Av Msgr Ignacio Barreiro

Vi har bevittnat olika reaktioner bland biskopar, grupper av biskopar eller enskilda personer, som offentligen har kommenterat denna Kyrkans fundamentala nya lag. Vissa av dessa reaktioner har varit mycket positiva och uppmuntrande, andra har varit inskränkande och felaktiga. Jag är inte förvånad över detta problematiska tolkande; många av oss förutsade, att genomförandet av det apostoliska brevet 'Summorum Pontificum' av den 7 juli 2007 inte skulle komma att bli lätt.

En mycket positiv utveckling, som måste noteras, är utnämnandet av Mgr Guido Marini från ärkestiftet Genua till påvlig liturgisk ceremonimästare. Mgr Marini har, trots sin relativa ungdom - 42 år - en mycket imponerande bana bakom sig såsom ceremonimästare, kanoniskt lagkunnig och andlig ledare. De flesta av dem, som känner honom, understryker, att han är en mycket seriös och målmedveten person. Det är betecknande, att han i de kommentarer han offentliggjorde efter sin utnämning underströk sin beundran för den konservative kardinal Giuseppe Siri.

Måhända har den mest flagranta attacken på Motu Propriet kommit från biskop Raffale Nogaro från Caserta nära Neapel. Han uppges ha fällt mycket nedlåtande kommentarer om Kyrkans traditionella liturgi till den ledande italienska tidningen Corriere della Sera. Denne biskop har rykte om sig att vara synnerligen 'tolerant' och tillmötesgående i fråga om alla slags liberala ideal, men efter Motu Propriet har han orubbligt vägrat tillåta det offentliga firandet av den extraordinarie mässformen. I hans reaktion ser vi ett typiskt fall av osymmetrisk släpphänthet, vilken inte är okänd hos övriga prelater, som intar samma attityd som han.

I försök att bemöta mediala rykten om, att vissa italienska biskopar, medlemmar av den italienska biskopskonferensens permanenta råd, starkt hade kritiserat Motu Propriet, berättade biskop Giuseppe Betori, konferensens generalsekreterare, för nyhetsbyrån ZENIT den 29 september att: "Ingen italiensk biskop är motståndare till Motu Propriet; om där finns någon biskop som vägrar att tillämpa Motu Propriet, så skiljer denne sig från den italienska biskopskonferensens och även från den Helige Faderns linje." Dessa kommentarer kan tolkas på två nivåer: deras valör vid första påseende är ett förnekande av, att somliga medlemmar av det permanenta rådet opponerade sig mot Motu Propriet, men de kan också tolkas som en varning till biskopar som biskop Nogaro, som är beredda att trotsa Motu Propriet.

Även om vi lämnar analyserandet av de konkreta reaktionerna hos olika biskopar eller enskilda personer därhän, så är det däremot nyttigt att begrunda substansen i de olika invändningar, som har framförts gentemot Motu Propriet, och de olika initiativ, som har framlagts av biskopar eller grupper av biskopar för att minska räckvidden i tillämpningen av denna fundamentala nya kyrkolag; detta inkluderar några felaktiga lagtolkningar.

Invändningar mot Motu Propriet

Enligt vissa kommentatorers mening, sådana som Fr Paolo Farinella i sin bok, The Return to the Ancient Mass, så är Motu Propriet inte acceptabelt, därför att det i Kyrkan återinför en kyrkosyn, som lämnades utan avseende av Andra Vatikankonciliets nya kyrkosyn. De understryker, hur, enligt deras mening, varje missale är förknippat med en väsensunik typ av kyrkosyn. Den princip, som dessa författare är ur stånd att bevisa, är att konciliet introducerade en ny kyrkosyn i Kyrkan. Att hävda, att Vaticanum II:s kyrkosyn är oförenlig med Kyrkans tidigare teologi skulle vara en form av den "den förlorade kontinuitetens och sönderbrytandets hermeneutik" (= texttolkning), som Benedict XVI brännmärkte i sitt offentliga tal till den romerska kurian den 22 december 2005. I samma tal påvisar den Helige Fadern, hur Kyrkans konstitution inte kunde förändras av Andra Vatikankonciliet på grund av det faktum, att den är oföränderlig, därför att "Kyrkans väsentliga konstitution kommer från Herren och gavs till oss för att vi skall kunna vinna evigt liv."

Felaktiga åsikter om Kyrkans tjugoförsta koncilium kritiserades skarpt redan av dåvarande kardinal Ratzinger, när han konstaterade: "Andra Vatikankonciliet har inte behandlats som en del av Kyrkans hela levande Tradition, utan som ett slut på all tradition, en ny start från noll. Sanningen är, att just detta koncilium inte definierade någon dogm över huvud taget, och avsiktligt valde att stanna kvar på en blygsam nivå, såsom ett endast pastoralt koncilium; och ändå behandlar många det, som om det hade gjort sig till ett slags superdogm, vilken förtar betydelsen av allt det övriga." (Offentligt tal till Chiles biskopar, juli 1988).



Inskränkandet av Motu Propriet
Vissa biskopar har satt upp stränga regler, när det gäller att tillåta präster att begagna sig av 1962 års missale. Motu Propriet anger endast i art. 5§4 "Präster som använder den Salige Johannes XXIII:s missale måste vara kvalificerade att göra det och inte juridiskt förhindrade därtill." Det torde stå klart för varje objektiv iakttagare, att begärandet av ett prov i latin och en examen i mässans rubriker är att ålägga prästerna ett orimligt krav. För det första bör vi komma ihåg, att i enlighet med Canon 249 borde alla präster i den latinska riten vara väl bevandrade i latin. Det borde vara biskoparnas plikt att verifiera, att alla präster behärskar latin tillfredsställande och inte bara de, som önskar celebrera enligt Kyrkans extraordinarie form. För det andra tvingar dessa biskopar på sina präster en typ av test, som aldrig begärdes av den påvliga kommissionen Ecclesia Dei, när den medgav celebranter att frambära mässan i enlighet med 1962 års missale. Det är självklart, att en präst som frambär denna mässa måste vara vederbörligen förberedd. Men med största säkerhet bör varje examinationsprocess handhas av personer, som är mer sympatiskt inställda till den traditionella mässan än många lokala biskopar.

Somliga biskopar har förbjudit pastorer att på eget initiativ schemalägga offentliga mässor enligt extraordinarie form. Emellertid utfärdades Motu Propriet i grund och botten för att värna Kyrkans liturgiska skatt, så följaktligen, om en präst, gripen av en lovvärt pastoral glöd och med önskan att ta del av denna skatt tillsammans med sin hjord, önskar att delge sitt folk förmånen att åtnjuta den traditionella liturgin, så finns där ingenting i Motu Propriet, som hindrar honom från att göra så. I själva verket indikerar tvärtom den allmänna andan i denna lag, att den högste lagstiftaren skulle bli nöjd, om en präst tog ett dylikt initiativ. Mera allvarligt är det heltäckande förbudet mot schemaläggandet av offentliga mässor, även om en signifikant grupp av de troende har anhållit om dem, vilket är en kränkning av Motu Propriet. Denna lags bokstav tillerkänner klart pastorerna förmågan att fatta beslut utan att söka tillstånd från biskopen. I själva verket kan biskopen enligt lagen ingripa endast, när en pastor inte är i stånd att infria denna de troendes rättighet.

En annan restriktion är att stadfästa ett fixerat antal som minimistorleken på den grupp, som ansöker om mässan. Såsom är allmänt känt, så ville inte den högste lagstiftaren vid utfärdandet av Motu Propriet fastställa ett minimiantal av personer, utan han har överlåtit avgörandet om detta antal åt församlingsprästernas sunda förnuft.

I dessa olika biskopliga tolkningar har vi en klar kränkning av de troendes rättigheter, därigenom att vi kan märka en uppenbart restriktiv avsikt. En biskop, såsom varande en särskild lagstiftare, har inte den legala auktoriteten att reducera rättigheter, som tillerkänts de troende av Kyrkans högste och universelle lagstiftare.

Tolkningsproblem
Uppfattningen har framförts, att alla de kyrkolagar, som reglerade bruket av missalet och sakramenten 1962, har avskaffats och att återuppväckandet av 1962 års missale inte automatiskt återuppväcker dessa lagliga normer. Den chockerande konsekvensen av denna tolkning är, att altarflickor och mottagandet av kommunionen i handen skulle vara en lagenlig möjlighet vid begagnandet av detta missale. Detta är klart oriktigt av åtminstone sex skäl.

För det första har vi i Motu Propriet icke ett återuppväckande av en tidigare rit, vilken hade avskaffats, utan tvärtom har vi, på grund av den tydliga lagligen bindande deklaration, som innehålles i artikel 1 i denna lag, den synnerligen starka bekräftelsen på, att 1962 års missale aldrig hade avskaffats. Följaktligen är alla de normer som reglerar sättet, på vilket det skulle brukas, ännu i kraft. Den motsatta uppfattningen är inte rimlig, eftersom det skulle betyda, att missalet skulle existera vidare utan det nödvändiga stödet av alla de normer som reglerar dess brukande; det är liktydigt med att försäkra, att detta missale existerar i ett lagligt vakuum. Det är motbjudande för varje förnuftig juridisk tolkning av vilken lag som helst att förutsätta, att någonting skulle leva i ett lagligt vakuum.

För det andra måste vi begrunda den grundläggande principen, när det gäller lagtolkning, som fastslår att den, som önskar det väsentligaste, också önskar sig det som tillkommer. Så om Kyrkans högste lagstiftare har fastslagit, att 1962 års missale aldrig har avskaffats, så fastslår han också uttryckligen, att alla de normer, som reglerade det missalet, inte heller upphävdes. Det är tydligt, att det normativa regelverk, som reglerar användandet av missalet, är ett nödvändigt tillbehör till detta.

För det tredje måste denna lag liksom varje annan lag i Kyrkan tolkas i enlighet med kontinuitetens hermeneutik; enligt detta tolkningskriterium är det uppenbart, att de lagar, som åtföljde 1962 års missale vid dess utfärdande, borde vara vägledande för det även i nuvarande tid. Att framkasta tanken, att det är legalt möjligt att ha kvinnliga altartjänare eller att ge kommunionen i handen, när man begagnar sig av 1962 års missale, skulle vara ett klart fall av den den bristande kontinuitetens hermeneutik, vilken, som jag förklarade tidigare, den Helige Fadern brännmärkte i sitt offentliga tal till den romerska kurian.

För det fjärde måste vi tolka denna lag liksom varje annan lag med en sambandets andemening. Det ligger i sakens natur i fråga om 1962 års missale, att det är synnerligen reglerat på ett sådant sätt, att den som celebrerar denna mässa alltid vägleds av precisa och konkreta normer och att ingenting lämnas åt celebrantens uppfinningsförmåga. Således är det också naturligt, när det gäller Motu Propriet, att alla de legala normer, som reglerade 1962 års missale, när det utgavs, fortfarande reglerar det nu, då bruket av detta missale har förklarats vara de troendes rättighet.

För det femte är åsikten, att det lagliga regelverk, som stödde 1962 års missale, har upphävts, i strid mot andan i Motu Propriet, vilket önskar att bevara den stil, som gällde för celebrerandet av liturgin i enlighet med S:t Pius V:s missale, samt att återupprätta en känsla av respektfull vördnad för gudstjänsten. Det är tydligt, att praxis sådan som den med flickor som altartjänare eller den med handkommunion är oförenlig med den anda och stil, som präglar celebrerandet av liturgin i enlighet med S:t Pius V:s missale.

För det sjätte skulle de felaktiga tolkningar, som jag ovan understrukit, vara skadliga för ett av syftena med denna lag, vilket är att uppnå ett biläggande av de söndringar, som tråkigt nog drabbar Kyrkan i våra dagar. Det är tydligt, att sådana tolkningar inte skulle accepteras av olika personer eller grupper (sådana som S:t Pius X:s Prästbrödraskap), som just nu inte är i vederbörlig kanonisk förening med Kyrkan.

Som jag har visat, ställs vi ansikte mot ansikte med olika problem i tillämpningen av Motu Propriet, men den minsta gemensamma nämnaren i dessa är en önskan att inte fullt ut uppfylla denna lag av ideologiska skäl. Enligt 'Summorum Pontificum' kommer det att åligga den påvliga kommissionen Ecclesia Dei att bana vägar och åstadkomma medel för att lösa dessa problem. Följaktligen kan jag bekräfta, att kommissionen nu är i färd med att skissera ett viktigt dokument, som på ett auktoritativt sätt kommer att lösa dessa svårigheter. Jag hoppas innerligt, att detta dokument kommer att utfärdas snart och att de, som motsätter sig tillämpningen av Motu Propriet, kommer att förmås till fullständig eftergivenhet.


Tryckt i MASS OF AGES, november 2007. MASS OF AGES är organ för The Latin Mass Society of England & Wales. Publicerat med benäget tillstånd.

Översättning: Roland Allnert

20080226