Teologernas uppror är en revolt från ålderdomshemmet. Nu är det framförallt de tyska biskoparna som utmanas. Påven vet att de allvarligaste angreppen på kyrkan kommer från kyrkan själv – Kath.net- intervju med Peter Seewald.

Herr Seewald, hur uppfattar Ni celibatdebatten kring teologernas memorandum?

Seewald: Vi brottas alla med frågan om vad som är den rätta vägen. Kyrkan kan inte förbli som den är. Det handlar om rening, om en värdenas återkomst, om en tydligare  profil, om kyrkans positionering i det  moderna – och slutligen om uppgiften att tydliggöra det kristna erbjudandet i denna kritiska situation och därigenom rädda människor. Memorandum  går i motsatt riktning.

Kath.Net: Varför?

Seewald: Här har vi ett samordnat angrepp från nyliberala krafter, som forcerar fram en omorganisation som skulle beröva den katolska kyrkan dess ande och kraft. Kvar blir till slut  en alldaglig kyrka, i vilken Gud och evangeliet inte finns, utan där den autonome församlingsmedlemmen är alltings mått, styrd av tidsandans överstepräster.

Var det inte Paulus som sa: ”Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna” (2 Tim 4:3).

Kath.Net: Initiativtagarna till Memorandum säger att de trampat på en känslig tå?

Seewald: Det kan man ju säga: Tårna på millioner av troende, som är hjärtligt trötta på denna diskussion som vi tålmodigt stått ut med i otaliga år. Man vill ”föra ut kyrkan ur dess förlamande självupptagenhet” säger man med ögonen fulla av krokodiltårar. Helt vansinnigt. Det är precis dessa grupperingar, som har utvecklat självupptagenheten till en mani och därmed sedan 25 år hindrat kyrkan i Tyskland från att ta sig an de verkliga problemen. Jag häpnar över den demagogiska omfattningen, de felaktiga argumenten och ohederligheten i den debatt  som här bedrivs. Denna kampanj kan dock möjligtvis också ena och mobilisera de kyrkotrogna, en effekt som initiavtagarna inte räknat med.

Den som sår vind, får skörda storm.

Kath.Net: Vem ligger bakom detta memorandum?

Seewald: Det är inte ett ungdomarnas uppror, utan en revolt  från ålderdomshemmet. Det teologiska etablissemanget har förenat sig med så karismatiska och självständiga politiker som Althaus och Schavan. I fronten går Lammert, talmannen i förbundsdagen, som bjuder in påven och sedan drar mitran över huvudet på honom. Vilket småaktigt spel. Man ska inte heller  glömma de agitatorer som förlorat sin rätt att undervisa eftersom de i åratal försökt att göra Guds Son till en rövarhövding. Här finns de verkliga bakåtsträvarna. De leder inte in i framtiden, och har själva ingen framtid. De kommer varken att grönska eller någonsin att blomstra. De kan samla tjänstemannakatoliker bakom sig, men aldrig entusiasmera större massor, i synnerhet inte ungdomen. Som ruttna och fallande grenar kan de dock ännu vålla skada.

Kath. Net: Ni blir ganska upprörd.

Peter Seewald: Det är verkligen ett småaktigt spel. Och förskräckligt tragiskt, när t.o.m. kardinal Lehmann tror att han offentligt  måste skämmas för den tappre kardinal Brandmüller, som nämner saker vid deras rätta namn. Nu behövs  teologer som fortfarande står på den katolska grunden. Nu behövs också journalister, som har sinne för sanning och rätt. De stiger också fram och det är det glädjande i den här historien.

Nu behövs framför allt de tyska biskoparna.  De måste göra klart att kyrkan inte finns där de mediala motpåvarna finns; den är inte där de politiska strategerna och de kyliga anstiftarna, finns, utan där bedjarna finns, där Maria och Petrus finns. Där Jesus finns, han som sa: ”Du är Petrus, och på denna  klippa ska jag bygga min kyrka”. Han talade inte om att bygga på sand.

Kath. Net: Vad säger påven om denna kampanj?

Peter Seewald: Det kan man väl föreställa sig. Han vet ju att de allvarligaste angreppen på kyrkan kommer inifrån kyrkan själv. I januari 2009 var det Piusbröder-affären. I januari 2010  var det offentliggörandet av fallna prästers förfärliga missbruk. Och nu i januari 2011 teologernas nygamla offensiv mot det grundläggande i den katolska kyrkans väsen, med vilken man vill skada den i sitt innersta. Men märk väl, inte alla celibatkritiker är fiender till kyrkan. Celibatet är ingen dogm. Ingen annan regel har ju heller granskats så intensivt som den.  Den nuvarande påven undersökte, som ung teolog, kritiskt denna fråga. Vi talade mycket utförligt om detta i våra tre intervjuböcker.  Benedikt XVI behandlade inte minst i början av sitt pontifikat denna fråga och lät världskyrkan avgöra den. Det finns ett övervägande antal argument inte mot, utan för celibatet. Det vet också motståndarna, och det gör dem ännu mer rasande.

Kath.Net: Får man inte längre diskutera celibatet?

Peter Seewald: Jo. Men inte alltid och vid alla tillfällen. Kanske skulle man kolla frågan igen om tio år. Men för tillfället är den avgjord. Punkt. Det måste man acceptera. För kyrkans och för allas väl. Vi kan inte, som Alzheimer-patienter, hela tiden ställa samma fråga. Det vore ungefär som om SPD ständigt skulle prata om minimilöner, trots att det sedan länge finns entydiga kongressbeslut om det. Den som idag oavbrutet opponerar mot det är, objektivt sett, en splittrare. Han sätter medvetet världskyrkans enhet på spel till förmån för en linje för vilken det varken finns övertygande försvar eller majoritetsstöd. Det kommer under denne påve definitivt inte att ske någon uppmjukning här. Celibatet är, enligt påven, ett stort trostecken som vittnar om Guds närvaro i världen. Det vore fullständigt vansinne att ge upp om det i en tid, som är så gudsfjärran som vår och i trängande behov av sådana tecken.

För övrigt frågar ingen de berörda själva, 400 000 präster och miljoner av ordensfolk över hela världen, som i Kristi efterföljd i total hängivenhet utför ett beundransvärt arbete. Redan talet om ”tvångscelibat” leder vilse och är sårande. Det visar oförmåga att visa aktning och respekt  för de värdefulla, ja heliga ”evangeliska råden” – kyskhet, fattigdom och lydnad – och för de människor som lever i en särskild kallelse. Ingen måste bli präst. Ingen måste heller bli brandman. Men om han verkligen blir kallad, kommer han varken vara rädd för eld eller vatten.

Kath.Net: Ni har sagt att argumentationen  från de så kallade kritikerna är ohederlig?

Peter Seewald: Memorandum är inte bara ohederlig. Intellektuellt är den på lägsta nivå och den lurar allmänheten. Redan inledningen är tvivelaktig. Här kallar man det reform som inte är någon reform. Det är litegrann som om man skulle kräva att få jämna Eiffeltornet med marken eftersom det inte längre är tidsenligt och sedan, när kravet avvisas, beklaga sig över förändringsbehovet. Eller som om man krävde att FC Bayern skulle avstå från sina toppspelare, till förmån för en nyordning som äntligen skulle ge plats för amatörerna.

Om vi undersöker några av argumenten:

• ”Kyrkokrisen”: Dessa människor vet mycket väl, att celibatet inte är orsaken till denna, utan kort sagt, den dramatiska trosförlusten.
  
  
• ”Prästbristen”: I förhållande till de ännu aktiva mässbesökarna finns det fler präster nu än någonsin.  Kyrkan har i stora delar av världen som helhet t.o.m. prästöverskott.  Orsaken till församlingssammanslagningarna är i första hand ett ekonomiskt problem. Fler präster skulle, i en tid som drar ner på antalet tjänster och måste stänga kyrkor, inte vara ekonomiskt försvarbart.
  
  
• ”Attraktivitet” och ”tidsenlighet”:  En kyrka som ger upp om celibatet och  som viger kvinnor, som inte erkänner helgon osv., behöver inte uppfinnas. Den finns sedan länge. Och egentligen borde EKD (evangeliska kyrkan i Tyskland) göra anspråk på sin copyright gentemot  alla imitatörer. Men, med förlov sagt, denna modell är inte självklart en framgångsmodell. Sedan 1950 förlorar EKD fler medlemmar än den katolska kyrkan. Den har i antal alltid varit större men så är det inte längre idag. Underligt nog stämmer det ingen till eftertanke.

Memorandum använder t.o.m. övergreppsfallen i sin argumentation. Det är verkligen botten. Denna förmenta orsakskedja – katolsk sexualmoral plus celibat är lika med övergrepp – strävade kyrkohatarna, redan från första dagen dessa förfärliga skandaler blev offentliga, att  bevisa. Den brast mycket snabbt, när hundratals fall blev kända även i andra icke-katolska institutioner, t.e.x. i Odenwaldskolan. Om någon på nytt drar fram denna kedja ur lådan, förlorar han inte bara sin trovärdighet utan avslöjar också sin demagogiska avsikt.

Lika oerhört är det när ledande jesuiter  rasar mot den katolska ”sexualmoralen”, som om Vatikanen och inte de själva vore ansvariga för de otroliga svinaktigheterna som inträffat hos dem själva, genom präster som förrått sin kallelse.

Kath. Net: Kritikerna uppfattar det på ett annat sätt.

Peter Seewald: Ja. ”Reformivrarna” hänvisar ju t.ex.  hela tiden till Andra Vatikankonciliet (som talade om prästcelibatet som en ärevördig tradition), men de vill bara acceptera det så länge som det passar dem. De uppträder egentligen inte annorlunda än de schismatiska biskoparna i det reaktionära Piusbrödraskapet. Båda överbjuder varandra i ett barnsligt uppror och i pöbelfasoner mot påven. Det aggressiva genomdrivandet av vissa teologiska trossatser har under de senaste årtiondena närapå förstummat många av de evangelietrogna. Vi bevittnar en minoritets försök att utöva diktat över en majoritet - över de många som ännu idag går i kyrkan, som uppriktigt firar eukaristin, och för vilka fromhet inte är ett fult ord. Detta diktat är ett slags stalinism.

Kath.Net: Varför har celibatsdebatten åter blivit aktuell?

Peter Seewald: Man känner sig uppenbarligen provocerad. 2011 är ett power-år för påven: I mars kommer hans nya Jesusbok ut, i maj saligförklaringen av Johannes Paulus II, en megahändelse, i augusti världsungdomsdagen, likaså med miljoner av människor och i september Tysklandsbesöket. Tillkommer så den  nyligen utgivna och över hela världen uppskattade intervjuboken ”Licht der Welt”. Påven som bestsellerförfattare; det smärtar.

Som jag redan sagt, debatter är viktiga. Och inte alla teologer, som skrivit under detta skamliga memorandum, har lyssnat på Hans Küngs upprop i april 2010 där han uppmanade till öppet motstånd mot påven. Det hoppas jag åtminstone. Jag känner förträffliga professorer, som i Kristi efterföljd, förblivit trogna katoliker och som är oersättliga andliga ledsagare för otaliga katoliker. Men så finns det också teologiska snobbar, brackor och viktigpettrar, som säger vackra ord i de mikrofoner som hålls fram, liksom de nya kvinnogruppledarna som virkar på eleganta diskussionsunderlag, eftersom rosenkransen och bönen ändå är så gammelmodiga – och slutligen har vi fåren i ulvakläder, de riktigt hårdkokta , som inte tål att kyrkan är katolsk. Som typiska gammal-sextioåttor har de problem med den auktoritet, som inte är deras egen.

Kath. Net: Vilken legitimitet har egentligen  dessa grupper?

Peter Seewald: Ja, det kan man verkligen fråga sig. Personer på livstidgaranterade och furstligt avlönade lärostolar, från vilka de får utså kiv och split?  Eller fanbärare för fritidsdemonstranter, som dyker upp med sina plakat, så snart en biskop kör förbi? Det är inte många som följer dem. De har på tvåtusen inte klarat av att bryta sig ut ur sin sekteristiska tillvaro. Ändå kallar man sig med ett schizofrent absoluthetsanspråk ”Vi är kyrkan”. Vad är detta? Brist på sinne för verkligheten? Storhetsvansinne? Har man väl härifrån någonsin hört någon som talar om  glädjen i tron, över det stora, goda och unika som finns i den katolska kyrkan och i hennes traditioner?

Kath. Net: Men de betraktas som moderna?

Peter Seewald: Idag betyder modern något annat. Är professorernas kyliga sjuttiotalsreligion verkligen modern? Är det inte snarare det tidlösa som är modernt? Återvändandet till rötterna, till grunden och till uppdraget. Verkliga framsteg pekar mot framtiden. Den religionspedagogiska erans recept är det inte. Memorandum luktar som dammiga och mögliga ämbetsdräkter. Jag undrar om dessa grupper någonsin fört någon människa tillbaka till kyrkan - som en liten motvikt till de hundratusenden som man drivit bort från kyrkan. Vilka frukter skulle de kunna skörda? Deras hörsalar står tomma. De bär, till skillnad från påve Ratzinger, inte med sig elden, utan askan. Däri påminner de ju mycket om jordens salt, som mist sin sälta. ”När saltet förlorat sin smak, frågar Jesus, hur kan det återfå sin sälta?” Det kan det inte. Det duger inte till något alls längre.

Ta t.ex. angreppet från de tyska professorerna mot Johannes Paulus II i ”Kölndeklarationen” 1989. Man förebrådde Woytyla för att ha en auktoritär ledarstil, vara bakåtsträvare och mera i den stilen. Han skulle vara kyrkans dödgrävare. Nåja. Miljoner sörjande följde dödgrävaren till graven. Hur många kommer att följa dessa professorer? Johannes Paulus gav genom sin fasta hållning och sin beredskap att lida ny kraft åt kyrkan. Hans motståndare försöker tvärtemot bara bryta loss bit för bit från klippan.

Kath.Net: Memorandum har fått tyska katolikernas centralkommittes bifall.

Peter Seewald: Det är inget att förvånas över. Också här är frågan: Vilken legitimitet återstår för en sådan ”centralkommitté”, i vilken avpolletterade politiker tillbringar sin pensionärsfritid, för att på gamla dagar profilera sig som särskilt öppna och ungdomliga?

Som  tjänstemannakatoliker är de i många avseenden  lika fjärmade från folket, som på sin tid SED:s centralkommitté i gamla DDR.

Det står klart att denna ständigt runt sig själv kretsande diskussion har  blockerat  äkta framsteg. Den har döljt de sanna problemen och håller hårdnackat fast vid felaktiga argument. Den arbetar med kriterier som är diametralt motsatta katolska kyrkans grund och väsen. Det är en skandal, när då en viss dr. Hans Langendö, sekreteraren i tyska biskopskonferensen, förklarar att Memorandum betecknar ett ”nödvändigt uppbrott”. Kanske menar han nedrivning. Han ställer sig över biskoparna, och kräver som anförare mot Rom, att de tyska biskoparna nu godhetsfullt måste ”utarbeta förslag som f ö r h o p p n i n g s v i s  är inspirerande och konstruktiva ”. En sådan person är oacceptabel på denna post. Biskopskonferensen borde här när allt kommer omkring dra konsekvenser.

Kath.Net: Vad skulle Jesus ha sagt i den här diskussionen?

Peter Seewald: Det vet jag inte. Förmodligen skulle han rekommendera samvetsrannsakan. Kanske  vaksamhet och de trognas motstånd, förtroendet för det arv som han lämnade. Kasta inte det heliga åt hundarna, varnade han. Han skulle åtminstone kräva att de skriftlärda förkunnade Guds ord och Kristi kyrka, inte sin egen. Ingenting gjorde honom så ond som religionslärarnas och de lejda herdarnas misslyckande. Det blev till slut anledning till Guds ingripande och hans Sons framträdande.

Kath. Net: Kommer motsättningarna att bli hårdare?

Peter Seewald: Det kan man befara. Celibatet som ett avgörande tecken på katolicitet kommer att utvecklas till en skiljeline. Vad vill man och vad vill man inte stå för? Och man kan bara ge rådet: lita inte på vem som helst. Vem har verkligen Guds gåva? Vem är verkligen rättskaffens?  Vem står på evangeliets grund? Vem är på denna katolska, apostoliska, heliga världskyrkas sida  – och vem är mot henne? Påvens betydelse blir i sådana tider ännu större. Benedikts besök i sitt hemland är på så sätt också en viktig prövosten. Man kommer att förstå , vem som står var…

Det gäller att hålla fast vid en sak; har inte  celibatet frambringat storartade prästgestalter och ordensfolk,  som inte finns i någon annan trosgemenskap?  Gestalter som Don Bosco, Edith Stein, Karol Wojtyla.

Det har kommit fram människor ur kyrkans egen djupa tro, som räddat kyrkan. Det har varit helgon som Fransiscus, som Bernhard, som moder Teresa, och inga skolade katolska s.k. nytänkare, som inte tänker efter.

Sigrid Grabner citerade  nyligen i ”Vatikan-Magazin” moder Teresas svar på en journalistfråga om vad som måste förändras i kyrkan. Ibland är det mycket enkelt: ”Hon och jag”, sa moder Teresa, ”hon och jag”.

Kath. Net: Tack för intervjun!

20110223

Övers: Didrik Wangel

Peter Seewald har varit journalist för Der Spiegel och Stern. För närvarande arbetar han för Süddeutsche Zeitung. Han är katolik, med ett förflutet i vänsterradikala kretsar, kritiska till den katolska kyrkan. Sommaren 2010 intervjuade han påve Benedikt XVI i hans sommarresidens Castel Gandolfo, vilket ledde till en omskriven intervjubok, som utkom i november förra året.