Barmhärtighet är varken blind tolerans,
ett rättfärdiggörande av synden eller en rättighet

Kardinal Piacenza inför ”Barmhärtighetens år"

 

 

”Barmhärtighet är varken blind tolerans eller ett rättfärdiggörande av synden” - ett sådant uttalande av prefekten för Paenitentiaria Apostolica (den kyrkliga domstol som nu främst prövar mål rörande barmhärtighet), låter ovanligt i en tid då man ofta talar om en ”kärleksfull kyrka”. Kardinal Mauro Piacenza ledde under påve Benediktus XVI  Kongregationen för prästerskapet och stödde dess försök att göra den helige Jean Vianney, prästen i Ars, till förebild för det nya årtusendets präster. Ett försök, som p.g.a. häftigt inomkyrkligt motstånd, misslyckades. Påven Franciskus bekräftade inte hans ämbete 2013, utan utnämnde honom till prefekt för Paenitentiaria Apostolica . (1)


Vad handlar jubelåret egentligen om? Vad skiljer det från det jubelår som den judiska församlingen firade i gamla tider? Varför har påve Franciskus utropat ett extraordinarie heligt år? Vad är barmhärtighet? För att få svar på dessa och andra frågor intervjuade ZENIT kardinal Mauro Piacenza, prefekt för Paenitentiaria Apostolica (den kyrkliga domstol som nu främst prövar mål rörande barmhärtighet).

Det handlar om en ”apokalyptisk” tid

Det av påve Franciskus utropade stora extraordinarie jubelåret står nu omedelbart för dörren. Kan Ni förklara vad detta jubelår är?

Kardinal Piacenza: Det handlar om en ”apokalyptisk” tid i begreppets etymologiska betydelse, om en tid då den sanna verkligheten ”uppenbaras” och om den nya betydelse och det nya värde som kristendomen ger åt det mänskliga livet i vår tid.

Under den judiska antiken hade man ett jubelår vart femtionde år, och det inleddes med att man blåste i ett vädurshorn - på hebreiska yobel. Under detta år uttryckte man sin förväntan på detta livets förnyelse både symboliskt och konkret, som t.ex. att jorden fick vila, att man gav tillbaka beslagtagen mark och frigav slavar. Men det är först i och med kristendomen som denna vila, denna försoning och denna befrielse finner sitt fulla och slutgiltiga förverkligande! När Kristus inträder i världen och i historien, när Guds Son blir människa, skänks åt tiden ett nytt värde, ett oändligt värde! Varje ögonblick sedan Gud blev människa, dog och uppstod, innebär nu en möjlighet att förhålla sig till Honom, en möjlighet till ett levande och livgivande möte med Honom och till att få överlämna sitt liv åt Honom. Jubelåret är därför ett år, när vår kronologiska tid, ”absorberas” av en annan tidsenhet, nådens tidsenhet. Under jubelåret bemödar sig Kyrkan, som kärleksfull moder, att öka ”möjligheterna för Anden”, framförallt när det gäller syndernas förlåtelse i botens sakrament! För att konkretisera denna nya tid av särskild nåd öppnar man de heliga portarna, en rit som inleder jubelåret.

Jubelåret inleds den 8 december, festdagen för jungfru Marie obefläckade avlelse. Varför har man valt detta datum?

Kardinal Piacenza: Påven valde detta datum, för att högtidlighålla en viktig årsdag i den senaste kyrkohistorien: det Andra Vatikankonciliets avslutning. Talrika är de nådens frukter, som Herren skänkt genom det senaste konciliet - man behöver t.ex. bara tänka på den kraftfulla kallelsen till helighet för alla döpta, och de kyrkliga rörelsernas storartade uppblomstrande. Ändå finns så många dolda skatter kvar i texterna som väntar på att på ett lämpligt sätt studeras, förstås och genomföras i kyrkans liv. Det är framför allt under påvarna Johannes Paulus II, Benediktus XVI och Franciskus som man har strävat efter att främja en riktig tolkning av koncilietexterna. Dessutom kallar denna jubelårets inledande Maria-dag oss , att rikta våra blickar och våra hjärtan mot den obefläckade jungfrun, Kyrkans moder och förebild. Vi vet, att Kyrkan i sin helhet och därmed våra egna liv, vilar i hennes händer och står under hennes beskydd. Genom hennes ”bedjande allmakt” förväntar vi oss alla nu de nådegåvor vi behöver för att tjäna Kristus, den ende och sanne, världsalltets och historiens Herre.

Barmhärtighet är inte blind tolerans, inte heller rättfärdiggörelse av synden och absolut inte en rättighet.

Påve Franciskus tillägnar detta jubelår barmhärtigheten. Vad handlar detta om och vad handlar det inte om ?

Kardinal Piacenza: Vi kan, som den helige Thomas, börja med att säga vad barmhärtighet inte är. Barmhärtighet är inte blind tolerans, inte heller rättfärdiggörelse av synden och absolut inte en rättighet.

Barmhärtigheten är inte ”tolerans”, eftersom den inte inskränker sig till att bara ”fördra” syndaren och sedan låta honom synda vidare, utan den fördömer öppet synden och älskar just därför syndaren: Den förstår att han inte är identisk med, utan är mer än, sin synd; Den ställer hans handlingar inför den fullkomliga sanningens ljus, och erbjuder honom därigenom frälsningen.

Barmhärtigheten rättfärdigar inte heller synden genom att hänvisa till olika sociokulturella, ekonomiska eller personliga omständigheter. Den värdesätter människan desto mer, när den av honom kräver räkenskap för varje begången handling och på så sätt förklarar honom  ”ansvarig” inför Gud.

Slutligen är barmhärtigheten inte en rättighet. Man kan inte göra anspråk på den, bara för att man finns till. Det är annorlunda med rättigheter; de tillkommer människan bara för att hon existerar. Barmhärtigheten kan däremot inte krävas, varken av Gud eller av Kyrkan, den gudomliga barmhärtighetens tjänarinna.

Nu kommer vi till frågan vad barmhärtigheten verkligen är. Barmhärtigheten är framför allt en levande, konkret, oföränderlig och evig realitet, som kommer människans elände till mötes p.g.a. den gudomliga, absoluta frihetens hemlighet, och rycker detta mänskliga elände ur förstörelsen, inte genom att utplåna eller ignorera, och inte heller genom att glömma, utan genom att personligen ta sig an den.

Barmhärtigheten är en person, den är Kristus! Den inkarnerade, korsfäste och uppståndne Kristus.

I södra Spanien och på många andra platser, där den folkliga fromheten är levande äger underbara festligheter rum i Stilla veckan. När Kristi lekamen i procession bärs ut ur kyrkan, hörs ofta från det i bön förenade folket en gripande och av högsta medlidande uppfylld röst som ropar: ”Barmhärtigheten!” Så är det: Barmhärtigheten är en person, den är Kristus! Den inkarnerade, korsfäste och uppståndne Kristus. Han vill bygga upp ett sant, kärleksfullt och personligt förhållande till varje människa. Utifrån vårt perspektiv som syndiga, häpna och förundrade stackare, kallas allt detta ”barmhärtighet”.

Var kan människor finna barmhärtighet idag? Finns det gränser för den gudomliga barmhärtigheten? Finns det så svåra synder, att de inte kan förlåtas?

Kardinal Piacenza: Denna barmhärtighet finns helt sant och visst där Kristus själv ville möta människorna; i hans eget kött! Denna Kristi kropp, uppstånden och levande, finns fortfarande på ett hemlighetsfullt sätt, genom den helige Andes kraft, i Kyrkan, som är hans mystiska kropp. I Kyrkan väntar barmhärtigheten på syndarna genom ämbetsbärarna, som Kristus själv utvalt och kallat. Kristus går dem personligen till mötes i sakramenten, särskilt i försoningens och eukaristins sakrament. Alla sakrament- även Kyrkan själv- är Kristi barmhärtighetsverk, och  genom dem ”avlägsnar” Han inte bara synden utan drar in syndaren i ett oförtjänt och outgrundligt överflödande liv, så att det tillsammans med, och i, Honom blir Guds barn. Det sker framför allt i dopet. Våra ortodoxa bröder skulle säga, att människan ”gudomliggörs” av Kristus. Försoningens sakrament förnyar sedan dopets gåva, genom att avlägsna det som står i strid med, eller motsätter sig detta; synden. Denna gudomliga barmhärtighet, som är Kristus, är gränslös som Hans och Faderns kärlek. Ändå finns det en gräns och det är den enda gräns, som Gud själv har satt för sin allmakt: människans frihet. Om människan lyssnar till Guds erbjudna barmhärtighet men inte öppnar sig, utan tillbakavisar den i sina beslut och konkreta handlingar, tvingar sig inte Gud på honom. Med gudomligt, outtröttligt tålamod- påve Franciskus upprepar detta för oss om och om igen- väntar Han på att människan på sin jordiska vandring omvänder sig, och erbjuder all nödvändig nåd, för att det ska ske.

Och när den jordiska vandringen slutar, vad händer då?

Kardinal Piacenza: När det avgörande och heliga – idag ofta glömda - ”övergångsögonblicket” kommer, ställs människorna inför den s.k. enskilda domen; Själen, nu avklädd sin kropp, står nu inför Kristi ansikte, den rättfärdige domaren och förlossaren, som inte dömer på subjektiva grunder och inte heller tar hänsyn till  de förhållanden under vilka själen har levt, utan dömer hennes gärningar efter hjärtats sista uppsåt. Övergången, liksom det eviga livet, är till sist inget annat än en plötslig förstärkning, ett ”förevigande” av vårt sista ögonblick på jorden, så att säga. Det är den ”inre hållning” som har mognat i oss under jordelivet, men som nu, berövad livets skeende, står inför Kristi ljus och sanning.

Å ena sidan har vi antingen den eviga frälsningen, som omedelbart sammanför oss med alla heliga i det saliga skådandet av Gud i himlen - eventuellt måste vi genomgå skärseldens renande eld - eller å andra sidan - må Gud förhindra det! - den eviga fördömelsen, som vi kallar helvetet.


Viktigt, när Kristus dömer,  är naturligtvis att själv ha bett om och fått förlåtelse för de egna synderna och att vi själva varit barmhärtiga mot vår nästa, och i våra böner. Den enskilda domen, som vid tidens slut följs av den yttersta domen ock kroppens uppståndelse, förflyttar omedelbart, skulle vi kunna säga, själen till sin slutbestämmelse. Å ena sidan har vi antingen den eviga frälsningen, som omedelbart sammanför oss med alla heliga i det saliga skådandet av Gud i himlen - eventuellt måste vi genomgå skärseldens renande eld - eller å andra sidan - må Gud förhindra det! - den eviga fördömelsen, som vi kallar helvetet.

Skärseldens realitet verkar ha glömts bort i stora delar av förkunnelsen idag. Anser Ni att det fortfarande är aktuellt att tala om den? Vad kan det säga människor av idag?

Kardinal Piacenza: Att ingenting, när det gäller vår person, är utan betydelse i Guds ögon. Skärseldens alltid aktuella och sanna realitet, bekräftar, att Gud sätter ett så oändligt värde på den mänskliga skapelsen och tar vår skapade frihet på ett så ”förskräckande” stort allvar, att han, så att säga, ”lyder” den. Han vill, som vi läser i Hesekiels bok, inte syndarens död, utan att denne omvänder sig och får leva (jfr. Hes 33:11). Trots att Gud inte vill annat än skänka människan livet, har Han beslutat att respektera hennes frihet i så hög grad, att Han tillåter att denne bestämt och definitivt ”avvisar” Hans kärlek eller bara tar emot så mycket som denne själv samtycker till och visar i gärningar, alltid i full frihet. Om detta hjärtats ”sista öppnande” ändå inte skulle vara fullständigt, men ändå entydigt riktat mot Guds sanning, då behöver själen en sista ”omvandling”. Hans kärleks levande flamma förbereder den för att skåda Gud, som det stora helgonet och skärseldens teolog, Katarina av Genua förklarar i sin avhandling. Om detta har påven emeritus undervisat om i sin andra encyklika Spe Salvi. För dem som är i purgatorium, finns det, eftersom frihetens tid har runnit ut, ingen möjlighet längre att ”förtjäna”, d.v.s. att frivilligt samverka med Kristi nåd. Dessa bröder kan bara ”ta emot” denna nåd, som erhålls genom Kyrkans förbön och som framför allt består i eukaristins offer, i barmhärtighetsgärningar och i allmosor. Den som handlar i denna bön är framför allt den allrasaligaste gudsmodern Maria, Kyrkans fullkomliga avbild och den som skänker  all nåd, men också vi som lever genom dopet i gemenskap med alla troende i alla tider.

Utan att kväva friheten för han dem till hittills otänkbara höjder i det att han kallar dem att låta sig älskas, att älska, i och med Honom, och på så sätt medverka i Hans eget frälsningsverk.

Förbönen är alltså också en form av barmhärtighet? Vem har glädje av den?

Kardinal Piacenza: Förbönen är förvisso ett oskattbart barmhärtighetsverk! Den är framför allt och alltid rotad i Kristi barmhärtighet, som ensamt kan rädda och rena människans hjärta, och som i sin godhet låter oss få del i Hans frälsningsverk, när han gör oss till ”medverkande”. Just i denna medverkan, i detta deltagande i Kristi verk finns en första framträdande vinning: vi blir alltmer lika Herren, får större del i Hans tankar och känslor. Då drar vår tro nytta av det, eftersom den i ökad omfattning öppnar sig för den osynliga verkligheten och därmed blir fastare. Och slutligen drar själarna i skärselden säker nytta därav, när de genom vår förbön får ”lindring” fram till deras slutgiltiga befrielse. Detta verk är så stort och så nödvändigt, att Kyrkan- in commemoratione omnium fidelium defunctorum - till Alla själars dag, berikar den 2 november med den fullkomliga avlatens gåva, d.v.s. Kyrkan efterskänker alla de timliga straff, som är en följd av synden, och som binder själen i skärselden. Det blir därför möjligt, med de vanliga kraven, att vinna avlat för de stackars själarna i skärselden: sakramental bikt åtta dagar före eller efter 2 november, mottagande av den heliga kommunionen, bön enligt påvens böneintention, ta avstånd från alla synder, även tillåtna, och besöka en kyrkogård mellan 1-8 november eller en kyrka mellan kl. 12 den 1 november och kvällen den 2 november.

Detta är sist och slutligen Kristi barmhärtighet: han förenar allt i himmel och jord, skyndar människorna i tiden till hjälp och förbereder dem för himlen. Utan att kväva friheten för han dem till hittills otänkbara höjder i det att han kallar dem att låta sig älskas, att älska, i och med Honom, och på så sätt medverka i Hans eget frälsningsverk.

Må den allrasaligaste jungfrun Maria, barmhärtighetens Moder, lära oss att söka barmhärtigheten, att älska barmhärtigheten och verkligen leva barmhärtigheten!

20151202

(1) 2013 fick kardinal Piacenza en massiv hjärtinfarkt, vilket möjligen bidrog till omplaceringen (red.)

Zenit.org med benäget tillstånd.

Övers. Didrik Wangel

Kardinal Mauro Piacenza är född 1944 i Genua. Han ordinerades till präst år 1969. Han gick ut med summa cum laude i Kanonisk rätt från Lateranuniversitetet år 1976. Sedan dess har han förutom undervisning, tjänat på en rad framskjutande poster i ärkestiftet Genua. Han har varit domare i tribunalerna i stiftet. Han har även varit en flitig kateket genom lokala katolska TV-stationer. 1990 kom han till kurian, och Kongregationen för prästämbetet. 2003 biskopsvigdes han. 2004 utsågs han till ordförande i den Påvliga kommissionen för helig arkeologi. 2007 utsågs han till sekreterare för Kongregationen för prästerskapet, och 2010 blev han satt att leda samma viktiga kongregation som prefekt. Samma år emottog han den röda kardinalsbirettan. I januari 2013 blev kardinal Piazenca utsedd av påve Franciskus att vara Penitenziere Maggiore, det vill säga överdomare i den högsta av Kyrkans tre domstolar. Han deltog i familjesynoden 2014 med ett tal; "The pastoral challenges of the family in the context of the Evangelization".

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2010 All rights reserved