(Il Foglio, Milano) Den 9 oktober publicerade rättsfilosofen Mario Palmaro och journalisten Alessandro Gnocchi en hård men välformulerad kritik i dagstidningen ”Il Foglio”  av påve Franciskus hittillsvarande påvetjänstgöring. Det var en text som uppfattades som ”anklagelse” och ”förmaning”. Artikeln vållade uppmärksamhet och vann bifall men på grund av sin alltför hårda rubrik (1) blev artikeln kritiserad. Och det var inte nog med det. På samma dag som den publicerades sades båda artikelförfattarna upp från sina tjänster som varat i tio år vid Radio Maria Italien. Programdirektören Don Livio Fanzaga förklarade det drastiska beslutet med att påvekritik var ”oförenlig” med anställning som moderator vid Radio Maria. En av denna radiostations ”klara grundsatser” var, sade han, att den är trogen påven, det påvliga läroämbetet och påvens pastorala gärning. Så hade det varit under Johannes Paulus II och Benedikt XVI och så skulle det förbli under Franciskus. Dagstidningen ”Libero” gjorde en intervju med de båda uppsagda katolikerna.

Låt oss börja med artikeln: Vad är det som påven sagt eller gjort som misshagade er båda, de katolska artikelskrivarna?

Det finns två problematiska aspekter: formen och innehållet. Franciskus har antagit ett förhållandesätt och en stil som leder till påveämbetets upplösning i det som berör dess formella struktu, och till att påven reduceras till att vara en biskop bland många och inte till ”den ljuvlige Kristus på jorden” som den heliga Katarina av Siena talar om. Vad sedan beträffar innehållet så innehåller intervjuerna med påven i såväl Civiltà Cattolica som Repubblica inte bara tvetydigheter utan även objektiva filosofiska och läromässiga villfarelser. Låt oss tala som journalistkolleger med varandra. Vi diskuterar här om ett klassiskt fall av icke-rapportering. Här har vi två döpta katoliker som sedan månader hör vad påven säger och känner obehag eftersom det de hör uppenbart med snabba steg avlägsnar sig från det som står i vår troslära. Slutligen är det ju deras yrke att skriva och kommentera så till slut gör de det. Detta är inte bara en grundregel när det gäller informationsförfarande utan det hör även till kyrkorätten. Brevet till Scalfari, intervjun med Scalfari, intervjun i Civiltà Cattolica är bara de senaste, mest eklatanta exemplen. Det handlade där om världen, om upprop till revolution, de förfärade tusen och åter tusen katoliker, och därmed själar, och man anser att ingen ska säga något?

Det som man rapporterar om är däremot den enhälliga jubelkör som omfattas av vissa konservativa katoliker, sedan liberala sådana som Enzo Bianchi och Hans Küng och ända fram till den offentligen kände kyrkohataren Pannella.

Ni kritiserade intervjun som påven hade med Eugenio Scalfari. Var det intervjun som inte var som den skulle eller intervjuaren?

Valet av Eugenio Scalfari saknar sitt motstycke och fick många katoliker att tappa hakan. Han är inte bara en världslig icke-troende person utan en historisk motståndare till den katolska läran och kyrkan. Dagstidningen La Repubblica är symbolen för en radikal politiskt korrekt kultur, som tagit skilsmässa och abort som grundpelare och skapat ett nytt nihilistiskt samhälle, där det inte längre finns någon plats för Kristus och sakramenten. Det hade varit en annan sak att träffa Scalfari på diskret sätt för att med avseende på hans väl få ett samtal med honom. I hopp om hans omvändelse.

I samband med påve-intervjun i Civiltà Cattolica sade ni att det påven sade om ett abortfall satte kyrkans lära och Guds barmhärtighet i motsats till varandra. Vad menar ni med det?

Det främsta uttrycket av kärlek till nästan är att säga sanningen. Den gode läkaren döljer inte för den sjuke hans svåra sjukdom i hopp om att detta ska leda till att han blir botad. Gud önskar alltid förlåta oss men han väntar sig ånger, att vi erkänner att vi syndat. En kyrka som tiger om moral för att inte stöta sig med världen, skulle brista i människokärlek till syndaren. Det är lätt att säga att 300 döda utanför Lampedusa ”är en skam”. Det är mycket svårare att säga att 300 aborterade barn är en mycket större synd.

Och av detta och andra skäl kritiserade ni ”normalisterna”, de katoliker som i motsats till den världsliga pressen inte vill ha en revolution mot det kyrkliga läroämbetet. Vad är det emellertid som verkligen ändrat sig?

Vi kritiserar dem som vi av ett mycket enkelt skäl kallar för ”normalister”. Dessa personer gör sedan sex månader inget annat än försöker dölja påve Franciskus alla misstag. Hans misstag när det gäller samvetet, etik, bioetik, det vigda livet. Trots att de anser sig att genom att handla på detta sätt ge prov på god vilja och visa sin goda avsikt vållar de i själva verket mycket stor skada eftersom de då de säger att allt är helt normalt och inget ändrat sig och att påvens ord innehåller den katolska läran – när de inte alls gör det – hjälper till att låta påvens yttranden framstå som helt och hållet i samklang med den katolska läran. De stackarna hängiver sig åt illusionen att vara mediamässigt starkare än Bergoglio och menar att deras åsikter i efterhand når de som läser påvens yttranden. I verkligheten har de inte alls förstått hur det massmediala maskineriet fungerar i våra dagar. Det är inte de som korrigerar påven utan det är påven som förvillar dem.

Om alltså påven till och med skulle göra yttranden som inte är förenliga med den katolska läran, varför låtsar normalisterna som om de inte ser det?

Eftersom det i problemets mittpunkt finns ingen mindre än påven själv. Det är rätt att katolikerna i honom ser kyrkans ledare och att påvarna genom historien alltid varit kyrkans överhuvud och därför vill många inte kritisera honom. För att göra det hela mera förståeligt: Om intervjun i Civiltà Cattolica  skulle förts med en teolog eller till och med med en biskop skulle den för länge sedan blivit kritiserad i fråga om alla de delar som inte vore passande.

Men bortsett från intervjuerna har ni även kritiserat påvens tydning av Andra Vatikankonciliet. Är inte den kritiken lite väl hård?

Vi håller oss bara till fakta. Med Andra Vatikankonciliet förklarar kyrkan öppet att den önskar öppna sig mot världen och motsvara världens förväntningar på den. Det är en omvälvning som i våra dagar givit resultat: prästseminarierna har tömts, i flera av dem lär man ut läror som går emot den traditionella katolska, och på lärostolarna sätter man icke-troende lärare, så som Carlo Maria Martini ville att det skulle vara.

Ni förebrår även Bergoglio för att ha en särskild känsla för massmedierna. Tror ni inte att detta istället är något bra, att det stärker bilden av kyrkan i världen

Till detta kan vi bara svara med MacLuhans ord: Medierna skapar en illusion som blir till en bild av det mystiska livet och som han kallar för ”en bedövande uppenbarelse av Anti-Krist”.

Men igår (11 oktober 2013) framhärdade påven i sin predikan att djävulen är en realitet och inte en metafor och sade: ”Den som inte är med Jesus, är emot Honom. Det går inte att inta någon halvdan ställning här.” Är inte detta något som motsätter er bild av ”en progressiv påve”?

Under dessa månader har påve Franciskus sagt många saker som står i överenstämmelse med den katolska läran. Det är helt normalt. Han är påven. I vår artikel har vi emellertid jämfört det som påve Franciskus säger om samvetet med det som påve Johannes Paulus II år 1993 skrev om det i sin encyklika Veritatis splendor. Nåväl, den ene säger exakt motsatsen till det som den andre säger, och vi tror att ingen än så förvriden hjärna kan påstå att de i grund och botten säger samma sak. Hittills har ingen kommenterat det som vi har skrivit. Ingen har motbevisat oss ens i en enda rad. En vänlig herre uppfordrade oss till och med att gå och bikta oss. Denne herre vet förstås inte att vi redan gjort det och från vår biktfader fick svaret att han tänker precis så som vi, men inte får säga det. Denne herre borde också få veta hur många brev och telefonsamtal vi fått från katoliker som inte stod ut längre och som tackade oss för artikeln vi skrev.

Era betraktelser har emellertid gjort att ni blivit avskedade från era poster vid Radio Maria. Hade det gått att undvika ett dylikt beslut eller hade ni före artikeln redan räknat med det?

Vi trodde att det var en risk men vi kunde inte längre tiga. Vi var vänner med fader Livio Fanzaga innan detta skedde och vi är fortfarande vänner med honom. Han är radiostationens programdirektör och han bestämmer dess policy. När det står i policyn att man inte ens får kritisera påven när han talar om fotboll, ja då är vi två journalister som uppenbart är på fel plats där. Vi tillåter oss nämligen även att säga att vi inte delar denna uppfattning om policy. Det går inte att kväva förnuftet och det går inte att i förväg censurera frågor som är berättigade. Det är inte bra för den katolska världen och inte heller för kyrkan. Om något gör oss lite bittra så är det det faktum att efter tio år av samarbete kom det ett telefonsamtal två timmar efter det att artikeln togs in, utan att man ett ögonblick tänkte på att vi var så trogna medarbetare med så lång tjänstetid bakom oss. Dessa tio år var år då vi var fria att säga allt det som vi ansåg nödvändigt, även när det gällde obehagliga ämnen. Det smärtar oss att man var så snabb till att avskeda oss.

Tror ni att ordern om avsked kom från något annat håll?

Det får ni fråga fader Livio om. Han är en god präst och anständig människa.

Men kan man vara en katolsk radiostation och kritisera påven?

Ja, naturligtvis, förutsatt att kritiken inte bryter mot kyrkans lära. Om inte Paulus av Tarsus kritiserat den förste påven, då vore vi samtliga manliga katoliker i dag omskurna, eftersom den helige Petrus ville göra detta till en kyrklig norm. Och om den heliga Katarina inte hade tillrättavisat sin tids påvar, då hade Avignon ännu varit ett påvesäte.

Påven söker dialog med väldigt många personer, också med olika militanta ateister.  Väntar ni att bli uppringda av honom och att han skulle vilja höra två övertygade katolikers motiv som ledde dem att skriva en sådan artikel, och kanske även blandar sig i så att ni får tillbaka era poster vid radion?

Vi tror att det vore mycket bättre om påven skulle ägna sig åt sitt ämbete och vara en herde som stärker sina får i den sanna tron. En herde som återför katolikerna till att börja läsa katekesen och lära känna sin tros lära och om han skulle hjälpa till så att de som är långt ifrån tron på nytt bekänner sig till den. 

20131020

Övers. Natasja Hovén

Fotnot:
(1) Rubriken lyder på italienska: "Questo Papa non ci piace". Detta är en underförstådd hänvisning till det sociala Facebookmediets "gilla"-symbol (italienska "mi piace", engelska "like", svenska "gilla"), som läsare kan klicka på för att visa sitt samtycke med ett inlägg. Med denna kunskap förstår man att artikeln inte handlar om ett avvisande av påven som person eller än mindre påveämbetet. Vad det handlar om är en kritik av vissa uttryck från påven, som just genom att han är påve ges en annan betydelse än om han var någon annan. Dessutom måste man kanske tillägga att denna typ av publicism inte är ovanlig i Italien,. Den behöver inte tyda på respektlöshet eller avvisande eller definitiv positionering, utan det handlar om en normal form av intellektuellt tankeutbyte. (Red.)