”Att förkunna Guds rike är att förkunna en närvarande Gud, som känner oss och lyssnar på oss, att förkunna en Gud som träder in i historien för att döma en rättvis dom. Att förkunna detta är alltså även att förkunna domen, förkunna vårt ansvar. Människan har inte rätt att efter eget skön göra vad som behagar henne. Hon skall en gång dömas. Hon måste avlägga räkenskap. Denna visshet gäller såväl de mäktiga som den enkla människan. Respekteras den dras gränserna upp för all makt i denna värld” (Tal av kardinal Ratzinger, 10 december 2000). Sankt Benedikt erinrar ofta i sin regel om verkligheten som skall komma, Guds dom. Det är en tanke som är välgörande, ägnad att upplysa våra hjärtan och leda våra liv.

Belgarnas konung, Baudouin I, trodde på denna grundläggande sanning. Efter sin vägran att underteckna abortlagen som parlamentet hade röstat fram, skrev han i sin privata dagbok: ”Jag gav mig in på det ensam, med mitt samvete och min Gud”.

Baudouin föddes den 7 september 1930, som Leopolds, vilken blir kung 1934, och drottning Astrid av Sveriges andra barn. Den 29 augusti 1935 omkommer drottning Astrid i en bilolycka. Baudouin blir märkt av att hans mor försvinner från honom: Han kommer att alltid ha fotografiet av henne på sitt nattduksbord. Leopold III anförtror uppfostran av sina tre barn (Joséphine-Charlotte, född 1927, Baudouin, och Albert, född 1934) till en ung holländsk flicka. Baudouin blir djupt fästad vid henne. Under skoltiden visar han sig vara ett barn som de andra.

 Inristat i hjärtat

År 1940, i början av kriget, finner kungafamiljen, utom Kung Leopold, en tillflykt i Frankrike, men efter den belgiska härens kapitulation återvänder den till Belgien, där den är fånge under Tyskarna. 1944 deporteras familjen till Tyskland, sedan till Österrike. Efter världskriget tillåter inte det politiska klimatet Leopold att återta sina funktioner som Kung och i september 1945 anländer han till Schweiz för att stanna där med sina barn ända till 1950. Vid hans återkomst till Belgien ger honom en folkomröstning en bred majoritet för att han skall återta sin kungliga uppgift. Likväl föredrar han, inför de blodiga upplopp som organiseras mot honom, att med värdighet abdikera till förmån för sin son, hellre än att se belgarna ställas mot varandra i en allvarlig kamp med anledning av hans person.

Kung Leopold III - Baudouines far

Detta beundransvärda föredöme av en kung som offrar sig för sitt folk kommer alltid att vara djupt inristat i Baudouins hjärta. För att säkra en övergång fortsätter Leopold III att regera under ett år, och den 16 juli 1951 blir Baudouin kung.

Han bejakar detta uppdrag av plikt. Blyg, oerfaren, bibehåller han ett orubbligt allvar i alla förhållanden och har motvilja mot det oberoende han skulle behöva. Dessa brister i början av hans regering beror inte på någon brist i hans karaktär; Baudouin är temperamentsfull och tvekar inte att visa vad han anser. Men han måste steg för steg upptäcka vad som hör till ”yrket” som kung. '

Den unge konungen
Time 1951

Hans första resa till Kongo, som då är belgisk koloni, i maj-juni 1955, kallar fram hans verkliga ansikte. Välkomnad av ett folkuppbåd jublande och översvallande av hänförelse lämnar han sin vanliga förbehållsamhet och tvekar inte satsa sin person. Vid återkomsten till Belgien litar han mer på sin egen förmåga och visar upp ett leende som besegrar hans landsmän. Fyra år senare reser han till Förenta Staterna. Hans ungdom och älskvärdhet hänför amerikanarna och resan är en total framgång. En dag i februari 1960 promenerar Baudouin i slottsparken till Laeken, nära Bryssel, i sällskap med biskop Suenens, som skall bli ärkebiskop av Mechelen (Malines) och kardinal. De samtalar enkelt och vardagligt, utan någon bestämd plan, kravlöst. Under promenaden kommer staden ”Lourdes” på tal, liksom av en slump. Prelaten inger kungen tanken att bege sig dit, en dag, inkognito, och blanda sig med mängden av pilgrimer: ”Men, svarar kungen, jag har just varit där, jag tillbringade natten i bön nära grottan, och jag lämnade i Vår Fru av Lourdes’ händer frågan om mitt giftermål”. Kardinalen i sin tur berättar i gengäld vad Lourdes betyder för honom till följd av mötet med en ovanlig personlighet, Veronica O’Brien. Omedelbart blir kungens reaktion: ”Kunde jag få råka henne?” Miss O’Brien, irländska, leder Maria-legionen. kungen låter sända henne en vedertagen inbjudan för den 18 mars 1960. Audiensen varar i fem timmar. Veronica O’Brien skickar sedan ett brev på engelska till kungen: ”Den 23 mars 1960. Kära kung. Kunde jag denna stora Marie Bebådelse högtid få skänka er de små dyrbara böcker som vi talade om? (Le Secret de Marie och Traité de la vraie dévotion av den helige Louis-Marie de Montfort) De kommer överfulla av nåd till er, ty sedan St Josefs högtid har jag troget bett för er varje dag… Maria är omätligt mycket mer intresserad av er framtid än ni själv kunde vara det”.

Lourdes

Dela det viktigaste med varandra

Vid ett andra möte bekänner kungen för Veronica att han vill gifta sig med en kvinna som skulle dela hans djupa religiösa övertygelse. Han tror att en sådan hustru skall man kunna finna i Spanien, där religionen ännu är förankrad i många medvetanden. Under följande natt förnimmer Veronica ”ett ord från sitt inre”, en kallelse från Herren: ”Gå och erbjud kungen att resa till Spanien för att sondera terrängen åt honom”. På morgonen förstår hon under sin bön att denna uppmaning verkligen kommit från Gud. Överraskad och rörd ger kungen henne fullmakt, i största hemlighet. Trots att alla hennes tidigare planer kullkastas ägnar sig Veronica genast åt detta alldeles speciella uppdrag. Hon skriver till kungen: ”Det kommer att bli ni som i själva verket får göra grovarbetet, genom att vara helig till hundra procent, för varje andetag. Det vill säga, älska vart och ett av barnen i er stora familj. Och, ”älska”, betyder: ge sig hän åt dem, tala till dem, dela med sig”.

Efter ett möte med nuntien i Madrid, som ger henne ett rekommendationsbrev, börjar Veronica med en rundfråga om apostolat i den spanska aristokratin. Snart hänvisar man henne till en ung kvinna på trettiotvå år, Fabiola de Mora y Aragón, sprittande av liv, intelligens, entusiasm, sunt förnuft, klarhet. Tilldragande och generös, ägnar hon sig åt sjuka och fattiga. Vid deras första möte får Veronica en intuitiv känsla av att ha funnit den hon söker. ”Hur kommer det sig att ni har undvikit äktenskap ända till nu?, frågar hon. – Vad ska jag göra, jag har hittills aldrig blivit kär. Jag har lagt mitt liv i Guds händer, jag överlämnar mig åt Honom, kanske Han har något i beredskap åt mig”. När Fabiola låter Veronica komma hem till sin bostad, blir denna omtumlad av att känna igen en tavla på väggen som hon har sett i drömmen föregående natt.

Med kungens samtycke avslöjar Veronica för Fabiola orsaken till sin närvaro i Spanien och kungens önskan att få möta henne officiöst. Den unga flickan tror sig då vara föremål för en osannolik mystifikation, och det fordras nuntiens personliga inskridande för att hon skall besluta sig för att gå med på förslaget. Den officiella förlovningen mellan Kung Baudouin och Fabiola sker i Lourdes den 8 juli 1960. ”Det som jag särskilt uppskattar hos henne, säger kungen senare, är hennes ödmjukhet, hennes tillit till den Heliga Jungfrun och hennes genomskinlighet. Jag vet att hon alltid skall vara en stark uppmuntran att alltmer älska Gud”. Bröllopet hålles den nästföljande 15 december. Under flera år är hoppet i de kungliga makarnas hjärta mycket livligt att få barn. Men de förstår med tiden att de inte kommer att få det. ”Vi frågade oss om meningen med detta lidande, bekänner kungen en dag; efter hand förstod vi att vi var friare att älska alla barn, absolut alla barn.”

Vid tillfället för 25-årsdagen av hans tronbestigning 1976 skapar kungen ”Fondation Baudouin”, vars ändamål är att ta ”alla initiativ som syftar till förbättrandet av befolkningens levnadsvillkor, även med hänsyn till de ekonomiska, sociala, vetenskapliga och kulturella faktorer som inverkar på landets utveckling under de kommande åren”. Han kommer att be denna stiftelse att ta sig an sådana ämnen som handeln med kvinnor, fängslades problem, rätten att vädja till domstol, sexuell misshandel av barn, etc.

Fulla av häpnad

1979 tar kungaparet emot sju hundra barn i Laeken. I ett hörn någonstans sitter det en grupp handikappade barn, av vilka flera har trisomi. ”Jag kommer med en tallrik fylld av karameller till en liten flicka som knappt kunde styra handen, berättar kungen. Med oändlig svårighet lyckas hon ta en karamell, men till min förvåning ger hon den till ett annat barn. En lång stund, utan att tänka på sig själv delar hon ut dessa godsaker till alla de friska barnen som betraktar henne fulla av häpnad… Vilket förundransvärt kärleksmysterium i dessa fysiskt skadade varelser!”

Till avslutande av mottagningen håller suveränen ett litet tal till sina unga åhörare: ”Världen behöver kärlek och glädje. Ni har förmågan att ge den dem. Det är lätt att säga, men det är mycket svårt. Man måste öva sig och varje dag börja om igen. När ni gör det kommer ni att se saker som blir annorlunda omkring er, till exempel när ni hjälper era föräldrar med att göra något, när ni talar om för dem att ni tycker mycket om dem, så gör ni dem gladare, ni ger dem lust att göra likadant mot varandra och mot andra personer. Och på det sättet, litet i taget, blir förhållandet mellan människor bättre och bättre. Börja att göra så, jag säger det till er på nytt, så skall ni få se till och med hur människors ansikten omkring er förändras, och varje kväll får ni känna en mycket stor glädje i ert hjärta. Bli kärleksbyggare!

Bönen står på första plats i kungens användning av tiden. Han försjunker i den vanligen vid dagens början. Andlig torka förskonas han inte ifrån. ”Det var nästan alltid svårt, skriver han senare, att förbli stilla och betrakta Gud trons tystnad och torka. ”Den Heliga Mässan är den stund som har företräde framför allt annat under hans dag. På alla platser i världen dit hans skyldighet för honom önskar han att det skall finnas en präst för att fira den. Han lever efter liturgins rytm, och antecknar i sin agenda någon tanke från Mässans texter. Han närmar sig regelbundet Botens sakrament och reser ofta med drottningen på veckosluten till en plats där man håller reträtt.

För Dig existerar jag

Audiensen med Herren som utgör hans bön hjälper honom att vara lyhörd för personer som han träffar. Han skriver: ”Idag vill jag försöka vara särskilt uppmärksam mot alla som Herren för i min väg… Gud begär inte att vi skall vara tekniskt sakkunniga på alla möjliga områden, från musik till politik, utan, ledda av hans Ande, älska människor med hans Kärlek, se dem med hans ögon, lyssna på dem med hans öron, tala till dem med hans ord. Herre det är detta vi önskar, Fabiola och jag av hela vår själ”. Det är så han ser på sin plikt som kung. För att känna Guds vilja under sin dagliga verksamhet åkallar han den Helige Ande: ”Hur skall jag bära mig åt? Helige Ande gå inte ifrån mig en enda fotsbredd, jag ber Dig. Var min styrka, min vishet, min klokhet, min humor, mitt mod, min förmåga att bedöma. Jag känner mig så tomhänt genom språket! Å andra sidan vet jag att du behöver min svaghet för att manifestera din härlighet… Jag tänker alltför ofta på uppdraget du har anförtrott mig och som jag fått när jag föddes. Jag glömmer alltför ofta att före allt annat existerar jag för Dig, för att tillbe Dig, för att betrakta Dig, för att älska alla dem som Du för i min väg”.

Det andliga livet hos kungen stöder honom och sporrar honom i hans plikter som regent, och han följer mycket noga alla ärenden rörande landet. Medveten om de gränser som författningen sätter för hans makt utövar han inflytande på det politiska livet mera genom sina råd eller varningsord än genom sina beslut. Därför informerar han sig noggrant om vad varje sak gäller, genom att direkt höra sig för med lämpliga personer som han tar emot i audiens. Han noterar metodiskt i ett skrivhäfte det väsentliga från dessa samtal. De råd han sedan ger sina medarbetare värdesätter man: ”Han besitter fler informationer än vi, erkänner en av dem. Då är det klart att vi lyssnar på honom, och att, ofta, följer vi hans råd”. Kungen kompletterar sin information genom talrika besök ute i landet, där han träffar bredast möjliga urval av personer: Män och kvinnor av alla politiska och ideologiska riktningar. Varje resa han företar, i Belgien eller utomlands, varje tal, förbereder han noggrant. Han läser arbeten som hans medarbetare råder honom och studerar i detalj de dossiéer som man ger honom, utan att lämna något åt slumpen. Samtidigt som han gåvan att skilja det väsentliga från det oväsentliga, förbiser han därför inte enskildheterna.

På morgonen den 4 april 1990 utsänds en oerhörd nyhet av radion: Belgien har inte någon kung längre! Emedan Baudouin har vägrat att underteckna lagen som tillåter abort, har regeringen förklarat att han inte längre har någon möjlighet att regera. Den 29 mars hade parlamentet röstat igenom en lag som ger fritt utrymme åt abort, antagen den 6 november föregående år av senaten. Men enligt den belgiska författningen kan ingen lag som på detta sätt antagits av kamrarna utfärdas utan kungens undertecknande.

Doña Fabiola Fernanda Maria de las Victorias Antonia Adelaïda de Mora y Aragón

Val som ibland kan vara smärtsamma

I våra samhällen tycks det som en majoritet bestämt vara ovedersägligt och räcka för att berättiga en lag. Men i sin encyklika Evangelium Vitae, offentliggjord den 25 mars 1995, påminner p åven Johannes Paulus II om att utslaget av den demokratiska omröstningen inte är ett absolut: ”I varje fall anser många i vår tids demokratiska kultur att ett samhälles rättssystem borde inskränka sig till att notera och följa majoritetens övertygelser. Demokratin får inte drivas så långt att den blir en ersättning för moral eller botemedel mot omoral. Dess ”moraliska” värde är inte automatiskt givet utan beror av morallagen, som den i likhet med andra mänskliga ordningar måste rätta sig efter.” Kung Baudouin befinner sig i samma situation som Johannes Paulus II sedan beskriver i samma encyklika: ”Införandet av orättfärdiga lagar ställer ofta hederliga människor inför svåra samvetskonflikter när det gäller frågan om medverkan och säkerställandet av den egna rätten att inte tvingas göra något som är moraliskt ont. Ibland är det val som måste göras smärtsamt; det kan kräva att man offrar en aktad ställning i yrkeslivet” (nr 74). Baudouin vet att om han vägrar att underteckna, riskerar han att inte bli förstådd av sina medborgare med försvagad moraluppfattning och till och med behöva abdikera.

Emellertid är lagen om abort som det belgiska parlamentet har antagit oförenlig med det goda, som Guds lag uttrycker. ”Av alla brott som människan kan begå mot livet visar den framkallade aborten sådana utmärkande kännetecken som gör den särskilt allvarlig och oförsvarlig. Det Andra Vatikankonciliet definierar den som ”ett avskyvärt brott” samtidigt som barnamord (Gaudium et spes, 51). Men idag har mångas samveten gradvis fördunklats i uppfattningen av brottets allvar. Det faktum att man i tänkesätt, praxis och lagstiftning accepterar abort, är ett klart bevis på en mycket farlig kris i det moraliska medvetandet, och därför blir det allt svårare att skilja mellan gott och ont, även när det handlar om den grundläggande rätten till liv… En framkallad abort, hur den än genomförs, är ett avsiktligt och direkt dödande av en människa i begynnelseskedet av dess existens… Inga omständigheter, inga syften, inga lagar på jorden kan någonsin legitimera en handling som till sin natur är otillåten, eftersom den strider mot Guds lag som är inskriven i varje människas hjärta” (Evangelium vitae, nr 58,62).

Vördnaden för livet gentemot barnet som skall komma till världen är en helig och universell princip: ”Barnet, förklarade kung Baudouin några månader tidigare, behöver, på grund av dess brist på fysisk och intellektuell mognad, ett speciellt beskydd, en speciell omsorg, i synnerhet äga ett passande rättsligt skydd, före, liksom efter, födseln”. Då han visste att han en gång får redogöra inför Gud för sina beslut, skriver han till sin Premiärminister: ”Lagförslaget väcker en stor samvetsfråga… Genom att underteckna detta lagförslag skulle jag oundvikligen ta på mig ett visst medansvar. Det är något jag inte kan göra”.

Sökandet efter sanningen

Denna högsinnade vägran kommer som en frukt av och som kröningen av en lång andlig färd, ofta smärtsam, på vägen mot helighet. Troheten mot sina ståndsplikter beträffande vardagens handlingar har berett kungen för denna exemplariska gärning, som ger bevis på ett sveklöst samvete, fullkomligt lydigt mot Guds röst. ”Samvetet - skriver Sankt Bonaventura – är som en härold och en budbärare från Gud. Det som Han säger, befaller det inte själv utan föreskriver det som kommande från Gud, likt en härold när han kungör Konungens befallning” (jfr encyklikan Veritatis Splendor, 6 augusti 1993, nr 58). ”Det står fast att, för att få ett gott samvete (1 Tim 1, 5), måste människan söka sanningen och döma enligt denna sanning. Kyrkan ställer sin hjälp till förfogande åt samvetet genom att hjälpa det att inte kastas fram och tillbaka för varje lärovind efter det som människans trolöshet finner för gott (jfr Ef 4, 14), att inte avvika från sanningen om människans bästa, utan särskilt rörande de svåraste frågorna, på ett betryggande sätt nå fram till sanningen och förbli i den” (ibid., nr 62-64).

Till svar på kungens brev, och för att komma ur det bryderi som regeringen befinner sig i, åberopar premiärministern en artikel i den belgiska Författningen som förutser att kungen i utomordentliga fall kan befinna sig i ett läge då han inte kan regera. Den 3 april konstaterar ministerrådet att i den rådande situationen föreligger denna möjlighet. Samma råd handlar då som om det inte längre funnes någon kung, och utfärdar den av Baudouin avvisade lagen. Men för att kungen skall återupprättas i sina funktioner måste det till ett beslut fattat genom omröstning i parlamentet. Den 5 april tillåter parlamentet Baudouin att återta sin plats som statschef.

Kungen återinsätts alltså i sina befogenheter i landets tjänst. Men sedan tio år har hans hälsa försämrats och han känner döden närma sig. 1991 och 1992 undergår han två kirurgiska ingrepp varav ett då man går in i hjärtat. Den 21 juli 1993, då man firar nationaldagen, riktar han sig till sina medborgare, och, litet senare, lämnar han Belgien för att fara till Spanien och vila sig. Den 31 juli på kvällen slår han sig ned på terrassen till sin boning. Vid 21-tiden kallar drottningen på honom för middag. Då hon inte får något svar, går hon närmare honom och finner honom hopsjunken i sin länstol, plötsligt avliden, träffad av en hjärtattack. Vid hans högtidliga begravning är det en stor mängd som kommer för att visa sin tillgivenhet för hans person, och fattiga av de allra fattigaste vittnar om hur nära kungens broderliga hjärta hade stått människornas svåraste betryck.

Kung Baudouin ”hade en hemlighet, det var hans Gud, som han älskade oändligt och som han var älskad av. Under hela bladverket av hans offentliga och politiska verksamhet, rann en stilla och undangömd källa som var hans liv i Gud… Medan kungen tjänade människorna slutade han inte att tänka på Gud. I varje människoansikte som han såg, urskiljde han Kristi anlete” (Kardinal Daneels, Predikan vid kungens högtidliga begravning, 7 augusti 1993). Påven Johannes Paulus II har kallat honom ”Exemplarisk kung” och ”varm kristen”. Hans föredöme eggar oss att verka för Guds ära i våra dagliga handlingar: ”O Gud, för att älska Dig på jorden har jag bara idag”, sade, med en formulering som lyste av sanning, den heliga Teresa av Lisieux (Poésie 5).

Texten återges med benäget tillstånd från Abbaye Saint-Joseph de Clairval .

Översättning: Benkt Stolpe