Den traditionella latinska liturgin
fortsätter att vinna terräng

 

 

 

av Alberto Carosa

( Artikeln är från juni 2005, alltså före Ungdomsdagarna i Köln. )

Kanske det bästa sättet att bedöma hur den latinska liturgin vinner popularitet i Förenta Staterna är att räkna hur många latinska mässor som firas runtom i vårt land varje söndag. Enligt Una Voce´s hemsida har sedan 1988 antalet ökat från sex till över 200. Denna typ av mässa firas nu i 120 olika stift, dvs. runt en tredjedel av det totala antalet.

När nu den nye påven är den liturgikänslige Benedikt XVI, som offentligen uttalat sig så mycket i favör för den gamla riten och själv vid ett flertal tillfällen firat den (han kom t.ex. till sin hembygd Bayern och firade en högtidlig påskmässa på den traditionella riten år 1990 vid Petersseminariet). Antagligen kommer denna trend att fortsätta, förhoppningsvis ända tills det att denna tvåtusenåriga vördnadsvärda rit än en gång blir tillåten i alla världens kyrkor, så som denna tidning vädjade om i sin ledare i maj 2004, på sid. 6 under titeln ”Återställ den gamla mässan”.



Att det är mycket troligt att saker och ting kommer att ta den vändningen har också medier förstått som inte kan misstänkas för att hysa varken någon särskild sympati för påven i allmänhet och den gamla riten i synnerhet. Den sekulära tidskriften L’Espresso påminner i en online-rubrik den 10 juni 2005 att av de två män som alltid sågs vid Johannes Paulus II:s sida, ser man inte längre den förste, hans personlige sekreterare, Stanislaw Dziwisz, eftersom han befordrats till Krakows biskopssäte. Men den andre är fortfarande kvar och ses vid den nye påvens sida. Det är ärkebiskop Piero Marini, ceremonimästare för de påvliga liturgierna.

Författaren fortsätter genom att säga att det var under Marinis ledning, han som är den som beslutar över de påvliga liturgiska mässorna sedan 1987, som ” Johannes Paulus II:s mässor fick sin karakteristiska form. Det var mässor som firades inte så mycket enligt den romerska riten som på ett ”internationellt sätt”. Den gregorianska sången med sin polifoni har för det mesta tagits bort och platsen har fyllts med musik, texter och danser från Latinamerika, Afrika och Asien. Men enligt L’Espresso kan vi vänta oss ”att liturgin inte kommer att kvarstå i denna form.” Som kardinal gjorde Josef Ratzinger aldrig en hemlighet av att det var en del i Marinis sätt att forma mässorna som han inte helhjärtat gillade.

Redan i invigningsmässan gjorde Benedikt XVI det klart att han vill företa ”en reform av reformen” på detta område, en reform som visar ökad trohet mot kyrkans stora tradition. Så man väntar sig att Marini kommer att göra sorti från scenen och ersättas med en påvlig ceremonimästare som kan handla mera i överensstämmelse med den nuvarande påven”.

Det är sålunda troligt att Marini kommer att ersättas inom kort men under tiden har särskilda liturgiska förändringar ”mera i den nye påvens smak” redan ägt rum. Il Giornale rapporterade t.ex. den 12 juni 2005 att en delegation av mera traditionella “Papaboys” på inbjudan av Johannes Paulus II för första gången kommer att vara med på Världsungdomsdagarna i Köln i augusti.

Delegationens namn är ”Juventutem” (det betyder ”ungdom”) (www.juventutem.com), och namnet är taget från 1962 års missale där det i introduktionsbönerna vid altarets fot står: "Introibo ad altare Dei, ad Deum Qui laetificat juventutem meam" (Jag vill träda in för Guds altare, Gud som ger min ungdom glädje).

Enligt tidningen Il Giornale, kommer Juventutem-delegationen att omfatta omkring 3.000 ungdomar och Kölns kardinal Joachim Meissner, som är god vän till och den ”störste kungamakaren” åt Benedikt XVI, har upplåtit den ståtliga St. Anthonius-kyrkan åt dem, där de kan fira sina dagliga liturgiska mässor, så som står angivet i det officiella VUD-programmet.

Men Benedikt XVI:s förkärlek för den traditionella liturgin kan han också tillämpa på en mera lokal nivå, som när han gav sin apostoliska välsignelse till deltagarna i två själamässor enligt den gamla riten för Johannes Paulus II i Bolzano i norra Italien, sponsrade av Una Voce. De ägde rum i maj dels i Longomoso och dels i helgedomen i Maria Saal. Dessa två mässor firades av fader Martin Ramm som tillhör St. Petrus-fraterniteten.

Att det firas mässor enligt den gamla riten i stiftet Bolzano-Bressanone i Trentino-regionen är inget nytt. Denna region som österrikare och den lokala tysktalande minoriteten kallar för Sydtyrolen har fått sitt namn efter staden Trent, där det 19:e ekumeniska konciliet i den romersk-katolska kyrkan ägde rum mellan år 1545 och 1563 som svar på den protestantiska reformationen. Det var där mässan fastställdes i sin nuvarande form enligt den gamla latinska riten, varför den också kallas för tridentinsk mässa och läses enligt det tridentinska missaliet.


I augusti år 2004 firade fader Florian Grafl, en nyligen vigd präst, också han från St. Petrus-fraterniteten, under en hel vecka traditionella latinmässor på många platser i regionen. I stiftet Bolzano-Bressanone önskar många troende, inklusive präster, att åtminstone en söndagsmässa regelbundet firas enligt den gamla latinska riten. Ett typiskt exempel är församlingskyrkan i Spinga i Valle Isarco, vars församlingspräst Joseph Walter von Zieglauer är välkänd inom traditionalistiska kretsar eftersom han aldrig, alltsedan sin prästvigning innan andra Vatikankonciliet, har upphört att fira enligt den gamla riten.

Tyvärr vägrade den lokale biskopen i Bolzano, msgr. Wilhelm Egger O.F.M. Cap., genom ett brev från den 18 oktober 2004, att använda sig av möjligheten som den påvliga indulten hade kunnat ge honom. Han byggde sitt beslut på att ”det finns inte tillräckligt många församlingsmedlemmar som önskar denna tillåtelse” samt antydde att det skulle skada ”Gudsfolkets enhet”, som är ”av oerhört stort och avgörande vikt för den lokala kyrkan”. Men denna motivering stämmer inte med det som Benedikt XVI sade i ett tal från den 24 oktober 1998 när han var prefekt för Troskongregationen: “Närvaron av den gamla liturgin varken stör eller bryter stiftets enhet. Den är istället en gåva som är menad att stärka Kristi kropp, som vi alla tjänar”.

Ack, en annan stötesten för den traditionella liturgins anhängare, denna gång gällde det Roms traditionalistiska församling, kom när fader Giuseppe Vallauri blev förflyttad. Det är en italiensk präst som tillhör Don Orione-kongregationen (vanligtvis kallad ”Orionini”) som i över 20 år tjänade församlingar i Irland och Storbritannien och som för närvarande är anställd inom Vatikanens postväsende. Han blev förflyttad till Vår frus av Rosenkransen helgedom i Pompeji till att vara biktfader där under den nuvarande rektorn, biskopen och prelaten Carlo Liberati, f.d. senior-funktionär vid Kongregationen för helgonförklaringsprocesser och bland de främsta tillskyndarna i Pius IX:s salighetsprocess. Fader Vallauri kommer fortfarande att kunna läsa den gamla mässan, men hans frånvaro som börjar i juli 2005 kommer säkert att kännas som ett hårt slag för hans anhängare i Rom, åtminstone ännu en tid efter hans avresa.

Han var verkligen en klippa för församlingen. Det räcker med att tänka på att han alltid var inblandad när man ordnade de traditionella gudstjänsterna för jul- och påsktiden. Då går vanligtvis alla de olika traditionalistiska kongregationerna samman för att fira liturgin som hör till julens midnattsmässa och påskens Triduum Sacrum enligt de förkonciliära böckerna. I några år nu har dessa särskilda religiösa ceremonier ägt rum i den imponerande kyrkan SS. Trinità dei Pellegrini (Pilgrimernas allraheligaste treenighet), som ligger just över den kända stadsdelen Trastevere, på andra sidan Tibern. Dessutom hjälper han till med bikten, eftersom de flesta traditionalistiska prästerna som är aktiva i Rom inte är italienare.

Han spelade också en ledande roll när det gällde att öka och intensifiera antalet latinska mässor i Rom genom att på nytt fira dem i ett par av de mest vördade helgedomarna i Rom, Sant’Andrea delle Fratte med den mirakelbringande ikonen som företäller Vår fru av miraklet, men framför allt i Sta. Maria Maggiore-kyrkan, där han lyckats få tillåtelse att under de senaste tre åren i ett sidokapell fira den tridentinska mässan den sista onsdagen i varje månad. Dessutom lyckades han då och då också fira en morgonmässa i Vatikanen, i kryptan som tillhör Vår fru av Ungerns kapell och detta inför en ganska talrik församling.

Han var också en föregångsman när det gällde att fira eftermiddagsmässor i San Gregorio dei Muratori-kyrkan på Via Leccosa 75, där han började läsa den gamla mässan varje fredag klockan 18.30.

Man måste komma ihåg att denna kyrka som restaurerades år 1939 för att fylla de andliga behoven hos det närliggande murarskrået (murare heter “muratori” på italienska, därav namnet), skänktes åt St. Petrus-fraterniteten av påvens vikarie för stiftet Rom och samtidigt ordföranden för Italiens biskopskonferens, kardinal Camillo Ruini.

Den invigdes officiellt den 8 februari, 1998, med en högtidlig mässa som firades av Msgr. Camille Perl, sekreterare i den Heliga Stolens Ecclesia Dei-kommission. I början lästes mässan där bara på morgonen, utom den första fredagen och lördagen i månaden, när en mässa också fanns kl. 18.30 på eftermiddagen. Fredagsmässan som fader Vallauri införde var det som gjorde att den sedan 2004 kom att utsträckas också till varje eftermiddag och nu firas åtminstone två mässor varje dag enligt följande schema:

På söndagar och andra dagar då mässan är obligatorisk: 9.00, 10.30 (sångmässa) och 18.30. Måndag-lördag: 7.15 och 18.30. Eftersom denna artikelns författare är bland dem som besöker den tidiga morgonmässan i San Gregorio nästan dagligen, kan han vittna om att man ofta ser andra traditionella mässor firas i kyrkans två sidoaltare.

De präster som är intresserade av en sådan möjlighet kan säkert diskutera nödvändiga arrangemang med kyrkans nuvarande kurator, fader Joseph Kramer, från den australiensiska grenen av St. Petrus-fraterniteten (tfn ++39 06 7707 3689, 348 9353936). Utom av fader Kramer firas de dagliga mässorna där numera åtminstone av två andra unga präster, en amerikansk medlem av fraterniteten och en dominikanfader från Böhmen, som är en del av Tjeckien. Det är intressant att notera att den dominikanska versionen av den traditionella romerska riten på latin är lite annorlunda än den klassiska formen som normalt används här i Väst, mycket på samma sätt som den ambrosianska riten i Milanos kyrka, som har fått sitt namn av den helige Ambrosius, biskop i Milano (347-397).

San Gregorio-kyrkan har fått tillåtelse att uteslutande fira den gamla traditionella liturgin, men den tridentinska mässan kan också firas, under indult och därför tillåten av Vatikanen, i åtminstone två andra kyrkor i Rom.

En av dem är Chiesa dei Santi Nomi di Gesù e Maria (Kyrkan som är vigd åt Jesu och Marias heliga namn). Den kallas i folkmun ”Jesus och Maria” och ligger på Via del Corso, 45. Där firas mässa kl. 10.00 på söndagar och obligatoriska mässdagar.

En annan traditionell kongregation är ansvarig för mässan i denna kyrka som tillhör de Oskodda karmeliterna och går under namnet Institutum Christi Regis Summi Sacerdotis (Kristi Konungs och Översteprästs institut). Institutets högkvarter ligger på Villa Martelli i Gricigliano nära Florens och mässan i ”Jesu och Marias” kyrka i Rom firas av don Vittorio Maria Mazzucchelli, som också är den som ansvarar för institutets italienska distriktsapostolat.

Den andra kyrkan är San Giuseppe a Capo Le Case, på Via Francesco Crispi, just framför Via di Capo Le Case. Liksom de två andra kyrkorna ligger också San Giuseppe a Capo Le Case i själva hjärtat av Rom, bara några kvarter bortom ovannämnda helgedom vid Vår Fru av miraklet på Via di Sant’Andrea delle Fratte. Här sägs det att mässan firas klockan 10.15 på alla söndagar och obligatoriska dagar.

Här firar vanligen en präst som inte är ansluten till någon traditionalistisk kongregation, msg. Ignacio Barreiro, som även är organisationen Human Life International´s representant i Rom sedan 1998. Msgr. Barreiro’s biskop, Hans högvördige Manuel Pestana Filho, som är biskop emeritus i stiftet Anápolis, Brasilien, bad den helige Fadern att ge fader Barreiro titeln monsignore. Den officiella datum för utmärkelsen var den 26 mars, 2004. Stiftspräster kan få titeln monsignore från den helige Fadern antingen om deras egen biskop ber om det eller för något arbete de har utfört för den romerska kurian. Titeln ges på livstid.

Förutom dessa offentliga och på samma gång officiella mässor, finns det också privata sådana. Så firar till exempel fader Jean Marie Charles-Roux, som tillhör den helige Rosminianis orden, och som var en av de präster som firade mässan för Mel Gibson under filmandet av ”The Passion” (se Inside the Vatican, september 2004) en daglig mässa i ett kapell sin kongregations kuria nära det antika Roms historiska platser, i början av Via Appia.

Den traditionalistiska tidskriften Una Voxs hemsida rapporterar också att de firanden som inte officiellt godkänns av Vatikanen oftast är under beskydd av det av msgr Lefebvre grundade St. Pius X:s Prästbrödraskap och Mater Boni Consilii-institutet, vilka båda inte erkänns av Rom.

En intressant sak att notera i detta sammanhang är vad msgr Camille Perl skrev i ett brev från den 18 januari 2003, som svar på en fråga om det är tillåtet att uppfylla mässplikten genom att gå till en SSPX-mässa. Han skriver: ”Om den främsta anledningen till att ni går i en dylik mässa är att ni önskar separera er från gemenskapen med den helige Fadern och alla de andra som står i gemenskap med honom, då är det en synd.

Om er önskan däremot är att delta i en mässa enligt 1962 års missale på grund av gudsfruktan, då är det inte en synd.” Det går även bra att ”ge ett litet bidrag i mässkollekten”.

Una Vox’s hemsida kan man också läsa att ”heliga mässor kan firas av församlingspräster, utan behov av en indult”. Man refererar då till en präst, Don Louis Demornex, som firade den gamla riten i två kyrkor i Sessa Aurunca-området nära Caserta i Campania-regionen. Det intressanta ligger i det faktum att det för några år sedan (18 januari 2001)i tidningen Il Giornale rapporterades att fader Demornex hade skrivit till den dåvarande kardinal Ratzinger för att informera honom om de problem han hade med sitt eget samvete när det gällde att fira enligt den nya riten, Novus Ordo.
Från den 1 februari, 2000, började prästen att i tre församlingar fira söndagsmässan enligt den gamla tridentinska mässan som var i bruk ända fram till andra Vatikankonciliet, dvs. där man använder sig av den helige Pius V:s missale, ber alla böner på latin, där prästen vänder ryggen mot folket, och musiken är gregoriansk.

Fader Louis skrev tre brev till sina församlingsbor för att förklara sitt beslut. Han sade att det först och främst berodde på den enligt honom bristande respekten mot eukaristin som karakteriserar den nya riten. ”Idag vanhelgas de konsakrerade fragmenten, partiklar faller ner på golvet och trampas på. Och prästen renar inte sina händer eller så tvättar han dem och slänger bort vattnet... Allt detta påminner om en kvinna som kastar sitt nyfödda barn i soptunnan. Den som gör detta antingen tror han inte att varje fragment är Jesus Kristus i sin helhet och odelbar, och det är en heresi. Eller så tror han det, och då är det en skändning.”.

Fader Demornex’ betydelsefulla beslut var därför en principsak: ”Jag kan inte fira mässan vänd mot församlingen – säger han – det distraherar mig. Jag riskerar att förlora den inre samlingen. Och den tridentinska riten är inte längre förbjden. Johannes Paulus II gav indult för den, tillät att den skulle firas. På vardagarna när mässfirarna kan räknas på ena handens fingrar, har jag redan ett tag firat den så. Nu har jag börjat fira på detta sätt också på söndagar.”

En del av församlingsmedlemmarna protesterar, andra går till andra mässor. Men ... det börjar komma besökare från andra närliggande församlingar! Sedan blandar sig biskopen i Sessa Aurunca, Antonio Napoletano, i saken. ”Jag ber dig att se över ditt uppförande och också ompröva din inkardinering i stiftet Sessa Aurunca”, sade biskopen. ”Annars är du fri att välja ett annat stift som passar bättre till dina idéer”.
Några timmar efter det att han fått brevet, läste broder Dermornex upp det för sina församlingsmedlemmar, under var och en av de tre mässorna som han firade söndagen den 7 maj. ”Jag ber er om förlåtelse ifall jag chockerat er – sade han från altaret – om jag har varit en dålig kyrkoherde måste jag begära mitt avsked.”

De troendes reaktion var oväntad och förvånande. De grät, omfamnade honom, bönföll honom att ändra sig. De unga som just hade lämnat kyrkan hoppade in i sina bilar och började samla in underskrifter till stöd för prästen. Under knappt två timmar samlade de in 400 namnteckningar (Corrigliano har 600 invånare), medan 800 skrev på i Sessa Aurunca. Brevet från församlingens medlemmar löd så här: ”När broder Louis först kom hit, var det få personer som gick i mässa, och mycket få som använde sig av sakramenten. Nu är deltagandet massivt, det finns en välbesökt katekes, Catholic Action har fått nytt liv, allt det som tidigare ansågs vara något som tjänade till äldre människors underhållning, är ju istället en hjälp på trons väg.”

Trots att de troendes prov på tillgivenhet för fader Demornex var stora, beslutade han sig för att lämna sina församlingar och för en tid besöka vänner i Neapel. Där sände han in sin avskedsönskan till sin biskop. Men de troende stod på sig och organiserade protester framför Sessa Auruncas kommunalhus samtidigt som man bad biskopen om att få träffa honom. Msgr Napolitano svarade dem: ”Jag sände inte bort honom.”

Efter bara åtta dagars ”exil” och på församlingsbornas begäran kom prästen tillbaka. och han fortsätter ända till den dag som är att, ostörd, att fira den tridentinska mässan. ”Jag lärde de unga människorna att följa den och de gör det gärna”, förklarar broder Louis. För mig är inte det viktiga det faktum att det är den gamla riten utan vad den innehåller. Med Pius V-mässan var det kyrkan som firade i er. Den nya mässan, å andra sidan, existerar inte, eftersom var och en tillåter sig att fira den på sitt sätt, använder sig av fantasi och kreativitet för att hitta på variationer.”

“Alltsedan jag började läsa den gamla mässan igen, säger fader Demornex, är det som om jag gått igenom en föryngringskur. Nu väntar jag på vad min biskop beslutar. I mars månad gör han sin pastorala visit, sedan får vi se. Kanske måste jag lämna församlingen... Men, snälla ni, säg inte att jag är en av msgr. Lefebvres anhängare, för det är inte sant. Jag tillhör ingen särskild grupp. Jag är och vill med Guds nåd helt enkelt vara en katolik.” I tre månader hände ingenting. Även om det i kyrkorna i Fontanaradina, Corigliano och Aulpi verkar som om klockorna har vridits tillbaka 30 år, förblir dock mässdeltagandet i söndagsmässorna högt.

Bland breven som önskade visa sin solidaritet mot prästen kom ett från Vatikanen, från kardinal Josef Ratzinger, den dåvarande prefekten för troskongregationen som i sin autobiografi ”Mitt liv” (La mia vita, San Paolo Publisher, 1997) säger: ”Jag är säker på att den kris inom kyrkan som vi har idag till stor del är resultatet av liturgins sammanbrott... Den liturgiska reformen har vållat tron mycket stor skada.”

Prästen erkänner: ”Ja, jag skrev till kardinalen och berättade min historia och vilken anledningen var att jag ville fira mässan enligt det gamla missalet. Och jag fick ett svar....”

Den 15 juli 2001 svarade kardinal Ratzinger på broder Demornex brev: ”Ert brev gjorde intryck på mig och rörde mig starkt. Det som ni säger om prästernas sekularisering, om liturgisk anarki och de många profaneringarna av eukaristin är tyvärr sant. Ni har meddelat biskopen ert djupa obehag. Han förstod er inte och bad er att lämna er församling. Från formell och juridisk synvinkel har han rätt till det”. Kardinalen fortsätter: ”Ni vet väl att jag inte kan råda er till att opponera er mot biskopens beslut... Men var förvissad om att Herren aldrig lägger på ett av sina barn ett kors, om Han inte samtidigt hjälper till att bära det.

Jag lovar er att jag skall påminna mig era sorger i mina böner inför Herren”.
”Senast uppdaterat i juni 2005”, säger Una Vox på sin hemsida, och detta skulle peka på det enkla faktum att trots alla ovanstående problem, har fader Demornex slutligen kunnat stanna kvar på sin post, ett levande vittnesbörd om vilken överflödande nåd som den gamla traditionella latinska liturgin för med sig.

(Viewsfromrome.org med benäget tillstånd)

 

 



===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved