Mttpunkten i all vår trosbekännelse är bejakandet av Jesus Kristus: ”Han har an­tagit kött genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa”. Vid den satsen böjer vi knä, eftersom här himmelen, slöjan över den fördolde Guden, slits sönder och hemligheten oförmedlat berör oss. Den av­lägs­ne Guden blir vår Gud, blir Immanuel, ”Gud med  oss” (Matt. 1: 23). Kyrko­mu­sikens stora mästare har på ständigt nya sätt klangligt, utöver vad ord förmår, givit uttryck åt den­na sats. Så berör det out­sägliga vårt hörande och vårt hjärta. Så­dana kom­po­si­tioner är en exeges av den hemlighet som når djupare än alla vå­ra rationella tolk­ningar. Men eftersom det var Ordet som blev kött, måste vi ock­så ständigt på nytt försöka att översätta detta ska­pande urord, som ”var hos Gud” och som ”är Gud” (Joh. 1: 1), till våra mänskliga ord, för att vi i orden skall höra Ordet.

Om vi först avlyssnar den citerade satsen i trosbekännelsen i dess grammatiska struktur visar det sig att den innehåller fyra subjekt. Uttryckligt nämn­da blir den Helige Ande och jungfru Maria, men där finns också denne ”han” som blivit kött. Denne ”han” har tidigare i trosbekännelsen omtalats med olika namn: ”Guds en­föd­de son” … ”sann Gud av sann Gud” … ”av samma väsen som Fadern”. I detta ”han” innesluts alltså – och oskiljaktlig från honom – yt­terligare ett jag: Fadern, som är av samma väsen som han, så att han kan sägas vara ”Gud av Gud”.  Det innebär: sat­sens första och verkliga subjekt är – och något annat kunde man efter det som redan sagts inte heller vänta sig – Gud, men Gud i hans personliga trefald, som dock är en: Fadern och Sonen och den Helige Ande.

Men satsens dramatik ligger nu i att den inte innebär en evighetsutsaga om Guds vara, utan en handlingsutsaga, som vid närmare påseende  visar sig vara en ut­saga om lidande. Till denna handlingsutsaga, som på olika sätt berör var och en av de tre gudomspersonerna, hör också ”av jungfrun Maria”, ja där ligger dra­matiken i he­la satsen. Utan Maria skulle ju Guds inträde i historien inte nå sitt mål, det vill säga just det inte vinnas som är det viktiga i bekännelsen: att Gud är en Gud med oss, och inte bara en Gud i sig, och för sig själv. Därför står den kvinna som betecknade sig själv som en ringa och namnlös kvinna (jfr Luk. 1: 48) i centrum av bekännelsen till den levande Guden och kan inte tänkas bort ur den. Hon hör på ett omistligt sätt till vår tro på den levande, handlande Guden. Ordet blir kött – världens eviga väsens­grund träder in i henne. Han ser på världen inte bara utifrån, utan han blir själv en som handlar i henne. För att detta skulle kunna ske behövdes Jungfrun, som ställde hela sin person, sin kropp, sig själv till förfogande, så att Guds boning i världen kun­de upprättas här. Inkarnationen måste bli mottagen. Bara så kan Ordet och köttet bli ett. ”Han som skapade dig utan din medverkan, ville inte återlösa dig utan din med­verkan”, har Augustinus sagt om denna sak.

Den ”värld” till vilken Sonen kommer, det ”kött” som  han antar, finns inte nå­gon­stans var som helst eller är inte någonting vad som helst utan denna ”värld” och detta ”kött” är en människa, är ett hjärta som har öppnat sig. Hebreerbrevet har med utgångspunkt i Psalmernas bok tolkat inkarnationens skeende som en dialog in­om Gud själv: ”En kropp har du danat åt mig”, säger Sonen till Fadern (Hebr. 10: 5). Men detta danande av en kropp sker därigenom att också Maria säger: Offer och gåvor begärde du inte, men en kropp har du danat åt mig … Se jag kommer för att göra din vilja (Hebr. 10: 5–7). Den kroppen bereds åt Sonen, därigenom att Maria helt över­lämnar sig åt Faderns vilja och så ställer sin kropp till förfogande för den Helige Ande.

Övers_ Alf Härdelin