Ur Le Jeudi Saint av Francois Mauriac

”Gud, inse att vi inte förstår oss själva, att vi inte vet vad vi vill, och att vi hela tiden vänder oss ifrån det som vi önskar.” ”O, vad det är svårt att få de hjärtan att förstå detta, som inte själva fått erfara Herrens ljuvhet.” Den heliga Thérèse av Jesusbarnet

Bilden av senapskornet, det minsta av alla korn, som växer och blir ett stort träd i vilket himlens fåglar byggar sina bon kan tillämpas på mysteriet som vi upplever under natten mellan Skärtorsdagen och Långfredagen. Tolv ängsliga män som känner döden närma sig, trängs runt Människosonen vars hand hålles lyft över ett stycke bröd och en kalk. Vad har denna gest för värde? Vad tjänar den till? Hur meningslös verkar den inte när pöbeln beväpnar sig med påkar och Jesus inom några få timmar kommer att vara en människa utlämnad åt lagens käftar och inta sin plats bland skurkar, bli misshandlad, hånad av sina fiender, ömklig att se för dem som älskar honom och inför alla visa sin totala hjälplöshet. Men denne dödsdömde man verkar inte bry sig om något försvar. Det enda han gör är att han välsignar brödet och vinet, uttalar några ord, med blicken lyftad uppåt.

Det tycks som om efter nitton sekler av ärebetygelserna som följer den ena efter den andra, i en oändlig rad, av denna lilla hostia för vars skull så många katedraler byggts upp, den lilla hostian som har vilat i miljoner bröst och funnit sig ett tabernakel och tillbedjare till och med i öknen – det tycks som om den triumferande hostian från Lourdes och den eukaristiska kongressen i Chicago och Kartago förblivit lika okänd, lika hemlighetsfull som när den för första gången visade sig i en enkel sal i Jerusalem. Ljus är i världen liksom under Johannes Döparnes dagar och världen vet det inte. Varje gång filosofer diskuterar och politiker debatterar kommer detta alltid förr eller senare att utmynna i religionens realitet. Det handlar alltid slutligen om Gud och om dem som tror på Honom. En man som äger ambitioner att komma fram här i världen får aldrig uttala Kristi namn om han inte vill bli hatad av alla. Där som Världarnas herre triumferar är det enda hindret som det gäller att undanröja, Kristus. Han förblir den sista stenen som hindrar den övermodiga människan, hon som är mästare över världen och själarna och över alla livets krafter. Kristus förblir den sista stötestenen, den sten som även om den stjälps över ända, förblir en hörnsten.

Men även de som talar om Honom med det allra största hat och rädsla, vet inte vad det handlar om. De är nästan lika förbryllade över denna hemlighet som översteprästerna och ledarna som gick hårt fram över den första lilla galileiska kyrkan. Skärtorsdagens hemlighet har spridits över hela världen men förblir ändå omöjlig att dechiffrera för de oinvigda. Till det behövs att man hör till den, är inlemmad i den, är en del av vinstocken. Det behövs att man är en av vinstockens grenar.

Vad är det som förmår unga flickor att leva karmelitsystrars eller klarissors asketiska liv? Varför väljer starka unga män den svarta kåpan, tecknet på kyskhet och avstående från denna världens goda? Vad är anledningen? Varför stannar män och kvinnor plötsligt upp mitt i ett utsvävande liv och besinnar sig? Och de som brukade vältra sig i dypölar blir plötsligt måna om att bli rena i alla sina tankar. Ibland förändras till och med deras ansikte, deras utseende, deras skratt.

Det som förvånar allra mest är att om den gamla frestelsen dyker upp igen – om begäret som de trodde de hade släckt än en gång visar sitt fula ansikte och försöker få makt över dem – då är de starka nog att stå emot. Sådana synder som en nutida författare har sagt är något oundvikligt blir genom en märklig omkullkastning något som dessa pånyttfödda själar inte längre kan utföra, även när blodet sjuder och insisterar.

Vad har de då i sig för styrka, dessa som håller sig upprätta eller som reser sig på nytt när de en gång fallit. De som skyndar sig att tvätta bort minsta fläck. De upprepade riternas monotona lunk, rutinen i de dagliga inrutade livet, den trötthet som kommer sig av att varje dag utföra samma handlingar – inget av allt detta får den verkan som man logiskt skulle väntat sig. De troende kan ibland känna sig lycklig när de inser att denna hemlighet är omöjlig att förmedla eller uttala i ord, men oftast är detta något som gör dem oroliga. Det sägs att det i Paris firas vissa mässor under vilka prästerna, ministranterna, de troende i mittskeppet och nunnorna bakom galllren, alla känner de sig förenade i en enda gemenskap. Visserligen har de inte alla samma del i kärlek och nådebevis, men mellan de allra heligaste och de mest ovärdiga råder ändå ett ömsesidigt samförstånd, en i förväg avtalad harmoni, en samstämmig kör som leds av den helige Ande, en underbar symfoni som en icke-troende har svårt att förstå sig på.

Glädjens under! Vi kan inte övertyga dig om detta som är så självklart för oss förrän du har trätt in i det. Tror du att det är omöjligt att inte bli gripen av denna grupp och dess andakt? Nej, det är det inte, för det behövs att du själv söker ljuset. Gud förbereder deras hjärtan som längtar efter Honom. Den som söker Gud finner Honom. Dörren öppnas för den som bultar. Men hur många är det inte som vägrar att söka efter detta ljus, som medvetet tittar åt fel håll, och med flit förbjuder tankarna att syssla med sökandet efter sanning!

O, du Heliga Torsdags mysterium, ett försvarslöst mysterium, liksom kärleken alltid är utan försvar! O, mysterium, ständigt redo att överlämna dig, att yppa dig, och att upptas i varje själ om den ens halvhjärtat välkomnar den! Endast för människans totala likgiltighet förblir den otillgänglig. Den Heliga Torsdagens hemlighet bars av Kristus under tre år av hans liv på jorden. Han var en människa liksom vi – av kött och blod – men, eftersom han också var Gud, var han medveten om vilket öde som väntade och visste vilken väg han skulle bli tvungen att vandra. Så snart han utfört sitt första under, i Kana, bar han säkert i hjärtat Eukaristins stora hemlighet. Han kunde förvandla vatten till vin. Inför allas ögon utför han detta under. Vattnet blev till vin, vinet skulle bli till blod. I god tid förbereder han människornas sinnen, liksom han bereder deras hjärtan.

Skulle det inte ha varit svårt att berätta om denna hemlighet, om Han inte vore Gud? Inte bara blev brödet och vinet till Hans kropp och blod, men Han skulle också ge denna föda till alla som hungrar och törstar, det får aldrig fattas och alla måste bli mätta. De två brödförvandlingarna bekräftar först den ena och sedan den andra hur allsmäktig Kristus är. Efter det att Han utfört brödundren vågar Han så för första gången uttala de ord som berör Skärtorsdagens mysterium.

Jesus bär sin hemlighets börda men varje gång Han anförtror sig åt sina vänner blir de chockerade och förstår inte. Ingenting i evangelierna gör större intryck på oss än dessa förtroenden som nästan verkar att slinka ur Honom ofrivilligt, de korta antydningarna om vad som låg framför Honom. Ibland stannar Kristus upp efter att ha sagt de första orden, som om vännernas tystnad gör honom modfälld, när deras frågor, deras tröghet i att förstå, avhåller Honom från att gå vidare. Ingenting är mera spontant än dessa ord, som liksom halkar ur Hans mun, ord som ännu vibrerar och som liksom i en blixt visar oss Korset som rests upp för att ta emot honom. Vi kan till exempel tänka på svaret Jesus gav Johannes Döparens lärjungar när dessa blev upprörda på grund av att Jesu lärjungar inte fastade: ”Inte kan väl bröllopsgästerna sörja så länge brudgummen är hos dem? Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och då kommer de att fasta.” Och när Han till sist avslöjar sitt lidande i tydliga och exakta ordalag, då blir lärjungarna irriterade.... Hur ensam måste inte den levande Kristus ha känt då!

Det var inte när Han drog sig tillbaka i öknen som Han kände sig som mest ensam, utan när Han befann sig mitt i skaran av dessa vankelmodiga hjärtan som Anden ännu inte hade satt i brand. Det var nödvändigt att människan i honom blev tröstad av Gud så att Han inte skulle tappa modet när Han såg vilken oändlig klyfta som befann sig mellan Hans budskap och den stackars mänskligheten som var budskapets mottagare. Han drog sig emellertid inte tillbaka i ensam tystnad, så som vi sett så många snillrika män göra. Han flydde inte människohopen utan utlämnade sig själv åt den. Vad som gör Kristus som människa unik bland världens härskare är gåvan Han ger av sig själv, hur Han totalt överlämnar sig åt människornas massa. Innan Han blir utlämnad, överlämnar Han sig själv. Han tillhör inte sig själv eftersom Han inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna. Han är slavarnas slav. Han äger ingenting, Hans hem är på gatorna, i fälten och byarna. De stackars spetälska med sina såriga kroppar omger Honom, kväver Honom. Han söker undfly till en fiskebåt för att andas ut lite grann. När smutsiga händer tar tag i manteln, lyser dygden om honom.

Ingen var mindre för sig själv, ingen var mindre skyddad, mera tillgänglig – sådan är Han än idag i tabernaklet där Han utger sig själv åt oss alla – och ändå var Han ensam med sin Fader, i den mystiska, outsägliga förening som Han ibland avslöjade, för även denna hemlighet lät Han ibland undslippa sig:”Ingen vet vem Sonen är, utom Fadern...” Hans enda vittne till vad som skedde var Han själv, Han visste det i sitt heliga inre. På grund av att Han var utan synd, stod Han isolerad mitt i människohopen. ”Vem av er kan bevisa att jag syndat?” Det är genom människornas lidelser som de vet att de hör till samma släkte. De glider i samma riktning, de rullar ner för samma sluttning. Denna man i deras mitt och som inte syndar, hur underlig måste han inte verka för dem? De allra största helgonen talar om synden som om en död som de har gått igenom eller, som de kunde ha lidit och som hotar dem till livets slut. Men Jesus är oberörd av köttets lidelser och vet om synden endast att den innebär ett straff. Eftersom Han inte kan begå synd, gottgör Han den.

Är detta något som teologerna hittat på? Nej. Allt som skedde hade ordagrant förebådats av Jesaja: Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark. Han hade inget ståtligt yttre. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.

Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun. När hans elände är över skall han se ljuset och bli mättad av insikt. Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld. Jag skall ge honom hans andel bland de stora, låta honom dela byte med de mäktiga, för att han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna.

Översättning: NH

20080320