Inledning

Med den dogmatiska konstitutionen om Kyrkan Lumen gentium och dekreten om ekumeniken (Unitatis redintegratio) och om de orientaliska katolska kyrkorna (Orientalium Ecclesiarum) har Andra Vatikankonciliet på ett avgörande sätt bidragit till förnyelsen av den katolska ecklesiologin. Även påvarna ville fördjupa denna lära och erbjuda praktiska orienteringar: Paulus VI med encyklikan Ecclesiam suam (1964) och Johannes Paulus II med encyklikan Ut unum sint (1995).

Teologernas bemödanden att allt mer fördjupa de olika aspekterna av ecklesiologin har fått ett rikhaltigt nedslag i en omfattande litteratur. Detta tema har nämligen visat sig vara mycket fruktbart. Men ibland har det också varit nödvändigt att kräva preciseringar och förklaringar, så som det skett i deklarationen Mysterium Ecclesiae (1973), i brevet till den katolska Kyrkans biskopar Communionis notio (1992) och i deklarationen Dominus Iesus (2000), alla offentliggjorda av Kongregationen för Trosläran.

Frågeställningens omfång och många nya teser är en ständig utmaning för den teologiska reflexionen, vilken leder till allt fler bidrag, som inte alltid är fria från tvetydiga och villfarande tolkningar. Dessa väcker förvirring och tvivel, tolkningar av vilka några har framlagts för Kongregationen för Trosläran och av denna uppmärksamt har prövats. I ljuset av hela den katolska läran om Kyrkan avser kongregationen att här presentera den autentiska innebörden av vissa av läroämbetets ecklesiologiska uttryck och termer, för att den teologiska diskussionen inte skall vilseledas av förvirring eller missuppfattningar.

FRÅGOR

Första frågan: Har Andra Vatikankonciliet ändrat den tidigare läran om Kyrkan?

Svar: Konciliet har inte velat förändra läran om Kyrkan, ej heller har det förändrat denna lära, utan fastmer avsett att utveckla den, formulera den på ett mera adekvat sätt och fördjupa förståelsen av den.

Johannes XXIII hade mycket tydligt understrukit detta vid konciliets början [1]. Paulus VI bekräftade detta senare [2]. Han uttryckte sig på följande sätt när han promulgerade konstitutionen om Kyrkan Lumen gentium: ”Den bästa kommentar som man kan göra till denna konstitution är att säga att denna promulgation inte ändrar någonting i den traditionella läran. Det som Kristus vill, det vill vi också. Det som var, det består (quod erat, permansit). Det som Kyrkan har lärt under seklernas lopp, det lär vi också. Det som hittills helt enkelt levdes, har nu blivit kodifierat; det som var osäkert har klarnat; det som var föremål för eftertanke, diskussion och till en del var omstritt, har idag fått en välavvägd formulering” [3]. Vid upprepade tillfällen har biskoparna gett uttryck åt och antagit detta synsätt [4].

Andra frågan: Hur skall man förstå utsagan enligt vilken Kristi Kyrka ”subsisterar” [subsistit, består] i den katolska Kyrkan?

Svar: Kristus ”har på jorden grundat” en enda Kyrka och instiftat henne som ”ett synligt samfund och en andlig gemenskap” [5], som alltifrån begynnelsen under tidernas lopp aldrig har upphört att existera och som alltid skall existera, och det är endast i henne som för alltid de av Kristus själv instiftade elementen kommer att bestå.[6] ”Det är Kristi enda Kyrka, som vi bekänner i trosbekännelsen: en, helig, katolsk och apostolisk […]. Denna Kyrka, konstituerad och organiserad i denna världen som ett samfund (societas) ”subsisterar” [subsistit, består] i den katolska Kyrkan som leds av Petri efterträdare och av de biskopar som står i gemenskap med honom”[7].

I art. 8 av den dogmatiska konstitutionen Lumen gentium betyder subsistit in den beständiga historiska kontinuiteten och förblivandet av alla de av Kristus instiftade elementen i den katolska Kyrkan [8], i vilken man konkret finner Kristi Kyrka här på jorden.
(Subsistentia in Constitutione Dogmatica Lumen gentium 8 est haec perpetua continuatio historica atque permanentia omnium elementorum a Christo institutorum in Ecclesia catholica [8], in qua Ecclesia Christi his in terris concrete invenitur.)

Även om det enligt den katolska läran är rätt att säga att Kristi Kyrka är närvarande och verksam i de kyrkor och kyrkliga samfund som ännu inte står i full gemenskap med den katolska Kyrkan, tack vare de element av helgelse och av sanning som finns där[9], får verbet ’subsistit’ uteslutande tillämpas med avseende på den katolska Kyrkan, eftersom det hänför sig till enhetens nota som bekänns i trosbekännelserna (”jag tror på Kyrkan, en…”) Och denna ena och enda Kyrka ”subsisterar” i den katolska Kyrkan (quae Ecclesia subsistit in Ecclesia catholica) [10].

Tredje frågan: Varför använder man uttrycket ”subsisterar i” och inte helt enkelt verbet ’är’?

Svar: Användningen av detta uttryck, som anger den fulla identiteten av Kristi Kyrka med den katolska Kyrkan, ändrar ingenting i läran om Kyrkan, men har sin orsak i att på ett tydligare sätt ange att utanför hennes strukturer finner man ”mångfaldiga element av helgelse och av sanning”, ”som, eftersom de genom Guds gåva tillhör Kristi Kyrka, i kraft av själva kallar till den katolska enheten”[11].

Därför är dessa från oss skilda kyrkor och kyrkliga samfund – även om vi tror att de är behäftade med brister – på intet sätt berövade sin betydelse och sitt värde i frälsningens mysterium. Ty Kristi Ande vägrar inte att använda sig av dem som frälsningsmedel, vilkas kraft härrör från fullheten av den nåd och sanning som har anförtrotts åt den katolska Kyrkan”[12].

Fjärde frågan: Varför kallar Andra Vatikankonciliet de från den katolska Kyrkan skilda orientaliska kyrkorna för ”kyrkor”?

Svar: Konciliet har velat uppta det traditionella bruket av denna benämning. ”Eftersom dessa kyrkor – även om de är skilda från oss – har verkliga sakrament, i synnerhet i kraft av den apostoliska successionen: prästadömet och Eukaristin, som nära förenar dem med oss” [13], förtjänar de att kallas ”partikular- och lokalkyrkor”[14], och systerkyrkor till de katolska partikularkyrkorna [15].

”På detta sätt uppbyggs och växer genom firandet av Herrens Eukaristi Guds Kyrka i varje partikularkyrka”[16]. Men eftersom gemenskapen med den katolska Kyrkan, vars synliga överhuvud är Biskopen av Rom och Petri efterträdare, inte är ett yttre tillägg till den partikulära kyrkan, utan en av dess inre konstitutiva principer, lider dessa vördnadsvärda kristna gemenskaper, som åtnjuter denna ställning som partikulära kyrkor av en brist [17].

För övrigt är fullheten av den katolicitet som tillkommer den Kyrka som leds av Petri efterträdare och de biskopar som står i gemenskap med honom begränsad i sitt fulla historiska förverkligande genom de kristnas splittring [18].

Femte frågan: Varför använder inte konciliet och det följande läroämbetets texter benämningen ”kyrka” när det gäller de kristna samfund som utgått från 1500-talets reformation?

Svar: Eftersom dessa samfund enligt den katolska läran saknar den apostoliska successionen i ordinationssakramentet. Därför saknar de ett väsentligt element som är konstitutivt för Kyrkan. Dessa kyrkliga samfund, som inte har bevarat det eukaristiska mysteriets hela och fulla verklighet (genuinam atque integram substantiam Mysterii eucharistichi non servant)[19], i synnerhet till följd av frånvaron av det ministeriella (särskilda) prästadömet, kan inte enligt den katolska läran kallas ”kyrkor” i ordets egentliga mening [20].

Under en audiens som beviljats undertecknad kardinal, prefekt för Kongregationen för Trosläran, har Hans Helighet påven Benedikt XVI godkänt och stadfäst dessa svar som avhandlats och antagits vid en ordinarie session i denna kongregation, och han har beordrat dessas offentliggörande.

Rom, vid sätet för Kongregationen för Trosläran, den 29 juni 2007, på de heliga apostlarna Petri och Pauli högtidsdag.

William Kardinal Levada
Prefekt

+Angelo Amato, SDB
Sekreterare

--------------------------------------------------------------------------------
[1] IOANNES XXIII, Allocutio 11. Oct. 1962: "… Concilium… integram, non imminutam, non detortam tradere vult doctrinam Catholicam…Verumtamen in praesenti oportet ut universa doctrina christiana, nulla parte inde detracta, his temporibus nostris ab omnibus accipiatur novo studio, mentibus serenis atque pacatis…Oportet ut, quemadmodum cuncti sinceri rei christianae, catholicae, apostolicae fautores vehementer exoptant, eadem doctrina amplius et altius cognoscatur …Oportet ut haec doctrina certa et immutabilis, cui fidele obsequium est praestandum, ea ratione pervestigetur et exponatur, quam tempora postulant nostra. Est enim aliud ipsum depositum fidei, seu veritates, quae veneranda doctrina nostra continentur, aliud modus, quo eaedem enuntiantur, eodem tamen sensu eademque sententia": AAS 54 [1962] 791; 792.
[2] Cf. PAULUS VI, Allocutio 29 Sep. 1963: AAS 55 [1963] 847-852.

[3] PAULUS VI, Allocutio 21. Nov. 1964: AAS 56 [1964] 1009-1010.
[4]Sacra Synodus exprimere voluit identitatem Ecclesiae Christi et Ecclesiae Catholicae. Quod invenitur in disceptationibus de Decreto Unitatis redintegratio. Schema Decreti in Aula die 23. Sept. 1964 Relatione propositum est. (Act Syn III/II 296-344). Modis ab Episcopis postea missis, Secretariatus pro Unitate Christianorum respondit die 10. Nov. 1964 (Act Syn III/VII 11-49). Ex Expensione modorum quattuor textus de primo responso hic referuntur:

A) [In Nr. 1 (Prooemium) Schema Decreti: Act Syn III/II 296, 3-6]

"Pag. 5, lin. 3-6: Videtur etiam Ecclesiam Catholicam inter illas Communiones comprehendi, quod falsum esset.

R(espondetur) : Hic tantum factum, prout ab omnibus conspicitur, describendum est. Postea clare affirmatur solam Ecclesiam catholicam esse veram Ecclesiam Christi" (Act Syn III/VII 12).

B) [In Caput I in genere: Act Syn III/II 297-301]

"4 - Expressius dicatur unam solam esse veram Ecclesiam Christi; hanc esse Catholicam Apostolicam Romanam; omnes debere inquirere, ut eam cognoscant et ingrediantur ad salutem obtinendam...

R(espondetur): In toto textu sufficienter effertur, quod postulatur. Ex altera parte non est tacendum etiam in aliis communitatibus christianis inveniri veritates revelatas et elementa ecclesialia"( Act Syn III/VII 15). Cf. etiam ibidem n. 5.

C) [In Caput I in genere: Act Syn III/II 296s]

"5 - Clarius dicendum esset veram Ecclesiam esse solam Ecclesiam catholicam romanam...

R(espondetur): Textus supponit doctrinam in constitutione ‘De Ecclesia’ expositam, ut pag. 5, lin. 24-25 affirmatur" (Act Syn III/VII 15). Commissio quidem de emendationibus Decreti Unitatis redintegratio iudicans, dilucide exprimit identitatem Ecclesiae Christi et Ecclesiae Catholicae atque eius unicitatem, retinens huius doctrinae fundamentum in Constitutione Dogmatica Lumen gentium consistere.

D) [In Nr. 2 Schema Decreti: Act Syn III/II 297s]

"Pag. 6, lin. 1-24: Clarius exprimatur unicitas Ecclesiae. Non sufficit inculcare, ut in textu fit, unitatem Ecclesiae.

R(espondetur): a) Ex toto textu clare apparet identificatio Ecclesiae Christi cum Ecclesia catholica, quamvis, ut oportet, efferantur elementa ecclesialia aliarum communitatum".

" Pag. 7, lin.5: "Ecclesia a successoribus Apostolorum cum Petri successore capite gubernata (cf. novum textum ad pag. 6, lin.33-34) explicite dicitur ‘unicus Dei grex’ et lin. 13 ‘una et unica Dei Ecclesia’ " (Act Syn III/VII).

Hae duae sententiae inveniuntur in Decreto Unitatis redintegratio 2.5 et 3.1.

[5] Cf. CONCILIUM OECUMENICUM VATICANUM II, Const. Dogm. Lumen gentium, 8.1.
[6] Cf. CONCILIUM OECUMENICUM VATICANUM II, Decr. Unitatis redintegratio, 3.2; 3.4; 3.5; 4.6.

[7] CONCILIUM OECUMENICUM VATICANUM II, Const. Dogm. Lumen gentium, 8.2.
[8] Cf. CONGREGATIO PRO DOCTRINA FIDEI, Decl. Mysterium Ecclesiae, 1.1: AAS 65 [1973] 397 ; Decl. Dominus Iesus, 16.3: AAS 92 [2000-II] 757-758; Notificatio de scripto P. Leonardi Boff, OFM, "Chiesa: carisma e potere": AAS 77 [1985] 758-759.

[9] Cf. IOANNES PAULUS II, Litt. Enc. Ut unum sint, 11.3: AAS 87 [1995-II] 928.
[10] Cf. CONCILIUM OECUMENICUM VATICANUM II, Const. Dogm. Lumen gentium, 8.2.

[11] CONCILIUM OECUMENICUM VATICANUM II, Const. Dogm. Lumen gentium, 8.2.
[12] CONCILIUM OECUMENICUM VATICANUM II, DECR. UNITATIS REDINTEGRATIO, 3.4.

[13] CONCILIUM OECUMENICUM VATICANUM II, Decr. Unitatis redintegratio, 15.3; cf. CONGREGATIO PRO DOCTRINA FIDEI, Litt. Communionis notio, 17.2: AAS 85 [1993-II] 848.
[14] Cf. Concilium Oecumenicum Vaticanum II, Decr. Unitatis redintegratio, 14.1.

[15] Cf. CONCILIUM OECUMENICUM VATICANUM II, Decr. Unitatis redintegratio, 14. 1; IOANNES PAULUS II, Litt. Enc. Ut unum sint, 56 s : AAS 87 [1995-II] 954 s.
[16] CONCILIUM OECUMENICUM VATICANUM II, Decr. Unitatis redintegratio, 15.1.

[17] Cf. CONGREGATIO PRO DOCTRINA FIDEI, Litt. Communionis notio, 17.3: AAS 85 [1993-II] 849.
[18] Cf. CONGREGATIO PRO DOCTRINA FIDEI, Litt. Communionis notio, 17.3: AAS 85 [1993-II] 849.

[19] Cf. CONCILIUM OECUMENICUM VATICANUM II, Decr. Unitatis redintegratio, 22.3.
[20] Cf. CONGREGATIO PRO DOCTRINA FIDEI, Decl. Dominus Iesus, 17.2: AAS 92 [2000-II] 758.

Översättning från latin och tyska: Per Paul Ekström

20070711

Texten är översatt från originaltexter på latin och tyska utgivna av© Copyright 2007 - Libreria Editrice Vaticana