program en mycket naiv missuppfattning. Talaren ansåg att när vi ryggar tillbaka inför att ställa ut vår nakna kropp till beskådande kommer det sig endast av att vi är vana vid kläder. Skulle vi t.ex., ansåg  han, ha för vana att hålla våra öron betäckta, så skulle att avtäcka öronen få samma verkan på oss som att visa sin nakna kropp.

(Den som yttrade detta tycks vara en person utan minsta förståelse för den sexuella dragningskraft som den kvinnliga kroppen utövar på en man, och därtill en känslomässigt avtrubbad människa, utan något som helst begrepp om vad företeelsen intimitet är för något. Han glömmer att intima ting har en specifik beskaffenhet och karaktär, för vilken man visserligen kan bli blind på grund av vana, men som andra saker aldrig kan uppnå bara genom att vara ovana för oss.)    

Intimitet är däremot en egenskap hos vissa bestämda objekt och förhållningssätt, och hör objektivt till dem. Det bästa exemplet på något intimt är sexualiteten. Att blotta sexualitet är att uppenbara något intimt och personligt, ja att inviga en annan i en hemlighet som allra mest tillhör oss själva. Ty i viss mening är sexualiteten individens hemlighet. Detta är grunden till att sexualitetens sfär även behöver blygseln i dess egentliga bemärkelse.

Sexualitet – nedlagd i oss för att kunna uttrycka kärleken mellan brud och brudgum
       
Genom alla dessa egenskaper ägnar sig sexualiteten att bli ett uttryck för kärleken mellan brud och brudgum och åstadkomma en högsta, personlig förening. Och för det lämpar den sig inte bara, utan är menad så. Den är avsedd att byggas in i denna kärlek och tjäna den ömsesidiga gåvan av sig själv, som eftersträvas av den äktenskapliga kärleken.
       
Om vi vill  förstå  sexualitetens sanna natur med dess mening och värde måste vi utgå från den stora och underbara verklighet som kärleken mellan man och hustru utgör, kärleken som det står om i Höga VIsan: "Om än en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?".  
       
Denna kärlek, som vi till skillnad från föräldrakärlek, barns kärlek eller kärlek mellan vänner skulle vilja beteckna som äkta makars kärlek, är sexualiteten så djupt förenad och samhörig med, att vi genom varje isolering av sexualiteten från denna kärlek genast blir blinda för dess sanna natur. Vi kommer att ömkligen misslyckas med att försöka förstå sexualitetens natur, om vi skiljer den från dess intima samband med brudens och brudgummens kärlek – och dess specifika karaktär av "förälskelse". Bara denna kärlek ger oss nyckeln till sexualitetens sanna natur. Denna dess sanna karaktär visar sig tydligast så snart någon blir "förälskad" i ordets verkliga och äkta betydelse. I sin önskan att bli kroppsligt förenad med den älskade förstår han den  unika förtrolighet som hör till denna sak. Just därigenom  att han mer än allt annat vill uppnå  en yttersta enhet med den människa han älskar, erkänner han omisskännligt den sexuella sfärens intimitet och djup. Och inser också det exklusiva väsen som hör till denna ömsesidiga gåva av sig själv liksom dess bindande, oåterkalleliga karaktär.
       
Ty skall sexualiteten kunna utveckla den fulla avsikten med den, förutsätter den inte bara brudens och brudgummens kärlek, utan även den klara och  öppet uttalade viljan att lägga grunden till en oåterkallelig enhet med den älskade, dvs samtycket, kontrahenternas "Ja", och i och med det den handling som konstituerar äktenskapet.
       
Själen i den sexuella akten är den personliga enheten med den älskade som den orsakar. Den är uttrycket för denna förening, eller snarare: den är den akt som innebär att denna yttersta enhet sker.
(. . .)

Sexualitet avskuren från kärleken: en följd av ursynden

Den omständigheten att sexuell åtrå ofta förekommer även utan att på detta sätt vara inbäddad i brud- och brudgumskärlek och att till och med denna från kärleken isolerade sexualitet kan äga en oerhörd lockelse, är inte något argument mot dess djupa, inre relation till sann kärlek och äktenskap. Det är en följd av ursynden att det sexuellas område kan bli till ett blott och bart förverkligande av begäret och därmed ter sig helt annorlunda. Likväl ändrar möjligheten för att en sak kan missbrukas eller förvridas ingenting i dess sanna innebörd och dess sanna väsen – lika litet som ett bevis mot att vårt förstånds bestämts för att förstå sanning vore att många söker sig till sysslande med tankearbete endast för att få användning för sina andliga gåvor och för att tillfredsställa sin självuppskattning.
       
Därmed har vi undersökt sexualitetens sanna natur, dess djup, dess intimitet och dess grundläggande koppling till brudens och brudgummens kärlek, dess unika enhet som uppstår genom den ömsesidiga gåvan av sig själv, — med ett ord sexualitetens mysterium. Mot den bakgrunden framträder i sin fulla utsträckning  det fasansfulla med den så kallade "sexualundervisningen".

2. DET FINNS VISSA FÖRHÅLLNINGSSÄTT I VÅRA DAGAR SOM BEFRÄMJAR TANKEN PÅ EN SEXUALUNDERVISNING I SKOLAN 
   
Man frågar sig verkligen, hur är det möjligt att en så meningslös tanke, som så radikalt motsäger det sunda förnuftet hos människan, och som aldrig tidigare har funnits, kunde skjuta upp ur jorden med en enda gång.

Modernt dyrkande av vetenskapen

Vill man få ett svar på detta måste man först se att det finns två grundfalska uppfattningar som kommit att stå högt i kurs i vår tid. Den ena består i att vetenskap görs till en fetischartad  (som ett magiskt skyddsföremål, övers. anm.) avgud, den andra i en slags "reportagementalitet", som inte vilar förrän bokstavligt talat allt utan undantag är offentligt. Hur vetenskapen har kommit att inta en fetischplats har jag sedan länge upprepade gånger pekat på. Idag skulle jag vilja fästa uppmärksamheten på en särskild sida av denna fetischism, denna strävan att göra en religion av vetenskapen och låta den spela rollen av en första nämnare i vårt liv  – en roll som för troende katoliker egentligen endast gudamänniskan KRISTUS kan inneha.
       
Läser man om helgonens liv eller om sådana katolikers som har begåvats med så stark tro att de framstår som stora förebilder ser man tydligt att de gjort allt i KRISTUS, i hans namn. De såg allt i KRISTI ljus – alla äkta, naturliga, och goda ting, och allt ont. De visste att Han är nyckeln till alla problem, den enda vägen att förstå den djupaste innebörden i allt.
       
Men idag tror de förment progressiva katolikerna att det är vetenskapen, speciellt naturvetenskapen som öppnar våra ögon för sann och äkta verklighet och avslöjar för oss den djupare, objektiva naturen och verkligheten. Varje livssituation skall angripas i ljuset av vetenskaplig kunskap. Även vårt språk bör enligt deras mening allt mer anpassas efter den sida av verkligheten som görs tillgänglig för oss genom vetenskapen; naturliga ord skall ersättas med vetenskapliga termer, eller, för att vara exakt: med vetenskaplig jargong.
       
Att bringa reda i all denna oklarhet är inte ens svårt. Det räcker att bli på det klara med att vetenskapen till själva sin natur är sådan att den aldrig kan garantera absolut säker kunskap utan endast höggradigt sannolik. Vetenskapen utvecklas ständigt vidare; tidigare resultat ersätts av nya rön. Newtons fysik som ännu för Kant var själva typexemplet för visshet har idag gett plats  åt andra teorier. Vetenskaplig kunskap är aldrig absolut kunskap.
       
Religionen, däremot, det vill säga den till oss genom uppenbarelsen förmedlade sanningen, är till själva sitt väsen absolut, i den  mån uppenbarelsen är äkta.
       
Att vilja göra naturvetenskapen till något absolut är ett högst ovetenskapligt och osakkunnigt anspråk. Inte bara därför att vetenskapen aldrig ger absolut metafysisk visshet  – naturvetenskapen  är inte absolut även av den anledningen att den endast sysslar med ett visst bestämt skikt av verkligheten och inte ens med det djupaste och viktigaste hos den.
       
Naturvetenskapen är till sitt väsen sådan att den bara förmår säga oss något om  materiens värld, om den döda och den levande materien, i det senare fallet endast om dess fysiologiska aspekt. Den kan aldrig upplysa oss om personens natur, om viljans frihet, om gemenskapens natur , om kärlek och lycka, om vårt öde, om meningen med vårt liv – lika litet som den kan tala om den mänskliga sidan och den andliga halten hos den värld som omger oss.
       
En äkta forskare på det naturvetenskapliga området har fullkomligt klart för sig gränserna för sitt forskningsfält. Hur lysande och framstående han än må vara på sitt eget gebit gör han aldrig anspråk på att veta mer om etiska, estetiska eller metafysiska realiteter, kort sagt, om alla andliga realiteter, än någon annan vet med hjälp av sitt sunda människoförstånd.

Förstår vi den verkliga naturvetenskapens väsen så, ser vi utan vidare vilket stort misstag det är när man anser det verklighetsskikt för "mer realistiskt", äkta och seriöst som är tillgängligt för naturvetenskapen  än de många andra områden på vilka man inte kan använda naturvetenskapliga metoder. En sådan uppfattning är till och med ett avgjort tecken på medelmåttighet.
       
Är det kroppsliga "verkligare" än det andliga?

Den mentalitet som vi just har beskrivit är förbunden med vidskepelsen att ju lägre ner något hör metafysiskt sett, dess mer garanterad är dess verklighet. Därav skulle följa att den verklige "realisten" måste göra det som står lägre på den metafysiska skalan till grundrealitet, som verkligen förmår kasta ljus över allt annat. Kommer instinkt på tal så medger han gärna att det är något otvivelaktigt. Men talar man om en andlig handling, till exempel om en övertygelse eller en kunskapsakt eller ett svar av kärlek eller tacksamhet som uttrycker värde, så tycker han att det är något mer eller mindre dimmigt och osäkert, och är genast böjd att reducera det till bara en funktion av någon instinkt eller rentav hos något kemiskt förlopp som försiggår i hjärnan.
       
Men hela denna inriktning av förståndet saknar varje grund;  den är ren vidskepelse. Tvärtom, det metafysiskt högre är nyckeln till förståelsen av det lägre. Och därför kan betydelsen av vissa instinkter bara förstås i ljuset av personens högre handlingar.

3. ARGUMENT FÖR ATT AVVISA SEXUALUNDERVISNING I SKOLORNA.

Det senaste (1970) och värsta exemplet på denna vidskepliga tro på vetenskapen är sexualundervisningen. (...) Könsliv är varken ett undervisningsobjekt eller ett studieobjekt, utom för någon som är psykiater eller gynekolog. Det ser man, om vi t ex prövar med en komisk formulering som följande: "Jag är färdig med min andra tentamen i algebra och min första i sexualitet." Naturligtvis är det mycket välkommet bland vissa studerande, att "sexualundervisning" idag påstås vara föremål för seriös forskning och undervisning. (Man kan idag förutsäga att många orosstiftare bland studenterna som skulle vilja se doktorsgraden avskaffad mycket snart kommer att ändra mening i händelse av att ett doktorat i sexualundervisning blir möjligt!) (...)

Föräldrarnas uppgift
       
För att åstadkomma människans rätta inställning till sexualitetens område finns det bara ett medel, nämligen att låta förklaringen av denna hemlighet ske i djup aktning för den och i ett strängt personligt samtal mellan fadern eller modern och barnet. Fullkomligt utesluten är den pseudovetenskapliga undervisningen om sexualitet i klassrummet, alltså i en av offentlighet mättad atmosfär. Föräldrarna har ansvar för "sexualuppfostran" i den sanna betydelsen av ordet. De måste beskydda sitt barn från alla neutraliserande meningsutbyten i fråga om den saken, liksom från alla oräkneliga orena inflytelser i vår pornografiska tidsålder. Föräldrarna måste stärka aktningen hos sina barn, viljan till renhet, ja kärleken till renhet. De måste öva sitt barn att inte ohejdat ge efter för alla begär som uppstår, en övning som utgör en del av den allmänna kristna fostran.
       
Sexualitet: den biologiska synen är en felinformation

Vi har redan sett att sexualiteten på intet sätt bara är en biologisk instinkt utan är djup och förtrolig till sin karaktär, att den är bestämd för brudens och brudgumens kärlek och för att åstadkomma en allra högsta enhet i äktenskapet, och att dess sanna natur och innebörd bara kan förstås utifrån dess uppgift att vara en yttersta, oåterkallelig gåva av sig själv.
       
Mot den bakgrunden ser man tydligt hur den s.k. sexualuppfostran där sexualiteten framställs som en enbart biologisk instinkt och vikten läggs helt och hållet på anatomiska och fysiologiska förlopp på bekostnad av en andlig tolkning, i själva verket framstår som en förvrängning och en förfalskning av dess sanna karaktär.  Det är en felinformation som barnen utsätts för. Det är helt enkelt en lögn när man beskriver sexualiteten som om den tillhörde samma biologiska sfär som t. ex. matsmältningen. En sådan sexualundervisning är ett ständigt bedrägeri; som om blinda skulle tala om färger (1).
         
Sexualuppfostran som nästan uteslutande koncentrerar sig på kroppsliga förlopp är därför felinformnation och lögn. Den förmår inte utsäga det minsta om sexualitetens sanna natur.

"Reportagementaliteten" förstör intimkaraktären  och hemligheten

Ännu värre än den biologiska synen är att klassrumsoffentligheten hos en sådan "undervisning"  är oförenlig med avslöjande av en sfär som, enligt vad vi sade ovan, på visst sätt är varje människas hemlighet. Och därmed berör vi en annan osalig tendens i vår tid, som särskilt har utvecklats i USA: begäret efter offentliggörande, reportagementaliteten, det faktum att människor anser sig berövade sin rätt, om någonting – vare sig det är politiskt eller tillhör en människas privatliv – inte genast och oinskränkt blir känt av alla. Ofta ställer sig denna mentalitet under gudinnan Vetenskaps banér, som t.ex. i Kinseyrapportens  taktlösa opinionsundersökning.

Lärobok med tvivivelaktig målsättning

Den s.k. sexualundervisningen i skolan behandlar sexualiteten som ett neutralt objekt, som rättskrivning, och förvränger därigenom dess sanna natur, och inte bara genom att förvanska dess värde utan dessutom genom dess offentlighetskaraktär som får ödesdigra följder för en verklig, respektfull förståelse av dess natur. Vidskepligheten i tron på vetenskapen förenas här med total förlust av finkänsligheten, dvs. sinnet för förtrolighet och för privatliv, vilka behöver bestämda föremål, och båda villfarelserna frambringar tillsammans ett monstrum vid namn sexualundervisning.

Jämförelse med det "viktorianska pryderiet"
                                                                 
I jämförelse med denna systematiska förödelse av den enda människovärdiga, sunda och passande hållningen till det sexuella verkar det viktorianska pryderiet ganska oförargligt. Säkerligen var denna hysch-hysch-attityd osund, emedan den grundade sig på en puritansk syn på könslivet som något orent. Men genom detta avsiktliga bortseende från den sexuella sfären, genom att låtsas som om den inte fanns, blev dess egenart inte på långt när så vanställd som genom den "vetenskapliga" neutraliseringen. På den positiva sidan står dess unika tjuskraft, dess förtrolighet, dess djupa band till den fullkomliga gåvan av sig själv, dess värde som garanti för den oförlikneliga enheten mellan makar i oåterkallelig överlåtelse. På den negativa sidan står det onda hos ett sexualliv lösgjort från verklig kärlek och oåterkallelig överlåtelse, en giftig trolldryck som drar ned människan på djurets nivå, ett vanhelgande av sexuallivets stora gåva – kort sagt: ett "mysterium iniquitatis" (det  ondas mysterium).
       
Den puritanska inställningen, som inte förmådde se det av Gud velade i det sexuella, utan bara den negativa sidan, var förvisso ett sorgligt misstag. Men att göra en enbart biologisk instinkt av det och ställa det på samma nivå som matsmältningen är ojämförligt mycket värre. Ty därigenom uppstår inte bara en förvrängd bild till följd av ett ensidigt sätt att se, utan en total och djupgående missuppfattning av dess karaktär av mysterium. Det är ett i alla avseenden dumt misstag och mycket ödesdigrare till sina följder. Den puritanska inställningen ledde kanske till osunda förträngningar i driftlivet och befordrade samvetskval, men den dödade åtminstone inte varje möjlighet att ändå upptäcka den positiva aspekten, den fråntog i alla händelser inte det sexuella dess hemlighetsfulla karaktär. Till och med den genom denna inställning uppkomna osunda atmosfären kunde den älskande fortfarande uppleva den äkta förtrollningen hos denna sfär, och förstå meningen med det sexuella som makarnas yttersta, ömsesidiga gåva av sig själv. Det osunda hemlighetsmakeriet förstörde inte det sexuellas sanna karaktär av att innebära ett mysterium.

Men "gatans" sexualupplysning då?
       
Av förkämpar för en formlig sexualupplysning anförs ofta som argument att barn som inte får veta något om det sexuella i skolan, i alla händelser får höra om det på gatan. Det argumentet kan endast anföras som bevis för att det är nödvändigt att föräldrarna  med respekt och återhållsamhet – och alltid mellan fyra ögon – lär sina barn om det sexuella. Men det kan aldrig tjäna som argument för att försvara sexualundervisningen i skolan, ty denna är ojämförligt mycket sämre än upplysning på gatan.
       
En sexualupplysning i klassrummet innebär en auktoritativ, officiell framställning av det sexuella, närmare bestämt en felaktig framställning, då den gör det till en blott och bart biologisk instinkt och då den neutraliserar det  och försätter det till en laboratorievärld. Upplysningar däremot som en ung man ger en annan på gatan bär karaktären av en tillviskad hemlighet;i alla händelsergör de inte anspråk på att vara en auktoritativ, fullgod information. Därigenom förstörs det sexuellas karaktär av att tillhöra ett personligt område inte på det sätt som sker vid undervisning i skolan. (...)  I skolans sexualundervisning rör det sig alltså om att förmedla en karikatyr av sexualitet och om att förstöra aktningen och blygseln hos ungdomen genom klassrummets neutraliserande offentlighet.

Skolans sexualundervisning skyddar inte mot orenhet utan främjar att man ger efter för begäret

Vi måste också gå närmare in på att den även i moraliskt avseende kommer att få värre följder.

Författare till texter för kurser i sexualundervisning, och de präster och systrar som bland annat håller sådana kurser, anser kanske att de genom att förstöra den sexuella sfärens karaktär av privat hemlighet och dettas intimitet skyddar barnen från orenhet. De tror att det sexuella, när dess unika tjusning är förstörd, inte utgör någon särskilt farlig frestelse för människan. Den tron är rent nonsens.
       
Den som förstör det hemlighetsfulla kännetecknet för det sexuella och framställer det som ett rent biologiskt händelseförlopp i stället för i dess av Gud önskade förbindelse med kärleken mellan brud och brudgum, inte bara inte gör begäret mindre efter ohyfsad sexuell tillfredsställelse, utan gynnar också eftergivenheten för detta begär.   
    
Det som dessa missledda lärare verkligen kommer att förstöra är inte frestelsen till orenhet, utan sinnet för sexuellas djup och hemlighetsfullhet och allt som hör till dess djupa sammanvävdhet med kärleken mellan brud och brudgum. De kommer att döda denna sanna, äkta, av Gud avsedda dragningskraft och förtrollningen hos det sexuella, men inte det kroppsliga begäret efter det. Tvärtom, de kommer att bana väg för en isolering av det sexuella, för vanhelgandet av dess hemlighet, för det fasansfulla i orenheten. De kommer att döda vördnad, vett och blygsel. De vill att barnen får inhämta kunskap om all möjlig förvändhet. Kan man tänka sig något dummare? Har de glömt vad Sankt Paulus sade, nämligen att det finns saker som inte ens skall talas om bland oss? Men, som sagt, dessa moraliska frågor är inte den enda aspekten. Skolundervisningen är redan ur mänsklig synpunkt en förvändhet, ty den förvrider den roll som det sexuella skulle spela i människans liv, och spolierar den stora lycka som det sexuella kan skänka äkta makar som uttryck för deras kärlek och som förverkligande av deras enhet.                                                                            
En förbrytelse mot själen

Denna sexualundervisning är en förbrytelse mot varje ung människas själ. Den tvingar på henne en laboratoriementalitet och dömer henne dessutom till gränslös leda. Detta är ett exempel på Gabriel Marcels "L'homme contre l'humain" – "människan mot det mänskliga"(...).
       
Det gäller att minnas ännu en sak. Vi måste skilja mellan det sexuella i ordets snävare mening och det sexuella i vid mening. Det senare är en faktor som ger hela livsrytmen  ett slags eld och glans, och människan själv livfullhet och charm. Det finns människor som över huvud taget inte har någon känslighet för detta och är blinda för mysteriet med denna sfär, även om de känner väl till denna sfär själva, av egen erfarenhet. Rakt motsatt denna brackmentalitet är den rena och kyska människans. Hon saknar på intet vis detta skimmer i sitt temperament, denna mottaglighet, ändå ser hon tydligt sexualitetens hemlighet och dess karaktär av frukt av något, en frukt som vi skall avhålla oss ifrån till dess Gud själv tillåter oss att få den. I en ren människa är det andliga så starkt utpräglat, att denna sfär bara beträds med stor ödmjukhet och kysk ömhet, eller fortfar att vara förseglat för Guds rikes skull, som i fråga om den gudvigda jungfrun.
       
Här ser vi återigen hur felaktigt det vore att endast betrakta världen underifrån. Den som gör så försöker reducera alla livets poetiska sidor och tjusningen med att vara känslig för dem  till enbart en biprodukt av det sexuella.

"Allt detta är inte något annat än sexualitet som våra hormoner åstadkommit", osv. Han gör körtlar och hormoner (som har en tjänande uppgift) till enda avgörande verklighet och orsak till allt det andra. Det är lika meningslöst som om vi ville hävda att allt vi ser endast är en produkt av näthinnan och våra synnerver. Väl är vissa bestämda körtlar och hormoner en förutsättning för att vi upptäcker vissa bestämda objektiva sidor av världen, men de åstadkommer inte (det som vi upptäcker) dessa aspekter, dessa "poetiska budskap". Könsdriftens viktiga uppgift vid detta förnimmande av det poetiska blir fullkomligt förfelad så snart vi bara vill se ett maskerat sexuellt begär när det omedvetet genomfar en mängd områden.

Nu är det sexuella i denna vida bemärkelse likväl inte bara inte föremål för undervisningen, utan det kommer att dödas, när ungdomen görs medveten på ett förkonstlat sätt, och sedan återspeglar det under oavlåtligt iakttagande av sig själv och betraktar det enbart som förklädd, brutal sexualitet.

Familjens rättigheter, helgade av Skaparen

Skulle sexualuppfostran bli obligatorisk i grundskolor och högre skolor, för alla barn, så skulle det stå i strid med familjens heliga rättigheter. Som påven Leo XIII betonade har familjens rättigheter företräde framför statens lagar. Familjen är en äldre och förnämligare gemenskap. Varje övergrepp på familjens heliga rättigheter ger uttryck åt en totalitär och absolut odemokratisk mentalitet.

Men ännu värre är när katolska skolor påtvingar alla barn, och det mot föräldrarnas vilja, förfaringssättet att bedriva sexualundervisnng i klassrummet.

När staten faller offer för totalitarism så finns redan fröet till detta i tendensen till "Statsskäl" (Raison d'État,  beaktande av ett högre intresse som åberopas i en stat när den gör det som är emot lagen, emot rättvisan; övers. anm.). Men när representanter för Kyrkan, som borde vara de stora beskyddarna för individens och familjens heliga rättigheter, själva förfar totalitärt (och därvid visar sämsta sortens klerikalism), är det helt enkelt svek, förnekelse av Kyrkans Ande och KRISTI ande att fullständigt ge upp inför världens ande.
 __________________________________________________________________                                                                              
1) Vad skulle man säga om en musikforskare som ständigt enbart skulle tala om svängningar eller om radioteknik i stället för om Bachs, Mozarts, Beethovens eller Wagners musik? Vad tjänar det till med upplysning om svängningar inför den stora och bländande skönhetsverklighet som musiken kan försinnliga? Vi skulle anse en sådan musikforskare som  en tokstolle eller en svindlare om  han med detta föregav att han talar om musik. 

 Ur ZUR SCHULISCHEN Sexualerziehung i FMG Information 76, Mars 2002.               

(Freundeskreis Maria Goretti, München)
Denna uppsats kom på tyska i tidskriften Der Fels 1971, översatt från engelskan.
Parentes-tecknen"(...)"av övers. insatta, står för:  mindre exemplifieringar  i liten stil i FMG Information, eller FMG Info:s egen redigering.

Övers: BS

20091224