I de tre vise männens fotspår

 


Därför sökte de frälsaren - Marco Polo kan  ha funnit deras grav

- av Michael Hesemann


Linz-Rom (kath. net)

År 1271 gav den sjuttonårige venetianske köpmanssonen Marco Polo sig för andra gången iväg mot Fjärran Östern. I sällskap med sin fader Niccolo och sin farbror Maffeo ville han överlämna ett budskap till storkhanen från påven Gregorius X. Vägen ledde dem genom Asiens inre, förbi civilisationens vagga. Först 24 år senare återvände Marco till Venedig, med dyrbara ädelstenar insydda i sina kläder och med fantastiska historier som man redan då inte riktigt trodde på.

Under sjökriget mot Genua blev han tillfångatagen och kom att dela cell med Rustichello da Pisa, författare till populära riddarromaner. Tillsammans med honom skrev han ” Boken om världens alla under” som blev ett av den tidens mest lästa verk. Venetianaren, som man redan då förebrådde för att ha kopierat ur andra källor, svor t.o.m. på sin dödsbädd. ” Jag har inte ens berättat hälften vad jag sett.”

Den mest fascinerande av hans reseberättelser utspelas i Persien, där han, efter ett besök på den livliga basaren i Täbriz, kom en stor hemlighet på spåren: ” De tre vise männen, som tillbad Jesus Kristus, stammar från den persiska staden Sava. De ligger här i tre vackra gravar. De tre gravvårdarna står bredvid varandra i en kubisk byggnad med ett kupoltak. Huvudhår och skägg, t.o.m. de dödas kroppar är bevarade. Vi känner till deras namn: Balthasar, Kaspar och Melchior.”

Uppenbarligen besökte han alltså gravarna men han fick då inga närmare uppgifter om de tre stjärntydarnas identitet. Först när han efter tre dagsresor nådde fram till den befästa byn  Cala Ataperistan besvarades hans frågor. ”I denna stad berättas det att tre lokala kungar gett sig iväg för att tillbe en nyfödd profet. De hade tagit med sig  tre olika slags gåvor; guld, rökelse och myrra, och resonerade så här: Om profeten griper efter guldet är han en världslig kung och om han tar emot rökelsen är han en gud. Om han tar emot myrran är han en läkare och helbrägdagörare.”

Sedan kom de fram till det tretton dagar gamla barnet, tillbad det och överlämnade sina gåvor. Barnet tog emot alla tre och överräckte som tack ett låst skrin. Därefter begav dom sig hemåt: ” När de hade färdats några dagar kunde de inte tämja sin nyfikenhet utan öppnade skrinet. I det låg en sten. Dom fann det underligt och visste inte vad det skulle betyda. Barnet hade givit dem en sinnebild för deras nya tro och den skulle vara lika fast som sten. Ty då kungarna såg hur barnet hade mottagit gåvorna, hade de sagt:” Det är en gud, en jordisk kung , en läkare och en helbrägdagörare. Barnet hade genast insett deras tro och därför fick de stenen som ett tecken på fasthet och  ståndaktighet.”

De tre vise männen förstod ändå inte vad stenen skulle betyda. När de kom till en brunn, tog de fram den ur skrinet och kastade den i vattnet. I samma ögonblick föll en lysande eldsflamma från himlen ner i brunnen. De tre blev stela av skräck, men tog lite av elden och medförde den senare till sitt tempel där den därefter alltid hölls brinnande. Den staden heter därför också, översatt från persiskan, ”Elddyrkarnas stad”.

Marco Polo berättar här en märklig historia av egenartad tjuskraft, som han hämtat från dagens Saweh i norra Iran (antikens Medien söder om Kaspiska havet).  Bara en vacker legend kan man kanske tycka om den inte också hade en kärna av sanning.  Det upptäckte den kanadensiske journalisten och författaren Paul William Roberts när han genomkorsade Iran, i Marco Polos fotspår. Hans lika spirituella som äventyrsfyllda resedagbok ”Journey of the Magi” beskriver denna upptäckt:

Man förde honom till en gammal moské, som stod på resterna av ett zoroastriskt eldtempel. Bredvid det antika eldtemplet fann han också kristna spår; slipade kalkstensplattor prydda med ett kristogram, de grekiska bokstäverna chi- ro, som framförallt under 300-talet var de kristnas  igenkänningstecken. Genom underjordiska valv och kamrar förde man honom till ett stort fönsterlöst  rum. Väggarna var klädda med gröna och röda tyger och på golvet låg billiga mattor. Hit, berättades det, kom ofta kvinnor i närheten för att be och överallt såg Roberts symboler för tre religioner; kristendom, islam och zoroastrism. Fullt möjligt att helgedomen som nu tjänade som moské var tvåtusen år gammalt. Sedan fann Roberts vad han sökte; framför moskén på en angränsande egendom, som först såg ut som en avskrädeshög, strax intill det antika eldtemplets yttermurar, stod ett kubiskt hus, knappt sju meter högt och brett, täckt med en kupol. Två ingångar måste tidigare ha fört ditin, en vid nordväggen och den andra i öster. Nu förde en ca 1, 20 m hög trädörr in till det inre av den tärningsformade byggnaden. "En grav” ropade guiden till Roberts och öppnade dörren. Kanadensaren trädde in i det kvadratiska rummet och såg två stensarkofager, tätt intill varandra i öst-västlig riktning (alltså inte mot Mecka). I en nisch måste det en gång ha funnits en staty. Det fanns gott om plats för ytterligare en tredje sarkofag. Det syntes att man hade lagt ett nytt golv och därför vet vi inte om Marco Polo hade hittat på den tredje ”kungen” eller om det ursprungligen varit en trippelgrav. Ännu mer osäkert  är vilka som en gång begravts i de nu tomma sarkofagerna, om venetianaren någonsin såg kropparna eller bara åberopade sig på lokala sägner. Att hans berättelse hade en kärna av sanning  stod däremot klart för Roberts.

Inte heller Cala Ataperistan var en fantasi utan bara en transkription av persiskans Qal´ah-i Atasparastan.En lokal historiker, dr. Morteza Zokaii, förde kanadensaren till Zagrosbergens utlöpare, väster om Savah. Där låg den, en utsträckt antik fästning i mörk rödgrå sten, överrest av en stor och sex smalare valvbågar, typiskt zoroastriska arkitekturdrag. Den stora representerar den högsta guden, Ahura Mazda, och de smalare hans ”sex odödliga andar” eller änglar. Myntfynd styrker att denna fästning redan existerade under det andra århundradet före Kristus.

Kan de vise männen också ha kommit härifrån? Det är fullt möjligt. Ty också i Köln, där ”heliga tre konungars” ben vördas sedan 1164, känner man till staden. ”I Sewa”, så heter det i ett gammalt martyrologium från Köln, ska stjärntydarna år 54, sedan de blivit döpta, ha träffats ännu en gång för att ”fira jul”.

Kort därpå ska de ha dött: ”St. Melchior 1 januari i en ålder av 116 år, St. Balthasar 6 januari i en ålder av 112 år och St. Kaspar 11 januari vid 109 års ålder. Julfirandet är styrkt först sedan 300-talet, så det är naturligtvis en from legend, men den förankrar Sewa(Savah) i den kristna traditionen även före Marco Polo.  Även den vackra julberättelsen har venetianaren säkert inte hittat på. Troligtvis går den tillbaka på en lokal legend, också den med en historisk kärna; den identifierar de ”tre vise männen” som ”elddyrkare”, d.v.s. som zoroastrier. Och därmed kommer även berättelsen i Matteusevangeliet i ett helt annat ljus. Ty inte bara judarna, utan också anhängarna av den ”sjätte världsreligionen” väntade ivrigt på och såg fram emot Messias ankomst.

Zarathustra är den mest okände av alla profeter och man vet inte säkert när eller var han levde; antagligen hade han sitt hem i dagens nordöstra Iran. I de fåtaliga källor som vi har om hans liv, talas det om hans skratt vid födelsen, om vilda djur som vaktade honom som litet barn och om tidiga underverk. Han ska ha levt 258 år före Alexander den store, alltså under det sjätte århundradet före Kristus och framträtt inför kungen av Baktrien, förmodligen identisk med  Hystaspes (ca 588-521 f.Kr.), satrap i Baktrien och fader till Darius den store. ”Konungen” gav i uppdrag åt två magawan eller mager, tillhörande det mediska prästerskapet, att pröva honom. När han utan inställsamhet eller konster överväldigade dem med sitt vetande och sin vishet , övergick Vischtaspa/Hystaspes till den nya tron. Hans son Darius gick faktiskt till historien som perserrikets förste zoroastriske kung och hans inskrifter kallar Ahura Mazda ” den ende Guden”, helt i överensstämmelse med den nya tron.

Zarathustras lärjungar har sammanfattat hans lära i en helig skrift, Avesta eller Zendavesta, som innehåller psalmliknande ”sånger”, s.k. gathas. De visar, menar religionshistorikern Mary Boyce, att zoroastrismen har haft ett ”större indirekt inflytande på mänskligheten än någon annan religion”. Den dualistiska världsbilden fr.f.allt föreställningarna om Gud och hans vedersakare, himmel och helvete, de dödas uppståndelse, änglar och demoner, den helige Ande, en frälsare- förlossare, slutstriden mellan gott och ont respektive ljus och mörker och den Yttersta domen vann inflytande inte bara inom judendomen och kristendomen, utan också i islam, mahayanabuddhismen och hinduismen. Utvecklingen inom judendomen efter den babyloniska fångenskapen, det plötsliga intresset för apokalyptiken och tron på änglahierarkier, framför allt som de kommer till uttryck i esséernas skrifter, måste förklaras genom intensiva kontakter med den nya läran.

Perserna hävdade att speciellt Daniel, esséernas favoritprofet, var en lärjunge till Zarathustra. Judarna svarade med att förklara att Zarathustra var Daniels lärjunge. Kung Nebudkanessar utnämnde utan tvivel Daniel själv  till ”…styresman över hela provinsen Babylon och upphöjde honom till ledare för alla visa där.” (Daniel 2:48). Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla Testamentet, översatte ”visa” med magoi. Även Flavius Josephus beskriver i sin ”Judiska fornminnen”, hur nära Daniel samarbetade med ”de kaldeiska magerna”, när kungen en gång, upprörd över en misslyckad profetia, gav befallning om deras avrättning. Så åtnjöt hans profetior stor popularitet bland magerna alltsedan det undergångsdömda babyloniska rikets dagar.

”Ett av Zarathustras mest radikala koncept”, skriver den brittiske religionsvetaren Peter Clark, ”var förlossaren, den yttersta tidens frälsare, som i gathas betecknas som saoschyant ”…det hade en dramatisk inverkan på judendomens efterexilska teologi.” Denne frälsare – saoschyant betyder frälsare– föds i början av en ny tidsålder av en jungfru, som före nedkomsten badat i en sjö med rent vatten. Hans uppgift blir att förinta det onda, undervisa om rättfärdighet och inleda en ny, evig tidsålder ; då kommer de döda att uppstå.

Clark skriver vidare:” Det är uppenbart att Zarathustra väntade, eller åtminstone hoppades, på denna apokalyptiska händelse inom den närmaste framtiden… därför uppmanade han både det officiella prästerskapet och alla troende (aschavan), att utbreda den nya läran och tillsammans med honom verka för denna händelse vid tidens slut”.”Ty han (saoschyant) är utvald bland människor, och han är den som i sanning kan döma människornas handlingar och goda gärningar: Ahura Mazda har givit honom all makt och kallar honom de fattigas herde”, heter det i Ahuna Yairya- bönen (Yasna 27:13) som Zarathustra lärde sina anhängare. Han utsåg magawan eller magerna, som tillhörde den gamla mediska präststammen, till den nya lärans förmedlare, jämförbara med judarnas leviter. Deras centralort var Ekbatana, dagens Hamadan och här vårdade de sina urgamla traditioner, ärade de fyra elementen, framför allt elden, och begrundade naturens hemligheter.

Sju murringar omgav staden, berättar den grekiske historieskrivaren Herodotos, och var och en hade en särskild färg: de symboliserade solsystemets sju då kända planeter. Herodotos berättar mycket annat om magawan, som han kallade mager på grekiska (-wan är medisk pluraländelse). Han beskriver dem således som visa drömtydare, orakelpräster och kungliga rådgivare med nästan legendariskt rykte. Ännu århundraden senare behövde någon bara kalla sig mager eller lärjunge till en mager så ställde sig de rådsökande i kö. Det missbrukades visserligen snart av charlataner, som i stort sett, åtminstone i väst (alltså det romerska riket), förstörde magernas rykte.

Men ändå lämnar Matteus inga tvivel om vilka ”de visa” eller ”stjärntydarna från öst” (som det står i översättningarna), som först frågade efter ” judarnas nyfödde kung”, var (Matt.2:1-2). I den grekiska originaltexten betecknar han dem nämligen uttryckligen som magoi,och använder därmed samma begrepp som Herodotos. Först en senare kristen tolkning gör dem till kungar. Hos både Jesaja och i Ps.72 talas det ju om kungar som överlämnar gåvor; ”Kungar från Tarshish och fjärran kuster, skall komma med gåvor, kungar från Saba och Seba skall bära fram sin tribut. Honom skall alla kungar hylla...”(Ps.72:10). Men samme Matteus som man gärna förebrår att ha uppfunnit Marias jungfrudom p.g.a. en feltolkad profetia, skulle aldrig tillåta sig att plötsligen förvandla mager till kungar. Det var först Tertullianus på 200-talet som kom på denna absurda idé. Hans samtida  Origines räknade till tre olika slags gåvor och en alexandrinsk handskrift, också från  200-talet, nämner dem för första gången vid namn: Bithisarea, Melichior och Gathapa. Det låter åtminstone mer som persiska namn än de latiniserade versionerna Kaspar, Melchior och Balthasar.

Ett flertal gånger har man i de tidigaste katakomberna i Rom från det tredje århundradet avbildat deras tillbedjan. Även här bär de mediska dräkter men framför allt, som ett omisskännligt igenkänningstecken, frygiska mössor. Sak samma på de färgglada mosaikerna i basilikan Santa Maria Maggiore i Rom ( 400-talet e.Kr.) och i Ravenna( 500-talet e. Kr.) Visserligen påminner de litegrann om trädgårdstomtar eller smurfar, men för antikens betraktare stod det helt klart att de föreställde äkta mager, ”präster klädda i den persiska stammens dräkter”, som kung Antiochos från Kommagene kallade dem, när han,bara några årtionden före Kristi födelse, på berget Nemrut Dagi, lät göra stenskulpturer med likadana färggranna mantlar och toppluvor.

Många tidiga kristna författare förstod budskapet och kände till deras tro på  Zarathustras profetia. Så här står det i det apokryfiska arabiska barndomsevangeliet från fjärde eller femte århundradet: ”Och det hände sig, när vår Herre Jesus föddes i Betlehem, i kung Herodes tid, att det kom mager till Jerusalem österifrån, som Zeraduscht hade förutsagt: och de hade gåvor med sig, guld, rökelse och myrra…”

Ännu på elvahundratalet skrev Abulfaragius, en kristen arab, att Zarathustra till sina anhängare hade talat om en stjärna, som skulle förkunna frälsaren Saoschyants jungfrufödsel: ”Ni, mina söner,kommer, före alla andra folk, att skåda dess uppgång. Då, när ni ser den, ska ni omedelbart följa den vart den än leder er. Ni ska hylla det hemlighetsfulla barnet och med största vördnad ge honom gåvor.” Som de första hedningarna fann de alltså vägen till barnet i krubban i Betlehem.

Michael Hesemann är historiker och författare till bl.a. ”Jesus von Nazareth. Archeologen auf den Spuren des Erlösers” och ”Maria von Nazareth. Geschichte, Archäologie, Legenden” utgivna på Augsburger St. Ulrich Verlag.

Övers. DW

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2010 All rights reserved