”Feminismens” världsvida offensiv för jämlikhet mellan män och kvinnor kommer i kyrkan till uttryck i kvinnors krav på prästämbetet. Frontlinjen uppvisar i sin helhet en förvirrad bild, något som i sin tur påverkar den kyrkliga diskussionen, som dessutom har sina egna speciella problem.

I.
På det hela taget innebär ”feminismens” angrepp en ödesdigert läge eftersom den kämpar för kvinnors lika rättigheter i en huvudsakligen mansdominerad, teknologisk civilisation. Sålunda tar den upp kampen antingen mot civilisationen som sådan (eller – vilket är nästan samma sak – mot den maskulinitet som skapar den) eller kräver den sin plats inom denna civilisation, något som knappast låter sig göras utan en onaturlig maskulinisering av kvinnan eller ett upphävande av skillnaden mellan könen. Alla dessa alternativ innehåller a priori en motsägelse som är mer eller mindre märkbar i rörelsens språkbruk och program. Denna motsägelse får ingalunda avvisas med hänvisning till ”kvinnlig brist på logik” eftersom den snarare döljer en djup tragedi i vår tid.

Den matriarkala kulturens tidsålder är sedan länge förbi och det gäller också den patriarkala, även om dess avslutning ägt rum först på senare tid. Vi lever i en fader- och moderlös kultur och det är anakronistiskt att karakterisera och närma sig moderna samhälls­former utifrån ett förgånget patriarkaliskt mönster. Den naturliga relationen mellan den typiskt manliga sättet att se och mänsklighetens nuvarande och förmodligen framtida teknologiserade livsmönster har ingenting att göra med dominansen hos klanens fader; snarare kan den härledas från utbredningen av en rationalism för vilken naturliga ting och villkor framför allt utgör material för produktion. Visserligen har människan så länge kultur existerat också varit en homo faber; men så länge som det verkligen varit fråga om kultur har människan bevarat sin balans genom att inta en attityd, som, när den betraktat naturen, varit mottaglig för dess inre väsen, en attityd som vi i allmänna termer kan kalla för filosofisk. När filosoferandet upphört och den kontemplativa-mottagliga attityden förvandlats till en enbart kalkylerande sådan (vad man kan göra med saker och ting), då har också  – för att uttrycka det kortfattat – det feminina elementet, som gör en människa trygg i naturen och i existensen, övergivits till förmån för det maskulina elementet, som strävar att förändra tingen genom att plantera in och påtvinga dem något av sitt eget väsen.

Den sexuella bild som antyds här skall inte pressas, ty den filosofiska attityd som innebär att man låter sig själv bli mottaglig för och befruktad av natur och existens är inte kvinnlig bara i betydelsen mottaglig. En framåtblickande tanke styr den också, en sådan som likt den befruktade livmodern förmår att tålmodigt bära det mottagna embryot och ge det liv i bilder, myter och begrepp. I det kontemplativa intellektet är den kvinnliga principens aktiva element förmäld med den manliga principens passiva element (som behöver livmoderns självutgivande kraft för att kunna ge) på bästa möjliga sätt. I motsats till detta gäller, att där positivistiskt, teknologi-orienterat tänkande lyckas ta befälet, där försvinner det kvinnliga elementet från människans inställning. Det finns inte längre något moderligt som omsluter den mänskliga existensen. Genom den mänskliga andens makt har naturen sjunkit ned till en blott materiell nivå; ja, anden själv riskerar att bli material för själv­manipulation och existensen som helhet att bli förbisedd eftersom den inte kan bevisas.

Denna epokgörande glömska, i vilken också kvinnans kvinnlighet blir bortglömd, kan inte upphävas genom någon rationell, ändamålsenlig planläggning, allra minst genom kvinnans förflyttning till den redan överbefolkade andra sidan. En sådan förändring skulle totalt förstöra den störda balansen, utplåna den fruktbärande skillnaden mellan könen till förmån för asexualitet (med manliga förtecken, förvisso) och förstöra mänsklighetens sista ideologiska reserver. Ty det är uppenbart att en mänsklighet i avsaknad av filosofi och utsatt för den rena positivismens ”görande” – i slutändan självförverkligande – är utan normer och sålunda utan riktning. Om en stor del av denna tekniska civilisation under alla förhållanden fåfängt löper mot döden, så finns det annan del som inger oss en smula hopp. Vid sidan av några insiktsfulla kvinnor omfattar den framför allt unga människor, som betraktar den rådande aktivismen med misstro. Denna del skapar reserver som kan bidra till ett fortsatt liv efter undergången: reserver som inte är anpassade till ”behov” och ”konsumtion”, d.v.s. allt vi bekymrar oss för (ekonomin, tredje världen, ekologiskt bevarande), utan till existensen, till den bakgrund som ger allting mening, till trygghet, till ett hem för den människa som är i ständigt uppbrott, utsatt för världen – allt det som väsentligen är kvinnans roll.

Kan man vid denna sena tidpunkt i historien ännu hoppas att återfinna den meningsgivande balans, som endast symboliskt antyds i det sexuella men i verkligheten sträcker sig mycket längre och angår den mänskliga existensen inom varandet i dess helhet? Om man kan hoppas så beror uteslutande på om det finns kvinnor som uppfattar och förstår sin roll som motvikt till och spjutspets mot människans alltmer historielösa värld och som därför gör motsatsen till vad den nuvarande feminismen gör. Varken tävlan med mannen på typiskt maskulina områden eller en rationellt (med maskulina medel!) förd motaktion mot den maskulina världen är meningsfull. Mening kan uppnås endast genom att skapa en vital kraft gentemot historielös, teknologisk existens, genom att avstå från artificiellt överflöd och genom att på nytt ge akt på det verkliga ”livets överflöd”. Man skall inte föreställa sig att saker och ting faller på plats av sig själva; det fordras allvarliga moraliska beslut från kvinnors sida för att hejda hjulen som rullar mot det absurda.

II .
I kontrast till den gamla världen, vars balans är så utsatt för risker, utgör kyrkan begynnelsen till en ny värld, grundad på Jesus Kristus. I denna nya värld är från första början den rätta balansen garanterad – också den sexuella balansen. Det enda som behövs är att man erkänner och lever efter den. Kyrkan börjar med ett ”ja” från jungfrun av Nasaret, som sammanfattar Israels tro och för den till överflö­dande fullbor­dan: en oreserverad beredskap att i fullständig frihet låta sig befruktas och därigenom ställa kvinnans hela psykiska och fysiska fruktsamhet till förfogande. Det är fråga om en aktiv fruktbarhet, som vida överskrider den kvinnans naturliga fruktsamhet, som redan från början är större än mannens. Den bär, föder, när och fostrar – inte vilket barn som helst, utan – Guds son. Precis som han har sin evige Fader att tacka för vad han är, så har han också sin moderliga, kyrkliga livmoder att tacka för vad han är. Gradvis kommer han att fostra Maria – den av ett svärd genomborrade – ända till korset, där han vill helga henne till moder för sin lärjunge, för apostlarna och för hela den synliga, kyrkliga församlingen.

De tolv som han tillsätter och förser med nödvändig fullmakt väljs trettio år senare. De mottar manliga uppdrag att leda och representera honom inom den vittfamnande, kvinnliga, marianska kyrkan. De börjar som svikare – något som tydligast demonstreras i fråga om Petrus – och kan aldrig nå upp till den ursprungliga kyrkans, ”den fullkomliga brudens”, Immaculatas, kvalitet. Deras roll är att tjäna inom kyrkans förblivande existens: de skall representera honom, som i kraft av att utge av hela sitt väsen på korset eukaristiskt samlar Guds folk hos sig själv och ställer det under Faderns stora absolution. På grund av hans självutgivande (under inga omständig­heter på grund av något handlande hos Petrus) har Kristi ”i förväg återlösta” moder också fått nåden att säga sitt syndfria, ofelbara ”ja”. Vad Petrus skall ta emot som ”ofelbarhet” för sin ledarroll är en partiell delaktighet av den kvinnliga, marianska kyrkans fläckfrihet. Och vad männen, invigda till sitt ämbete, mottar som fullmakt för att helga och lösa kommer att återigen äga rum i dess särskilda manliga funktion – att vidarebefordra en livgivande kraft som har sitt ursprung utanför sig själv och leder bortom sig själv – delaktighet i en fruktsamhet (före eukaristin födde hon Kristus) och renhet (hon var avlöst från all evighet) som utan något ämbete hör till den fullkomliga, kvinnliga kyrkan.

Man kan säga att Kristus, eftersom han representerar universums Gud i världen, är upphovet till både den kvinnliga och manliga principen i kyrkan. Det är med hänsyn till honom som Maria är återlöst i förväg och som Petrus och apostlarna är insatta i sitt ämbete. Så till vida som Kristus är man representerar han återigen ursprunget, Fadern, ty kvinnans fruktsamhet är alltid beroende av ett ursprungligt befruktande. Ingen av dessa punkter skall relativiseras och det skall inte heller den resulterande representationen av ursprunget i kyrkans ämbete.

En kvinna som eftersträvar detta ämbete eftersträvar manliga funktioner samtidigt som hon bortser från det företräde som den kvinnliga aspekten på kyrkan har framför den manliga. Med denna kyrkliga feminism når vi återigen området för det vi beskrev i den första delen, där kvinnan genom ett tragiskt missförstånd sträcker sig efter det specifikt manliga, med den skillnaden att detta är lättare att rätta till. Den rätta balansen behöver inte mödosamt sökas, ty den finns redan i kyrkans väsen. För att uppfatta den behöver man emellertid ha sinne för kyrkans grundläggande marianska dimension, ett sinne som fanns hos kyrkofäderna, under medeltiden och även under barocken men som gått förlorat för oss under den rationalistiska upplysningstiden. Titeln ”kyrkans moder” representerar ett försök att återvinna någonting av det medvetande som funnits i kristenheten under nära tvåtusen år. I detta medvetande var ”kyrka” och ”moder” ännu mer samman­bundna. Så flyter till exempel i bilden av ”nådens mantel”  kyrkans prototyp Maria och den universella kyrkan, som lever under hennes mantel, in i varandra.

Om man intar en opartisk ståndpunkt, måste man förundra sig över hur intensivt denna prototyp på senare tid har erbjudits världen genom aktiva uppenbarelser från himlen som en påminnelse och ett ämne för reflektion. Från Catherine Labouré till Bernadette av Lourdes, till Beauraing, Banneux och Fatima ( för att nu nämna endast de viktigaste och erkända fallen) är Ecclesia immaculatas självvittnesbörd oavbrutet. Hon tillåts inte gömma sig själv bakom sin son i falsk ödmjukhet; hon framträder obehindrat och uppenbarar sin natur: ”Jag är den obefläckade avlelsen” hävdar hon i Lourdes och detta i förbindelse med rosenkransen, som tydligt nog visar på Sonens och hela Treenighetens gudomliga ursprung. Den manliga hierarkin var villig nog att erkänna budskapen i Lourdes och Fatima, och påvarnas många Maria-encyklikor har understrukit kvinnans berättigade plats i kyrkans innersta natur.

På grund av hennes unika struktur är katolska kyrkan kanske mänsklighetens sista bålverk för en genuin förståelse av skillnaden mellan könen. I läran om treenigheten måste gudomspersonerna ha samma värde för att garantera den distinktion som gör den treenige Guden till bestående kärlek. På samma sätt betonar kyrkan mannens och kvinnans lika värde så att den yttersta motsatsen av deras funktioner kan garantera den mänskliga naturens andliga och fysiska fruktbarhet. Varje intrång av det ena könet i det andra könets roll inskränker räckvidden för och dynamiken i den mänskligt möjliga kärleken. Det gäller också när denna räckvidd överskrider området för sexualitet, födelse och död och uppnår nivån  för den jungfruliga relationen mellan Kristus och hans kyrka, en relation som inte tar sig uttryck i isolerade, individuella handlingar hos specifika organ utan i det totala överlämnandet av ens egen existens.

Kyrkans marianska dimension omfattar den petrinska dimensionen utan att göra anspråk på den som sin egen. Maria är ”apostlarnas drottning” utan att kräva apostolisk fullmakt för sig själv. Hon äger någonting annat och någonting mer.

Den moderna människan däremot, som försöker utvinna något ur varje objekt, kan endast med svårighet se skillnaden mellan fullmakt, sådan som Jesus skänker, och makt. Dessa två är i grunden olika. Kyrklig fullmakt är ett särskilt uppdrag för tjänande i församlingen. Den är ett tillägnande genom ett avhändande; ledarskap, men från sista raden. Man måste därför vara på sin vakt så att man inte upphöjer biskopens och prästens tjänande till en kvalitet som i grunden skulle vara otillgänglig för kvinnor. Liksom alla kristna äger kvinnor denna kvalitet på ett särskilt sätt i de troendes ”allmänna prästa­döme”, som tillåter och i grunden möjliggör ett allas medoffrande och medoffer till­sam­mans med Kristus. ”Makt” står ofta diskret bakom många ordstrider och rörelser, förment till förmån för rättvisa, jämlikhet o.s.v., så att – precis som fallet är med det tema som vi behandlar här – det är nödvändigt med den yttersta försiktighet och det mest noggranna skiljande mellan andarna. Båda könen strävar – var och en på sitt sätt – efter makt och använder de mest olika metoder för att nå den. Makten är underjordiskt förbunden med människans ursprungliga synd och begär och gör sig naturligtvis påmind som ett motiv också inom kyrkan. Den är inte på något sätt ett privilegium för män.

Å andra sidan får det kyrkliga ämbetet, vars kontur så tydligt framträder i Nya testamentet och från de tidigaste traditionerna framåt, inte jämställas med andra tjänster och nådegåvor på ett sådant sätt att det bara framstår som en funktion bland andra. Det finns bara en ”herde” för den betande hjorden, och denna bild för­blir giltig även om aldrig så många olika funktioner i en församling fördelas bland lekfolk, både kvinnor och män.

Vem äger då till slut företräde, mannen som uppbär ämbetet, eftersom han represen­terar Kristus i och inför församlingen, eller kvinnan i vilken kyrkans natur förkroppsligas i en sådan utsträckning att varje medlem i kyrkan inklusive prästen måste uppehålla en kvinnlig mottaglighet mot kyrkans Herre? Denna fråga är fullstän­digt likgiltig, ty skillnaden borde endast tjäna alla medlemmars ömsesidiga kärlek i ett omlopp över vilket Gud ensam förblir totalt upphöjd: ”I Herren kan kvinnan inte tänkas utan mannen och inte heller mannen utan kvinnan. Ty liksom kvinnan har kommit från mannen, så blir också mannen till genom kvinnan, och allt kommer från Gud” (1 Kor. 11:11-12).

(Översättning S.-B.R. från Hans Urs von Balthasar, Neue Klarstellungen, Johannes Verlag, Einsiedeln 1979, s. 109-115)