Kardinal Kurt Koch, prefekt för Enhetssekretariatet:
Jag finner det underligt att moderniteten höjs till skyarna
Detta är ett samtal som förs i ljuset av sanningen – av Armin Schwibach. 
Kath.net: Under den senaste träffen av ”Ratzingers elever” i augusti 2010 då man diskuterade Andra Vatikankonciliet, hur det skall tolkas och vilken verkan det haft, sammanfattade Ni det första och viktigaste föredraget med orden ”Trohet mot traditionen, öppenhet inför framtiden” och sade att den ”riktigaste tolkningen” av konciliet är att den är ”kyrkans Magna Charta”. Sedan talade Ni utgående ifrån ”Sacrosanctum Concilium” om ”reformens hermeneutik” och sade att det är liturgin som står i centrum för konciliets hermeneutik. Ni betonade kristologins vikt för att därefter koncentrera Er på den kosmiska dimensionen inom liturgin .
Med utgångspunkt från dessa överväganden ställer sig frågan: Vad är källan till ”(brottets (diskontinuitetens) hermeneutik” i förhållande till traditionen?
Kardinal Koch: Påven Benedikt XVI skilde i sitt första stora tal, det till den romerska kurian den 22 december, 2005, mellan två olika slags hermeneutiker. Den första var diskontinuitetens och brottets hermeneutik. Det tycks mig vara denna som jämt kommer upp till offentligt betraktande och diskussion. Man utgår ifrån att konciliet innebar ett brott med hela traditionen. En sådan hermeneutik kan endast accepteras om man inte betraktar Andra Vatikankonciliets texter i sin helhet, utan bara söker i dem den aspekt om vilken man kan säga: Detta har endast tvekande fått sin början, vi måste nu föra det vidare. Det betyder emellertid att man slutligen får två olika kyrkor, konciliets kyrka och den kyrka som kom efter konciliet, att man handlar som om det rörde sig om två olika kyrkor.
Påven Benedikt XVI har alltid sagt om moderniteten: Det är samma kyrka som fortsätter i kontinuitet till den tidigare kyrkan, även om hon förnyar sig. Det är i grunden samma sak som han nyligen sade i Spanien vid invigningen av La Sagrada Familia: Skaparen av kyrkan gick tillbaka till den stora traditionen med de medeltida katedralerna men just på så sätt lyckades han skapa något nytt, något som är fyllt av oerhörd skaparkraft. Och jag tror att när man ser på konciliet under synvinkeln av denna hermeneutik, då förstår man vad konciliet ville. Men det betyder förstås att det är nödvändigt att göra en kursändring.
Kath.net: I vilken riktning menar ni att denna kursändring skulle kunna gå? Och hur skulle den kunna stimuleras?
Kardinal Koch: Naturligtvis måste teologerna ta itu med problemet med kursändringen och verkligen uppmana till en omläsning av texterna. Man talar ju ofta om Andra Vatikankonciliets anda utan att riktigt känna till texterna. Till detta kommer att texterna har tolkats ytterst selektivt. Till exempel belyser man i konstitutionen om kyrkan ”Lumen Gentium” bara det andra kapitlet, det som handlar om Gudsfolket, men tar inte hänsyn till att det andra kapitlet stöder sig på det första, det som handlar om kyrkans hemlighet i Guds frälsningsplan. Det samma är sant om det femte kapitlet som handlar om allas kallelse till helighet, som är det som hela konstitutionen bygger på. Just denna del har egentligen aldrig blivit riktigt accepterad.
Kath.net: Varför möter man ofta med sådan fientlighet begreppet ”en reform av reformen” inom liturgin? Varför inser man inte att det som påven önskade med sitt motu proprio ”Summorum Pontificum“ (2007), då han gjorde den äldre formen av den enda romerska riten tillåten igen, var en utvidgning av kyrkans liturgiska skatt och inte en tillbakagång till en tid som man ser tillbaka på med nostalgi.
Kardinal Koch: Det är ett mycket paradoxalt fenomen: att just de som alltid önskade pluralism och tolerans, plötsligt vänder om på klacken och säger: Med DEN reformen som det Andra Vatikankonciliet påbörjade och som förverkligades efter konciliet, har vi uppnått MÅLET och nu FÅR det inte finnas någon mer reform. Det är ett underligt progressivistiskt arkeologiskt tänkande som många inte genomskådar. Men påven tänker på ett mycket mera organiskt sätt. Han säger att även den liturgireform som genomfördes år 1970 är en utveckling som försiggår inom en grundläggande kontinuitet och behöver även den förnyas.
Kath.net: Hur kunde det ske att ett teologiskt tänkande om kyrkans trosliv ville närma sig moderniteten (den moderna tiden) just när denna moderniteten började knaka i fogarna?
Kardinal Koch: Jag tror att det är ett typiskt katolskt fenomen att så många kretsar tror att kyrkan ”linkar efter i tiden” och måste hinna ikapp denna, men att hon är för sen med att göra det. Sedan vill hon helt och hållet integrera det moderna i sig, och det under en tid då filosofer och psykologer sedan länge kommit underfund med att även det moderna har en egen dialektik. Dessutom finner jag det konstigt hur man helt enkelt höjer moderniteten till skyarna utan att se modernitetens skuggsidor. 1900-talet var ju den värsta tid mänskligheten någonsin sett, och detta århundrade försiggick inom moderniteten. Jag är inte helt säker på om någon förutom påven insett djupet av den ambivalens som vi finner i den katolska kyrkans nyare tid.
Kath.net: Vad har detta att göra med det s.k. ”avfallet” från kyrkan?
Kardinal Koch: För det första kan vi märka en oerhörd trötthet hos Europas kristenhet. Kristenheten har blivit trött och är inte längre övertygad om sin egen tro. Därför tror den att den måste anpassa sig till ”tidens anda” för att kunna ”bli tiden vuxen”. Men just på så sätt blir den utsatt för den stora faran att den bara upprepar det som världen även utan kyrkan kan säga. Men en kyrka som bara säger vad världen ändå säger, den behöver man inte längre, och därför är det i våra dagar nödvändigt att på nytt upptäcka vad den innersta kärnan i kristendomen är. Det är ingen slump att påven i hela sin förkunnelse betonar Guds hemlighet och att denna är det viktigaste i vår tro. Han säger också att denna Gudshemlighet inte får bli ytterligare privatiserad. Just i detta sammanhang är enligt min åsikt påven mycket mera ”progressiv” – för att använda ett sådant banalt ord – än de så kallade progressiva.
Kath.net: Sedan många år tillbaka spekulerar man över påvens eventuella resa till Moskva. Både Benedikt XVI och Kyrill har låtit framskymta att ett sådant företag inte skulle bli början utan bara ett viktigt resultat av den process som gör att Rom och Moskva skulle hålla på att närma sig varandra. Har de teologiska och politiska förutsättningarna kommit så långt att det finns en konkret utsikt för ett sådant möte? Kan Moskva tänka sig att ingå en strategisk allians tillsammans med Rom för att gemensamt kämpa mot det fortlöpande avkristnandet av Europa och kan man där erkänna att det nu är rätta tillfället att tillsammans med påven säga: ”Ut unum sint“?
Kardinal Koch: Det kan jag inte bedöma eftersom jag först nästa år kommer att bege mig till Moskva för att närmare undersöka denna fråga.
Principiellt kan jag till denna fråga bara säga: En dylik allians vore naturligtvis något mycket positivt. Vi måste förkunna de kristna värdena i samhället och göra det gemensamt. Men i mötet mellan den katolska kyrkan och den ortodoxa krävs även ett mycket djupare fundament. En allians bygger på en grund av andlighet och teologi. Kyrkans enhet måste på nytt bli ett ämne som diskuteras, annars blir en dylik allians bara ett utanverk. Och den ortodoxa och den katolska kyrkan har mer att ge varandra än blott ett utanverk.
Jag har rent allmänt intrycket att de ekumeniska strävandena mellan Rom och den ortodoxa kyrkan tar mycket mer tid i anspråk än vi hittills har trott och att vi måste bli på det klara med om vi överhuvud taget har samma mål, om vi båda verkligen önskar kyrkans synbara enhet. Det tycks mig inte vara helt klart från deras sida, på vår sida är det däremot.
Kath.net: I en intervju med Vatikanens tidning ”L’Osservatore Romano“ (15.9.2010) förklarade Ni: ”Med den ortodoxa kyrkan förenar oss en rik gemensam trosgrund på samma gång som vi har stora kulturella skillnader. Med den värld som kom ur reformationen har vi emellertid inte en särskilt stor trosgrund men kulturen är densamma.” Kan man tänka sig en sann gemenskap med den protestantiska kyrkan på denna grund? Finns det ekumeniskt strävande bortom trosgrundens gemensamma värden utifrån rent ”pastorala” synvinklar?
Kardinal Koch: Mitt uttalande i ”L’Osservatore Romano“ var bara en fenomenologisk beskrivning av hur jag ser på detta, inte någon värdering. Jag ville bara uttrycka att här i väst finns det en risk att den kulturella gemenskapen för många troende blir viktigare än trosgrunden. För vi har i våra dagar också något som kan kallas för ”kulturkatolicism”. Det önskar jag närmare förklara. Det finns i historien en ”kulturprotestantism” (protestantism på kulturella grunder, övers. anm.) men vi har idag även en katolicism som sätter kulturen högre än tron. Därför får man gång på gång intrycket att det inte sker några framsteg i ekumeniken med protestanterna.
För oss står det klart att en gemenskap mellan kyrkorna bara är möjlig om den grundar sig på en trosgemenskap och att vi därför måste söka och finna en dylik trosgemenskap och att detta måste ske på ett djupare plan än vad som hittills varit fallet. De reformerade kyrkorna har ett helt annat koncept. De slöt sig samman år 1973 i ”Leuenbergkonkordin” (Leuenbergdeklarationen) och det är en kyrkogemenskap bestående av kyrkor med olika trosbekännelser. Här har man alltså upplöst den grundläggande övertygelsen som delades av alla kyrkor tidigare, nämligen att kyrkogemenskapen förutsätter en bekännelsegemenskap.
”Leuenbergkonkordin“ är säkert en lämplig enhetsmodell för de protestantiska och reformerta kyrkorna när de för ekumenik mellan sig, men det är inte en modell som kan få de ekumeniska strävandena mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan att gå framåt. För med denna modell har man gett upp målet med den synliga enheten och ersatt det med modellen ”godtagen olikhet” (versöhnten Verschiedenheit). Men denna beteckning innebär det vanskliga att den visserligen används av alla men på olika sätt. Den katolska kyrkan ser i begreppet ”godtagen olikhet” en bestämning av ekumenikens mål: Olikheterna måste godkännas – de får inte längre utgöra ett hinder för kyrkornas gemenskap. De protestantiska kyrkorna ser i denna modell däremot en beskrivning av hur situationen är idag. Och där har vi förstås ett bevis på att våra vägar går åt helt olika håll. Vi måste alltså på nytt komma överens om vard vi menar med ekumeniken vi bedriver med dessa kyrkor.
Kath.net: Kan Ni då gå med på att sann ekumenik bara kan äga rum på basis av sanningen och aldrig får betrakta kallelsen till bekännelse av Kristus som den ende ”Dominus Iesus“ och till hans kyrka som något som kommer i andra hand? På vilket sätt är Troskongregationens skrift ”Dominus Iesus“ från år 2000 riktmärket för ekumeniken?
Kardinal Koch: Det är ju för det första underligt att de reformerade kyrkorna hetsar upp sig över den terminologi som säger att de är kyrkliga gemenskaper. Om man emellertid ser på världskyrkorådets hemsida så står där: Vi är en gemenskap av ”kyrkor, denominationer och kyrkliga gemenskaper” och ingen stör sig på det. Men man kan inom det ekumeniska rådet inte komma överens om vem som är kyrka, vem som är en denomination och vem som är en kyrklig gemenskap. Därför anser jag att det är tråkigt att reformationskyrkorna nu sedan 30 år tillbaka är ledsna för att de inte kallas för kyrka i mera egentlig bemärkelse.
Vi måste därför idag föra en teologisk diskurs som sedan länge borde ha förts, och det är den om vad som menas med kyrka. Det har vi alltför litet brytt oss om. När reformationskyrkorna kan klart och tydligt säga till oss vad de menar med kyrkans väsen, då först kan vi börja föra en meningsfull dialog över detta ämne. Och en ännu mer grundläggande fråga är för mig vad de ur reformationen komna kyrkliga gemenskaperna idag menar med reformationen. När vi nu snart kommer till år 2017 måste det stå klart om reformationen ännu betraktas som ett brott med traditionen, som en början till något helt nytt, eller om den var en reformation – så som reformatorerna själva betraktade den – det vill säga inte en vilja att skapa en helt ny kyrka, utan en vilja till förnyelse av kyrkan. Om det var helt nya kyrkor som blev resultatet, då betyder detta – så som den evangeliske teologen Pannenberg gång på gång sagt – inte att reformationen lyckades utan att den misslyckades. Därför skulle det alltså först i den ekumeniska rörelsen verkligen handla om reformation. Eller som den nye ordföranden för det evangeliska kyrkoförbundet i Schweiz alltid säger: ”Vi är inte reformerta, vi är reformerade katoliker.” Under 1500 år hade vi ett gemensamt kyrkoliv, sedan 500 år tillbaka lever vi skilda åt. Vi måste komma till klarhet om hur vi levde tillsammans under de 1500 åren dessförinnan.
Kath.net: Nyckelordet är sanning. Under denna vår tid som utgör ”relativismens diktatur” anser man ofta den katolska kyrkans anspråk på sanning vara ”oskurantism” (fientlighet mot fritt tänkande och upplysning, ö.a.) Varför är det så besvärande för vår tids människor när man talar om sanning? Vilken uppgift har i denna diskussion en katolsk filosofi?
Kardinal Koch: Allt det som idag gör anspråk på att vara sanning, betraktas som störande, eftersom man egentligen vant sig av med att tro att det alls finns en sanning. Det finns en mängd olika sanningar, anser man. Men detta leder till situationen som vi hade vid Babels torn, en situation då man egentligen inte kan tala med varandra längre eller bara kan tolerera varandra rent ytligt sett. Sanningen kan bara vara en. Det är omöjligt att något skulle vara sant för mig och för den andre inte vara det. Om det vore så skulle vi för länge sedan ha lämnat sökandet efter sanningen vind för våg. Men det är det som vållar sådan oro i vår tids samhälle att den som gör anspråk på sanningen misstänks för att endast vara ute efter den egna tolkningen av denna. Det är förvånansvärt hur intolerant man är i vårt samhälle så fort man ska tala om tolerans. Vi har en ytterst intolerant uppfattning av toleransen, och här välkomnar jag var och en som anmäler att den önskar bekänna sig till sanningen och sedan inte viker av från detta önskemål.
Den katolske filosofen måste skaffa sig just det fria rum i vilket han på nytt får lov att ställa frågan om sanningen. I grund och botten är det så att det som den metafysiska traditionen egentligen kom fram till inte längre beaktas i våra dagar, och den katolska kyrkan är den enda institution som egentligen går in i detta tomma rum och håller det öppet eller ”gräver” i det. Jag tycker att filosofin vore en god kamrat som skulle kunna bemanna detta tomma rum. Påvens ”exkommunicering” vid ”La Sapienza”-universitetet (i januari 2008) är för mig under påve Benedikts nästan sex år långa tjänstgöringstid en mycket tragisk händelse. Det tragiska består i att universitetet har blivit så ideologiskt att det inte längre släpper in någon som söker dialog och sanning. För mig utgör detta universitetets fördärv, men även filosofins fördärv, den disciplin som just skulle behövas på denna ort.
20111122
Från www.kath.net
Övers.: NH
