(Expos. in Ioannem, 10:3)

"Jag är den gode herden". Det är tydligt att Kristus är väl ägnad att vara herde, ty liksom en hjord leds framåt och får sin föda av herdar, så vederkvicks de troende av den andliga mat som Kristus skänker, ja av hans kropp och blod. "Ni var", som aposteln säger, "som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare". Och profeten: "Han för sin hjord i bet såsom en herde".

Kristus hade tidigare sagt, att en herde går in genom dörren, och vidare att han själv är dörren. Här säger han, att han själv är herden. Det är alltså som sig bör, att han träder in genom sig själv. Och förvisso träder han in genom sig själv, ty det är han själv som gör sig själv uppenbar, och Fadern känner han genom sig själv. Vi däremot träder in genom honom och blir saliga genom honom.

Lägg märke till, att ingen utom han själv är dörren, ty ingen annan är "det sanna ljuset", annat än genom en delaktighet i honom. Om Johannes Döparen heter det: "Han var inte ljuset". "Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset". Om Kristus däremot heter det: Han var "det sanna ljuset, som ger alla människor ljus". Ingen annan säger sig vara dörren. Det förbehöll Kristus med rätta sig själv. Däremot gav han även åt andra, som var hans lemmar, uppdraget att vara herde. Petrus och de övriga apostlarna var herdar, och alla goda biskopar är det. "Jag skall", som Skriften säger, "ge er herdar efter mitt hjärta". Fastän kyrkans styresmän, som är hans söner, alltså alla är herdar, gäller detta i en grundläggande mening dock endast om honom: "Jag är den gode herden". Därmed antyder han vilken kraft kärleken har, ty ingen är en god herde, om han inte genom kärleken blir ett med Kristus och en lem i den sanne herden.

Kärleken är den gode herdens plikt. Därför säger han: "Den gode herden ger sitt liv för fåren". Må man veta, att detta är skillnaden mellan en god och en ond herde: den gode herden har hjordens bästa för ögonen, den onde sitt eget bästa.

När frågan gäller vanliga jordiska herdar begär man inte att en god herde ger sig i döden för att rädda sin hjord. Men eftersom den andliga hjordens räddning är viktigare än herdens kroppsliga liv, måste varje andlig herde, när hjordens räddning står på spel, vara beredd att ge sitt kroppsliga liv för hjordens räddning. Detta är vad Herren säger: "En god herde ger sitt liv", dvs. sitt kroppsliga liv, "för sina får", nämligen för föredömets och kärlekens skull. Två ting fordras: både att fåren hör till honom och att herden älskar dem, ty det första är inte tillräckligt utan det andra.

Denna lära framställde Kristus på ett förebildligt sätt för oss: "Genom att Jesus gav sitt liv för oss är också vi skyldiga att ge våra liv för bröderna".

Översättning: Prof. Alf Härdelin