I en artikel i Newsmill den 25 april uttrycker Monica Lann sina farhågor för att det kontroversiella S:t Piusbrödraskapet (SSPX), en konservativ kyrkllig rörelse vars ledande män exkommunicerades 1988 åter skulle komma att bli en del av den officiella katolska kyrkan. Vad handlar dessa förhandlingar egentligen om? Och vad är bakgrunden till att rörelsen överhuvudtaget uppstått.? Syftet med denna artikel är att belysa dessa frågor och sätta in det hela i sitt historiska sammanhang.

Fraternitas Sacerdotalis Sancti Pii X  grundades 1970 i Fribourg i Schweiz som en prästgemenskap inom katolska kyrkan. Orsaken till exkommunikationen 1988 var att rörelsens grundare, den emeriterade ärkebiskopen Marcel Lefebvre, utan påvligt mandat låtit viga fyra av sina präster till biskopar. Exkommunikationen upphävdes i januari 2009, samma vecka som SVT sände en intervju med en av rörelsens fyra biskopar, den brittiske konvertiten Richard Williamson. Här bagatelliserade han judeförintelsen under andra världskriget och ifrågasatte att judar dödats i gaskamrar. Ledningen för SSPX har tagit avstånd från detta uttalande, och biskop Williamson har numera en marginaliserad ställning inom rörelsen.

Det faktum att intervjun med Williamson gjordes av SVT har lett till att Piusbrödraskapet uppmärksammats också i svenska media. Rapporteringen har som så ofta är fallet när det gäller katolska kyrkan präglats av brist på kontextualisering, och den latenta antikatolicism som alltsedan reformationen präglat den svenska kulturen och mentaliteten har gjort sig gällande även här. När katolska kyrkan diskuteras är det nästan undantagslöst för att lyfta fram negativa aspekter.

SSPX har församlingar och missionscentra runt om i hela den katolska världen och är med sina 550 präster, 220 seminarister och närmare 200 ordensmedlemmar en omfattande religiös rörelse. Förhandlingar om en återintegrering av rörelsen i den officiella katolska kyrkan har pågått länge. Den nuvarande påven, då kardinal Joseph Ratzinger, kom under sin tid som prefekt för troslärekongregationen att ägna frågan ett särskilt intresse. Strax före de olagliga biskopsvigningarna 1988 hade han så när lyckats driva igenom en överenskommelse, som skulle ha inneburit att SSPX fått status av en apostolisk gemenskap direkt underställd den Heliga stolen.

Därefter följde en period av frostiga relationer mellan Piusbrödraskapet och kyrkoledningen i Rom, vilka försämrades ytterligare efter Lefebvres död 1991. Men i samband med jubelåret 2000 återupptogs förhandlingarna, vilka intensifierades efter det att Benedictus XVI valts till påve 2005. I katolska medier rapporteras tid efter annan att en ny överenskommelse är nära förestående. Men rörelsens egna organ ger en annan bild, och den nuvarande ledaren för SSPX, den franskfödde biskopen Bernard Fellay framhåller i flera uttalanden att mycket återstår innan en försoning med Rom kan komma till stånd.

Men vad handlar allt detta egentligen om? I svenska medier får man närmast intrycket att exkommunikationen av SSPX var en markering mot högerradikala tendenser och antisemitism och att en försoning skulle innebära en acceptans av sådana åsikter i den katolska kyrkan. Så är inte fallet. SSPX ställer sig utan förbehåll bakom det katolska läroämbetets fördömanden av rasism och antisemitism. Förhandlingarna handlar inte om politiska åsikter utan om teologi och om den katolska kyrkans ställning i den moderna världen. För att förstå detta måste vi gå tillbaka till 1960-talet.

Med andra vatikankonciliet (1962-1965) inleddes en genomgripande reform av hela det katolska kyrkliga systemet. I konciliets texter framtonar en ny kyrklig självförståelse, som på många sätt innebar ett brott med den tidigare dominerande synen på kyrkans väsen och uppdrag i världen. Det katolska anspråket att vara den enda sanna kyrkan tonades ner, vilket öppnade vägen för en katolsk medverkan i ekumenisk och interreligiös dialog, något man tidigare avvisat med hänvisning till att sanningen inte är förhandlingsbar. Den tidigare avgränsningen gentemot den icke-katolska omvärlden uppgavs till förmån för dialog och samverkan över alla ideologiska och religiösa gränser. Därmed förlorade katolicismen sin karaktär av en klart definierad världsåskådning och ett alternativ till de moderna politiska ideologierna, vilket slog undan grunden för de tidigare så starka katolska politiska partierna.

Men den förändring som mer än andra kom att sätta sin prägel på utvecklingen efter konciliet var den nya liturgi som trädde i kraft i november 1969 och som kan ses som ett försök att liturgiskt realisera den nya kyrkosyn som framträder i konciliedokumenten. Här har de hierarkiska och juridiska aspekterna försvagats till förmån för gemenskapstanken, och lekmännens medverkan i trosförmedlingen lyfts fram på ett helt annat sätt än tidigare. På motsvarande sätt har liturgireformen medfört att gudstjänstens ceremoniella karaktär försvagats till förmån för den dialogiska gemenskapen mellan präst och församling och att latinet ersattes av folkspråk. Lekfolkets medverkan har därmed blivit en integrerad del av det rituella skeendet.

Dessa reformer hälsades av många med glädje, medan andra betraktade de nya riktlinjerna som ett avfall från de katolska principerna. För vissa grupper utgjorde de ett första steg på vägen mot mer långtgående förändringar, vilka man menade sig ha rätt att föregripa genom experiment, inte minst på det liturgiska området. Följden blev att den katolska kyrkan råkade in i en djupgående identitetskris, vilken tog sig uttryck i en växande polarisering och i formeringen av en inomkatolsk protestkultur. Tiotusentals ordensmedlemmar lämnade sina ordnar och ett stort antal präster uppgav sitt prästämbete; många av dem efter att först ha gift sig. Det katolska föreningsväsendet föll sönder, många katolska skolor och sjukhus uppgav, liksom också de katolska politiska partierna, successivt sin specifikt katolska profil. Katolikernas kyrkliga bindning försvagades, och gudstjänstfrekvensen föll i rask takt. Samtidigt bildades nya katolska religiösa rörelser, vilka till sin yttre form på många sätt påminde om de protestantiska frikyrkorna. Den katolska festkulturen ändrade på många håll karaktär genom att de traditionella processionerna och andakterna ersattes med andra, mer profana gemenskapsformer.

Krisen förvärrades av att liturgin och gudstjänstrummet på många håll kom att tjäna som fritt experimentfält för modernistiska reformivrare. Magnifika högaltare monterades ned och ersattes med fristående enkla bord, altartabernaklen flyttades bort, bilder och statyer avlägsnades och kostbara mässhakar, altardukar och andra gudstjänstföremål av traditionellt snitt slängdes eller bortslumpades på basarer. Samtidigt ledde de nya ekumeniska strävandena till en nedtoning av sådant som tidigare uppfattats som typiskt katolskt. Det var mot detta som de traditionalistiska rörelserna vände sig. Men försvaret gällde inte bara gamla liturgin och fromhetskulturen utan hela det teologiska och ideologiska system som den var ett uttryck för. Därmed kom den äldre liturgiska ordningen, vilken nu började kallas den "tridentinska", att framstå som en symbol för dogmatisk renlärighet. Många har skildrat och sökt förklara denna efterkonciliära katolska kulturrevolution. Man har bland annat pekat på det allmänna kulturklimatet vid tidpunkten för andra vatikankonciliet och på de ekumeniska strävandena, vilka på många håll ledde till en försvagning av sådant som tidigare uppfattats som typiskt katolskt.

Det är denna utveckling som utgör bakgrunden till uppkomsten av traditionalistiska rörelser i den katolska kyrkan och till bildandet av SSPX 1970. Rörelsen erkänner påven och den officiella katolska hierarkin och gör inte anspråk på att ha någon egen jurisdiktion. Men eftersom man menar att irrläror tillåtits breda ut sig i kyrkan och att kyrkoledningen inte gör tillräckligt för att motverka dessa, anser man sig ha rätt och plikt att bygga upp egna församlingar och missionscentra för att så bereda vägen för en framtida kyrklig restauration på den katolska traditionens grund.

Efter de olagliga biskopsvigningarna 1988 lämnade en grupp präster och seminarister Piusbrödraskapet och grundade med Roms godkännande Prästbrödraskapet Sankt Petrus. Senare bildades även andra prästbrödraskap, och också en rad kloster och religiösa kommuniteter sällade sig till den Romtrogna falangen. För dessa grupper upprättades ett särskilt romerskt ämbetsverk, kallat Ecclesia Dei, och genom en påvlig skrivelse med samma namn erkändes deras rätt att på vissa villkor fira gudstjänst i enlighet med den förkonciliära liturgiska och disciplinära ordningen. På flera håll har regelrätta "tridentinska" församlingar upprättats, vilka liksom rörelsens verksamheter i övrigt är underställda stiftsbiskopens jurisdiktion och kontroll. Genom ett påvligt motu proprio från våren 2007 gjordes den tridentinska liturgin tillgänglig i hela den katolska kyrkan under namn av "extraordinarie rit".

Målet med de förhandlingar som nu förs med SSPX är att återintegrera rörelsen i den officiella katolska kyrkan. Det handlar ju här om en relativt stor grupp troende som utmärker sig för strikt religiös praxis och trohet mot fundamenten i den katolska tron. Tvistefrågorna gäller vissa av andra vatikankonciliets lärodokument, särskilt då deklarationen om religionsfriheten, som man inom SSPX anser stå i strid med den före konciliet gällande doktrinen och innebära en relativering av den katolska trons sanning, samt traditionsbegreppet och liturgin. Den katolska kyrkan har många präst- och ordenskallelser i tredje världen, men i västvärlden är kallelserna få och prästbristen blir alltmer akut. SSPX liksom också de inomkyrkliga traditionalistiska rörelserna har däremot många prästkallelser just i västvärlden. Här är det också de traditionellt orienterade klostren som drar till sig unga aspiranter, medan de ordenssamfund som anpassat sig till mera sekulära levnadsformer är på väg att dö ut. Den starkare anknytning till förkonciliär teologisk och liturgisk tradition som sedan 1990-talet gjort sig gällande inom den katolska kyrkan kan i viss mån ses som en konsekvens av denna utveckling.

SSPX är i första hand en religiös rörelse, om än med starka kulturkonservativa förtecken. Man fasthåller vid den traditionella "förkonciliära" katolicismen och dess liturgiska, asketiska och spirituella uttrycksformer. Men på ett mer konkret plan har de katoliker som engagerar sig i SSPX eller någon av de andra traditionalistiska rörelserna faktiskt i betydligt högre grad än vad som är fallet i den katolska kyrkan i stort realiserat en av de centrala punkterna i Andra vatikankonciliets reformarbete, nämligen strävan att öka lekmannaansvaret i kyrkan. De traditionalistiska församlingar och mässcentra som upprättats runt om i den katolska världen är helt beroende av de engagerade lekmännens frivilliga finansiella och materiella insatser, vilket lett till att lekmannainflytandet är mycket stort.

20120518