(Il Foglio) Kardinal Raymond Leo Burke är inte världsopinionens favorit. Men om möjligt är han ännu mindre populär inom kyrkan än i världen. Och ändå har denne sextiosexårige amerikan från Richland Center, Wisconsin, gjort allt för att lyckas som god katolik och försökt väcka samvetena hos dem av de kristna som har visat alltför stor tendens till likgiltighet. Han deltar i pro-vita-marscher, vägrar ge kommunion till amerikanska politiker som stödjer abortlagar, försöker bromsa gay-agendans snabba framåtskridande, talar om för påve Franciskus att försvaret av de icke-förhandlingsbara principerna inte är en modenyck underkastad påvarnas humör, läser mässa i den traditionella riten. För en tid sedan undertecknade han den kollektiva boken ”Att stanna kvar i Kristi sanning. Äktenskap och kommunion i den katolska kyrkan”, som skrevs i öppen polemik mot kardinal Walter Kaspers barmhärtighetssyftande ord om familjen och kommunion för de skilda och omgifta. Inte underligt alltså om den omorganisation av kurian som Bergoglio påbörjat har gjort att från att ha varit prefekt för den apostoliska domstolen nu har förpassats till att vara beskyddare och kardinal för Malteserorden. Men under tiden har denne duktige kännare av kanonisk rätt och son av det lantliga Amerika intagit rollen som oppositionsman under den extraordinära biskopssynoden om familjen, man skulle kunna säga uppehållare (”katechon”), i närvaron av den förändring som utan att motsäga sig skulle kunna säga beror på ”påvlig uppsåt”. Som den gamla komplutensiska polyglotten säger i Jesu Syraks bok: ”Varje sak har sin tid (…) en tid för att tiga och en tid för att tala.”

Fråga: Vad ser ni förutom det mediala skynket som omger synoden?

Svar: Jag ser en tendens som oroar mig och det är att en del trycker på möjligheten att anta en sedvänja som bortser från trons sanning. Fastän det borde stå klart att det är omöjligt att gå vidare i den riktningen, ser vi att många uppmuntrar till exempel att dela ut kommunion till personer som är skilda och omgifta. Jag kan inte förstå hur man kan förena konceptet med äktenskapets oupplöslighet med möjligheten att låta de skilda och omgifta ta emot kommunion. För gör man det då tror man inte längre på det som vår Herre sade när han lärde att den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med annan begår äktenskapsbrott.

Fråga: Enligt reformatörerna har denna lära blivit alltför sträng.
  
Svar: De glömmer att Herren ger hjälp genom nåden till dem som är kallade att leva i äktenskap. Det betyder inte att de inte kommer att möta svårigheter och lidanden, men att de alltid kommer att få gudomlig hjälp för att överbrygga dessa så att de kan vara trogna till slutet.

Fråga: Det tycks som om ni tillhör en minoritet bland synoddeltagarna…

Svar: För några dagar sedan såg jag en tv-sändning där kardinal Kasper sade att vi är på rätt väg mot en öppning och lättad (av reglerna). Kort och gott, de 5 700 000 italienarna som följde detta program delgavs tanken att synoden är till för detta ändamål, att kyrkan är på väg att gå ifrån sin lära om äktenskapet. Men detta är helt enkelt inte möjligt. Många biskopar sätter sig emot det och säger att de inte kan gå med på en förändring.

Fråga: Men det är inte något som framkommer i de dagliga rapporterna från Sala stampa. Även kardinal Müller har klagat över detta.

Svar: Jag vet inte hur dessa dagliga rapporter avfattas, men det är som om något inte fungerar som det ska, som om informationen manipuleras på något sätt så att endast en åsikt framkommer, istället för att ge en trogen bild av de olika positionerna. Detta oroar mig mycket för ett stort antal biskopar går inte med på denna tanke på en ”öppning”, men det är få som känner till det. Det talas endast om att kyrkan måste öppna sig mot de världsliga instanser som kardinal Kasper nämnde i februari. I själva verket är hans resonemang om familjen och hans lära om kommunion för de skilda och omgifta inte ny alls, den började diskuteras för trettio år sedan. Därefter drogs den fram på nytt i februari och tilläts medvetet bli större. Men allt detta måste sluta för det riskerar att tron utsätts för stor faa. Biskopar och kyrkoherdar säger till mig att många skilda och omgifta nu ber om att få ta emot kommunion för påve Franciskus vill det. Men jag har förstått att ända tills nu har denne inte uttryckt någon uppfattning i frågan.

Fråga: Men det framgår klart att kardinal Kasper och de som följer dennes linje talar med påvens samtycke.

Svar: Ja, så är det. Påven har utnämnt kardinal Kasper till synoden och låtit honom diskutera enligt dessa linjer. Emellertid, och det har en annan kardinal sagt, har påven ännu inte uttalat sig i frågan. Jag väntar på ett uttalande från honom och detta kommer endast att kunna vara i samklang med den lära som kyrkan meddelat under hela sin historia. En undervisning som aldrig har förändrats eftersom den inte kan förändras.

Fråga: En del präster som stöder den traditionella läran säger att om påven skulle införa förändringar skulle de acceptera dem. Föreligger det inte i själva verket en motsähgelse här?

Svar: Jo, det är en motsägelse, för påven är Kristi ställföreträdare på jorden och sålunda den förste bevararen av trons sanning. Som en som är väl bevandrad i det som Kristus undervisade så ser jag inte hur man kan avvika från denna undervisning med en doktrinär deklaration eller med ett pastoralt förfarande som inte tar hänsyn till sanningen

Fråga: Det nuvarande påveämbetets framhållande av att det är barmhärtigheten som är kyrkans främsta, om än inte enda, ledstjärna, kan det bidra till att bevara illusionen att det kan finnas en pastoral praxis som är befriad från doktrinärt tänkande?

Svar: Tanken att det kan finnas en barmhärtig kyrka som inte tar hänsyn till sanningen håller på att spridas. Men jag blir sårad av att man kan tro att biskoparna och prästerna ända till nu inte har visat barmhärtighet. Jag är uppvuxen i en lantlig omgivning i Förenta staterna och jag minns att när jag var barn fanns det i vår församling ett par från en lantgård i närheten som kom för att närvara vid mässan men inte tog emot kommunion. När jag blev lite äldre frågade jag min far om detta och han förklarade helt enkelt för mig att de inte var gifta och hade accepterat att de inte kunde kommuniera. Kyrkoherden var mycket vänlig mot dem, omgav dem med stor barmhärtighet och kanske det var detta som bidrog till att paret levde ett liv genomsyrat av katolsk tro. Utan att vi tillämpar sanningens bud kan ingen sann barmhärtighet finnas. Mina föräldrar lärde mig alltid att om vi älskar syndarna bör vi hata synden och göra allt vi kan för att rycka bort syndarna från det onda i deras liv.

Fråga: I ert arbetsrum finns en staty av det Heliga hjärtat, i ert kapell, över altaret, finns en annan bild av Jesu hjärta och ert biskopliga valspråk är ”Secundum Cor Tuum” (enligt Ditt hjärta). En biskop kan alltså förena barmhärtighet och lära…

Svar: Ja, det är i sanningens och kärlekens outtömliga och ständigt porlande källa, dvs. i Jesu genomstungna och ärofulla hjärta som prästen finner vishet och kraft att leda den kristna hjorden i enlighet med sanning och kärlek. Kyrkoherden i Ars sade att prästen var kärleken i Jesu heliga hjärta. Om prästen är förenad med det Heliga hjärtat kan han inte falla för frestelsen att säga till sin hjord av kristna sådant som skiljer sig från det som Kristus har som sitt outsägliga budskap till kyrkan, han kommer inte att falla för frestelsen att ersätta den sanna lärans ord med ett förvirrat språkbruk som lätt ger upphov till missförstånd.

Fråga: Men reformatorerna säger att kärlek för kyrkan betyder att springa världens ärenden.

Svar: Detta är hjärtpunkten i det resonemang som förs av personer som vill ändra på doktrinen eller läran och oroar mig mycket. Det sägs att tiderna så har förändrats att det inte längre går att tala om naturrätten, om äktenskapets oupplöslighet… Men människan har inte förändrats, hon fortsätter att vara den Gud ville att hon skulle vara. Världen har blivit mera sekulariserad, ja, det stämmer, men det är bara ett ytterligare skäl för att klart och tydligt säga sanningen. Det är vår skyldighet, men för att göra detta är det nödvändigt att kalla saker vid deras rätta namn – och den helige Johannes Paulus II sade det i sin encyklika Evangelium vitae – och inte använda ett ambivalent språk för att vi vill behaga världen.

Fråga: Tydlighet tycks inte vara något reformatorerna prioriterade när de till exempel inte anser det vara en motsägelse när de säger att de skilda och omgifta kan ta emot kommunion under förutsättning att de erkänner äktenskapets oupplöslighet.

Svar: Den som uppriktigt intygar äktenskapets oupplöslighet gör inget annat än erkänner att han eller hon befinner sig i en livsform som gör att han eller hon inte får ta emot kommunion. Det finns ingen medelväg.

Fråga: Inte ens om det rör sig om den så kallade ”ortodoxa skilsmässan”?

Svar: Den ortodoxa praktiken om ”ekonomi” eller ett andra eller tredje ”botfärdigt” äktenskap är såväl historiskt sett som i nu i vår egen tid mycket komplicerad. I vilket fall som helst har den katolska kyrkan, som känner till det ortodoxa bruket sedan lång tid, aldrig har antagit det på grund av de ord som vi i Matteusevangeliet kan läsa att Herren uttalade (Matt 19:9).

Fråga: Tror ni inte att om man skulle gå med på denna lättnad så skulle resultatet bli att andra genast skulle följa?

Svar: Absolut. Nu säger man att detta skulle tillåtas endast i några få fall. Men den som har en viss kännedom om människorna vet att om man ger efter i ett fall, ger man sedan efter i alla andra fall. Om föreningen mellan skilda och omgifta personer tillåts, då öppnar man dörren till alla de föreningar som inte följer Guds lag. Man har nämligen då rivit ner den konceptuella barriär som bevarade den goda doktrinen och det goda pastorala förfaringssättet som följde på denna.

Fråga: Reformatorerna säger ofta att Jesus accepterar synden som en förutsättning för att kunna gå människorna till mötes. Men är det riktigt?

Svar: En dylik Jesus är en uppfinning som inte finner stöd i Evangeliet. Vi kan bara tänka på Jesu möte med världen som vi läser om i Johannesevangeliet. Jesus var sin tids störste upprorsmakare och Han är det även i vår tid. Jag kan bara tänka på vad han säger till kvinnan som upptäckts mitt i ett äktenskapsbrott: ”Gå nu och synda inte mer” (Joh 8:11).

Fråga: Om man tillåter att de skilda och omgifta går till kommunion har man inte bara skadat äktenskapets sakrament utan även eukaristin. Tycker ni inte att denna avvikelse är något som berör själva kyrkans centrum?

Svar: I Första Korinthierbrevet, kapitel 11, lär den helige aposteln Paulus oss att den som tar emot eukaristin i ett tillstånd av dödssynd äter sin egen fördömelse. Att gå till kommunion innebär att vara i förening med Kristus, vara i överensstämmelse med honom. Många är emot tanken att eukaristin inte är sakramentet för de som är fullkomliga, men detta är ett felaktigt argument. Ingen människa är fullkomlig, och eukaristin är sakramentet för dem som kämpar för att vara fullkomliga, enligt det som Jesus själv ber oss om: att vara fullkomliga, så som vår Fader i himlen (Matt 5:48). Även den som kämpar för att uppnå fullkomligheten syndar, javisst, och om han befinner sig i ett tillstånd av dödssynd kan han inte ta emot kommunion. För att kunna ta emot kommunion måste han bekänna sin synd och ångra den och lova att aldrig göra om den: detta är något som gäller alla, även de skilda och omgifta.

Fråga: Idag anses det inte längre vara ett sakrament att ta emot kommunion, utan en social praxis. Det betyder inte längre att vara i förening med Gud utan att man är i förening med en del av sin församling. Är det inte här som vi finner roten till problemet?

Svar: Ja, det är sant, denna idé som man fått från protestanterna sprids mer och mer. Och den gäller inte bara de skilda och omgifta. Man hör det ofta sägas att under särskilda ögonblick, som vid den första kommunionen, dopet eller ibland även vid vigseln, kan även de som inte är katoliker få lov att ta emot eukaristin. Men än en gång önskar jag framhålla att detta är emot vår tro och något som motsäger själva sanningen i eukaristin.

Fråga: Istället för att fortsätta att diskutera dessa ämnen, vilket resultat är det som förväntas att synoden ska ge oss?

Svar: Synoden är inte en demokratisk församling där biskoparna samlas för att ändra på den katolska läran enligt ett majoritetsbeslut. Jag skulle vilja att den ledde till ett tillfälle att stöda de präster och alla de familjer som försöker att på bästa sätt leva enligt sin tro och enligt sin kallelse, att den stödjer de män och kvinnor som – även om de möter stora svårigheter – inte vill avlägsna sig från Evangeliets lära. Det borde vara en synod om familjen, istället för att förlora sig i onödiga diskussioner om argument som inte kan diskuteras då de leder till ett försök att ändra på en sanning som inte går att ändra på. Enligt min åsikt skulle det vara bättre att ta bort dessa ämnen från agendan, eftersom de inte kan ändras. Låt oss hellre tala om hur vi ska hjälpa de trogna att leva sin sanning inom äktenskapet. Låt oss tala om uppfostran av barn och ungdomar som i nuvarande läge kommer till äktenskapet utan att ens känna till trons grundläggande element och därför ger upp vid första svårighet.

Fråga: Reformatorerna tänker inte på de katoliker som hållit samman sina familj även i dramatiska situationer och gett upp att göra om sina liv med en annan partner?

Svar: Så många personer som har gjort denna ansträngande erfarenhet frågar mig nu om de misstagit sig. De frågar om de kastat bort sitt liv med onödiga offer. Det är inte godtagbart att öppna denna Pandoras ask, det är ett förräderi, ett svek mot dem.

Fråga: Tror ni inte att denna moralens kris har att göra med den liturgiska krisen?

Svar: Absolut. Efter Andra Vatikankonciliet har vi sett en nedgång i trons liv och i den kyrkliga disciplinen som särskilt framkommer i liturgins kris. Liturgin har blivit en antropocentrisk aktivitet, den har till sist blivit något som speglar människans tankar istället för att spegla Guds rätt att bli tillbedjas så som Han själv önskar. Från detta sänker man sig till att nästan enbart bry sig om människans behov och önskningar istället för att bry sig om det som Skaparen har nedskrivit i sina skapade varelsers hjärtan. Lex orandi har alltid att göra med Lex credendi. Om människan inte ber väl, då tror hon inte heller väl och uppför sig inte heller väl. När jag till exempel går för att fira en traditionell mässa ser jag så många vackra unga familjer, med så många barn. Jag tror inte att dessa familjer saknar problem, men det märks att de har större kraft att möta dem. Detta har säkert något att betyda. Liturgin är det fullkomligaste uttrycket, det mest fullständiga, som visar på vårt liv i Kristus och när allt detta minskar i kraft eller utsätts för svek och förräderi, då utsätts även varje annan aspekt av troslivet för skada.

Fråga: Vad kan en präst säga till en katolik som känner sig förvirrad inför alla dessa förändringens vindar?

Svar: De kristtrogna måste fatta mod för Herren överger aldrig sin kyrka. Låt oss bara tänka på hur Herren tystade stormen på sjön och vad hans ord till lärjungarna: ”Varför är ni rädda, ni trossvaga?” (Matt 8:26). Om det tycks för de troende att denna period av så stor förvirring riskerar deras tro, då måste de bara i ännu högre grad fördjupa det sant katolska livet. Men jag inser att det innebär mycket lidande att leva i vår tid.

Fråga: Det är svårt att inte tro att det rör sig om ett straff..

Svar: Detta tror jag framför allt när det gäller mig själv. Om jag lider nu på grund av den situation som kyrkan befinner sig i, tror jag att Herren uppmanar mig att rena mig. Och jag tror även att om lidandet är så utbrett som det är, då betyder det att hela kyrkan behöver en rening. Men detta beror inte på att Gud bara tänker på att straffa oss, det beror på våra synder. Om vi på något sätt har förrått doktrinen, moralen eller liturgin, då är det ofrånkomligt att på detta följer ett lidande som renar oss för att sedan leda oss in på den rätta vägen.

20141016

Övers. från italienskan: NH