För att människan skulle kunna äta av änglarnas bröd, blev han som skapat änglarna människa; för båda blev han till föda, men han förblev dock den han var. Vilket gott bröd är inte detta: åt änglarna ger han närning genom att blott visa sig för dem, för att de skall ha sin mättnad i det himmelska fä­derneslandet, och åt oss ger han näring genom tron, för att vi inte skall gå un­der på vägen. Han är det bröd som ger sig själv åt änglarna, för att de skul­le glädja sig i sin boning, och åt män­nis­korna ger han sig, för att de ge­nom den läkedom han ger skulle vinna hälsa. Han som är änglar­nas mat har för oss blivit ett läkemedel.

Älskade bröder! Beakta noga hur väldig nåden är, och betänk vilka gå­vor Gud har värdigats skänka människan! Kristus är Guds Son, sann Gud av sann Gud, han som till sin natur är Gud och en med Fadern, som stän­digt ur sig själv skänker näring åt änglarna. Ändå är det inte änglarnas na­tur han tar sig an, utan när Gud ville uppenbara sin kärlek för oss, är det vår natur som Guds Son förenar sig med. För att göra sig till ett bröd också för män­niskorna, förenar sig den enfödde Guden, han som är änglarnas bröd, med människans kropp och själ. […]

Älskade bröder! Ett stort mysterium, ett väldigt bevis för den gudom­liga kärleken! Människan föraktade Gud, hon vek bort från Gud, men Gud som älskar människan kom till henne. Han älskade den ogud­aktige, för att göra honom rätt­färdig, han älskade den bortvände, för att vända honom rätt, han älskade den döde, för att göra honom levande. Vad kan jag mera säga? Den enfödde Guden älskade den mänskliga naturen, inte bara för att be­fria den från den onde ängelns välde utan för att till och med lyfta den upp över alla änglar till Faderns högra sida. Den natur som i den första män­niskan togs till fånga av den onde ängeln, den härskar nu i den andra män­niskan över alla goda änglar. Den natur som i den första människan smut­­sades ner genom synd, blir i den andra människan ren från synd. ”Den första människan är jord, av jord, den andra människan himmelsk, från him­len” [1 Kor 15: 47]. En kvinna med fördärvat sinne bringade den första män­nis­kan på fall, en jungfru med ofördärvad jungfrulighet födde den andra människan. […]

Bröder! Här ser ni den läkande nådens vägar, den gudomliga barm­härtighet som blivit uppenbarad för oss. Då trädde den onde ängeln fram till Eva, för att den människa som Gud hade skapat genom henne skulle skiljas från Gud. Nu kommer den gode ängeln till Maria, för att den enfödde Guden i henne skulle förenas med den mänskliga naturen. Djävulen kom till Eva, för att den onde skulle beröva oss li­vet. Gabriel kom till Maria, för att förkunna att livet nu åter skulle skänkas åt män­ni­skorna. Genom den första människans skuld började djävulen få makt över män­niskan; genom den andra människans nåd började hans välde över människan att brytas. […] Den förste Adam blev hos oss upphov till skuld, den siste Adam blev hos oss upphov till nåd [jfr �]. Den förste, danad av stoft, åstadkom endast jordis­ka ting, den andre, född av den helige Ande, frambringade himmelska ting. Ge­nom den ene förlorade vi den första nåden, genom den andre har vi mot­­­tagit en större nåd. Den ene skaffade oss syndens orenhet, som låter oss födas till dom. Den andre skaf­­far oss rättfärdiggörelsens nåd, som låter oss födas till riket. Den ene låter oss ge­nom den köttsliga födelsen bli barn av värl­den, den andre låter oss genom en and­­lig födelse bli Guds barn. Den ene låter oss falla genom lasterna, den andre låter oss blomstra genom dygderna. Den ene för oss för lasternas skull till platsen för den förstes fall, den andre lyfter oss för dygdernas skull till målet för den andres him­melsfärd. Den förste föll ner i dödsriket, den andre stiger upp till himmelen.

(Sermo 2: PL 65, 727 D – 729 A)

Övers. Alf Härdelin