Gaudium Press har gjort en intressant intervju med ärkebiskop  Kurt Koch, ordföranden för det Påvliga rådet för kristen enhet. Här följer ett avsnitt ur intervjun där monsignor Koch talar om ekumenikens nuvarande tillstånd, om Andra Vatikankonciliet och dess hermeneutik och om den  liturgiska frågan.

När kardinal Kasper befann sig i sin sista pressrunda som ordförande för detta råd sade han att dialogen mellan kyrkorna och de reformerade kyrkornas kommuniteter ”tappat sin entusiasm”. Även dialogen med den ortodoxa kyrkan är till en del svår att föra. Vilka är enligt er mening de främsta kraven man bör ställa på en ekumenisk dialog?

Under de 40 åren efter Andra Vatikankonciliet då en ekumenisk dialog förts har våra samtalspartner förändrat sig mycket. I de reformerade kyrkorna finns till exempel inte längre den önskan om enhet som vi fann under perioden strax före och efter Konciliet. Jag ser en del yttringar som tyder på en återgång till en liberal teologi, till skillnad mot en dogmatisk sådan. Detta är en stor utmaning som inte svarar mot dagens verklighet. Av många reformerade ledare får jag intrycket att de vill att den katolska kyrkan löpande ska acceptera allt som dessa kyrkor bestämmer samt att den ska gå med på eukaristisk koncelebration. Om detta krav uppfylls, då kommer vi snart att få se slutet på all ekumenisk dialog. Jag ser inte på saken på detta sätt. Den kyrka som vi bekänner oss till i den apostoliska bekännelsen är ”en, helig, katolsk och apostolisk” kyrka, den är inte summan av alla kyrkor som finns i världen. Enligt denna uppfattning är kyrkans enhet  ett människornas verk för att skapa en sammanfattning av alla kyrkor. Men enligt mig är enhet i tron detsamma som enhet i organismen, i Kristi kropp. Jag har nämligen en lite större tro på ekumeniken än en del representanter för de reformerade kyrkorna. Det är nödvändigt att även fördjupa andligheten inom det ekumeniska arbetet. Jesus sade ju att vi måste vara enade ”så att världen kan tro”. Och detta betyder att verkligheten i kyrkornas enhet måste vara såväl en tydlig, synlig verklighet som en osynlig.

Och det andra skälet är att det under dessa 40 år kommit fram nya skillnader. I början av dialogen hade vi en del olika sätt att se på tron, på bekännelsen av vår tro. Idag har vi fått nya skillnader, framför allt på det etiska planet. Alla de bioetiska frågorna, och även fenomenet homosexualitet. Det finns en stor kamp på gång inom de reformerade kyrkorna. Vi kan se den hos anglikanerna som är nära en delning av sin kyrka på grund av skiljaktigheten i uppfattning över detta ämne.

Det är alltså i fråga om de etiska ämnena som skillnaderna består, inte i fråga om teologin och trosläran?

Ja.

Ni har inbjudits att hålla två tal inom den Helige Faderns "Schülerkreis" (påvens cirkel av studenter).

Jag blev mycket förvånad över denna inbjudan. För jag nästan bävar över att behöva spela piano inför Mozart. Jag känner mig som en pianoelev som ska spela upp inför självaste Mozart. Men det är också en stor utmaning som jag tar mig an med mycket nöje och jag gläder mig över att få uppleva atmosfären i denna cirkel som består av Ratzingers elever. Jag vet att påven är mycket öppen för dessa frågor och gärna diskuterar dem. Det är en stor utmaning därför att vi i våra dagar ser en konflikt mellan de två sätten på vilka man tolkar Andra Vatikankonciliet. En tolkning går ut på att traditionen ledde till ett slut i och med konciliet och att konciliet med detta kommit in en ny era. Denna era är inte längre knuten till det förflutna, till traditionen. Min syn på saken är att konciliet var en stor händelse inom den levande traditionen som fortsätter med denna inom sig. Och det är en stor händelse eftersom Vatikankonciliet står öppet både mot framtiden och mot den förgångna tiden.

Jag tror att detta även var konciliefädernas syn. I våra dagar ser vi hur en del teologer stöper om Andra Vatikankonciliet till att tjäna deras eget syfte, passa ihop med deras egna tankar. Och de är inte uppriktiga när de presenterar konciliet. Jag tror också att många människor talar om konciliet och önskar att påven ”återvänder till det”, men dessa personer känner det inte. Framför allt känner de inte till den stora konstitutionen om Kyrkan – “Lumen gentium” och de åtta kapitlen denna utgörs av. Dessa personer känner endast till det andra kapitlet – ”Kyrkan och Gudsfolket”. Men det är inte möjligt att förstå det andra kapitlet om man inte först tagit till sig innehållet i det första som handlar om Kyrkans mysterium. För mig är det framför allt det femte kapitlet, det som handlar om kallelsen till helighet, som utgör det grundläggande temat för denna konstitution.

Dessa två olika sätt att se påverkar också synen på liturgin. Hur bör vi se på liturgin i våra dagar, anser ni?

Allt det som människor säger vara något nytt efter Andra Vatikankonciliet finns inte med i Liturgikonstitutionen. Att fira eukaristin vänd mot de troende var aldrig något som ingick i traditionen. Traditionen innebar alltid att fira eukaristin vänd mot Kristus, för det är så vi kan uppfatta uppståndelsen. I St. Peterskyrkan firar man sedan länge vänd mot människorna eftersom detta är riktningen mot öst. Den andra frågan är om modersmålet ska användas inom liturgin. Konciliet önskade att latinet skulle kvarstå som liturgins språk.

Men alla dessa mycket djupa och grundläggande ting som vi finner i Liturgikonstitutionen är det ännu mycket få personer som känner till. Vi kan bara tänka på påskliturgin. Mysteriets påsk, Jesu Kristi död och uppståndelse. Det går inte att fira påskhögtiden utan offerperpektivet, och det är detta ämne som tas upp i teologin. Inte heller konstitutionens betoning av uppenbarelsen (i liturgin) har upptagits i Kyrkan. Det återstår ännu mycket att göra innan vi har upptagit allt som vi finner i koncilietexterna.

20100817

Översättning från spanska: NH