av Vito Punzi

Författaren Martin Mosebach, känd i Italien för sin essä om katolsk liturgi (Häresie der Formlosigkeit) men ännu inte för sin stora berättarförmåga, är en av de få tyska katolska lekmän som med sakkunskap och mod  ställer upp i de offentliga debatter vars syfte är att dra skam över Benedikt XVI:s anseende och auktoritet. Detta gjorde han i samband med upphävningen av exkommuniceringen av SSPX-biskoparna och med återinförandet av den tridentinska riten och han gör det på nytt idag när påven på nytt attackeras, denna gång på grund av övergreppen på barn som begåtts av katolska präster. I Tyskland pågår en vild kampanj i syfte att diskreditera den romersk-katolska kyrkan.

Det var först “Der Spiegel” och sedan “Die Zeit” med chefsredaktören Di Lorrenzo, som försökte uppvigla allmänheten till att vilja få Benedikt XVI avsatt. Detta har man i Die Zeit gjort genom att skapa en ny bilaga med titeln “Tro och tvivel” (Glauben und Zweifel), där – som av en händelse ... – de viktigaste sidorna är reserverade för en katolsk präst som berättar om hur han själv givit upp celibatet, och där man återupplivar den gamla symbolen från sjuttiotalet av en Judas som “gjort tjänst” (åt kyrkan) som “nyttig förrädare” (nützlicher Verräter). Och slutligen lovprisar man valet av ateisten Thomas Hürlimann till ett viktigt bokpris (Herbert-Haag-priset) som nyligen delades ut (i Luzern) av Hans Küng för dennes “radikala uppgörelse i konfrontationen med den katolska tron”. Och nu ser vi Mosebach i en nyligen utförd intervju i The European på nytt ge uttryck för all sin egen respekt och uppskattning av det av papa Ratzinger utförda verket.

”När jag ser på dessa fem år av hans påveämbetstid konstaterar jag att Benedikt XVI tagit på sig en uppgift av den allra svåraste art, nämligen att på ett icke-revolutionärt sätt bota kyrkan från de dåliga inomkyrkliga följderna av den revolution som ägde omkring år 1968.”

Från det ögonblick då han lärde känna det benediktinska klostret i Fontgombault, som han kallar för “traditionens förtrupp”, påbörjade Mosebach med allvarlig blick sin analys av den efterkonciliära epoken och började jämföra den med bildstormarperioden i det byzantinska riket under de första århundradena av den kristna eran. Även idag, då han bedömer de sexuella brotten som begåtts mot minderåriga, hänvisar författaren till den vattendelare som Andra Vatikankonciliet utgjorde:

“Vi måste emellertid fråga oss varför det var just under åren som följde omedelbart på Andra Vatikankonciliet som vi finner så många sexuella brott begångna av präster. Det går inte att komma ifrån det bittra konstaterandet att experimentet med ’aggiornamento’, med att likna kyrkan till den sekulariserade världen är något som misslyckats på det gruvligaste. Efter konciliet lägger de flesta av prästerna av sin prästskrud, slutar upp med att fira den heliga mässan dagligen och ber inte längre dagligen böner hämtade ur breviariet. Det efterkonciliära teologiska tänkandet gjorde allt för att man skulle glömma den bild av prästen som överförts av Traditionen.”

Och det är till denna Tradition som Mosebach föreslår att vi bör återvända. 

”Det är en bra sak att kyrkans ansvariga i dag ber offren om förlåtelse för de våldsakter dessa utstått, men det skulle vara av ännu större vikt om man åter kunde ta upp de disciplinära tyglar som konciliet i Trient förespråkade och låta prästerskapet återvända till den katolska traditionen.”

Är han en nostalgiker? Inte riktigt. Framför allt bedömer författaren åren runt 1968 som att de utgjorde “ett fenomen som ännu inte tillräckligt blivit erkänt för vad det var”  (Das Jahr 1968 ist ein noch überhaupt nicht genügend erkanntes Phänomen). ”I Tyskland,” fortsätter  intervjun,

”sysslar man ännu i detta sammanhang med att att påminna sig ’saliggörande’ fenomen som de kollektiva boendeformerna och striden om den riktiga Marx-litteraturen. I själva verket var 1968 ett avgörande år i historien då från varandra helt oberoende antitraditionsrörelser ägde rum i hela världen.”

Men det kommer ett ännu skarpare påstående:

“Jag är övertygad om att vi en dag, när vi fått tillräckligt avstånd från ämnet, kommer att begripa att den kinesiska kulturrevolutionen och den romerska liturgireformen står i ett inre sammanhang.”

Resten av intervjun är ett försvarstal i crescendo gentemot dem som anklagat Ratzinger för antisemitism (”Efter att ha läst hans bok om Jesus får man till och med intrycket att om Benedikt inte vore kristen, skulle han vara jude”), ett försvar för det kristna Europa (”Alla andliga strömningar i den moderna tidsåldern, även de som bekämpat kristendomen, har denna att tacka för sitt ursprung, och även den antika filosofin och konsten har vi fått ta emot ur kristendomens händer. Om det europeiska samfundet vänder sig helt ifrån kristendomen, då skulle detta bara betyda att man inte vill kännas vid sig själv. Det som man inte vet eller inte vill veta, det finns ändå där. Förträngning kan inte vara någon bra grund för en hoppfull framtid.. ”), och till sist motsättning mot Turkiets inträde i Europeiska unionen (”Jag ser bara att Turkiet under 1900-talet hade enorma svårigheter med sina kristna minoriteter, det var just det anti-islamiska Turkiet vänt mot den moderna världen. Nu bevittnar vi ett närmande till Europa som bygger på ekonomiska grunder, utan att man för den skull reviderar sitt inompolitiska bekämpande av de kristna”).  Här har vi alltså den mångsidige Mosebach, modig förespråkare, hängiven Kristus, Kristi ställföreträdare och den petrinska kyrkan. 

Hela intervjun finns på tyska i The European.

20100502

Övers.NH