Kära bröder och systrar!

Minnet av Guds Tjänare Johannes Paulus II är under dessa dagar kring den första årsdagen av hans död på ett särskilt sätt levande i Kyrkan och i världen. Under den marianska bönevakan igår kväll har vi på nytt upplevt den stund då för precis ett år sedan hans goda hemgång inträffade. Idag är vi åter församlade på Petersplatsen för att frambära det eukaristiska Offret för hans utvalda själ. Tillsammans med kardinalerna, biskoparna, prästerna och ordensfolket hälsar jag mycket hjärtligt de talrika pilgrimerna som har kommit från många delar av världen, särskilt från Polen, för att inför honom uttrycka sin aktning, sin tillgivenhet och sin djupa tacksamhet. Vi skall be för denne älskade påve, och i detta syfte vill vi låta oss upplysas av det Guds Ord som vi just har lyssnat till.

I den första läsningen ur Vishetens bok påminns vi om det som är slutmålet för den rättfärdige: en gränslös och omätlig salighet, som på ett övermåttan rikt sätt uppväger de lidanden och prövningar som man under livet blivit utsatt för. ”Gud satte dem på prov och fann att de var honom värdiga. Som guld i smältugnen prövade han dem och som ett heloffer mottog han dem” (Vish 3:5-6). Begreppet ”heloffer” (”holocaustum”) hänför sig till det offer där offergåvan helt och hållet förtärs av elden. Detta begrepp var därmed ett tecken på den hela och fulla hängivenheten till Gud. Detta bibliska uttryck ger oss anledning att påminna oss Johannes Paulus II:s sändning, han som skänkt Gud och Kyrkan hela sin existens som gåva, och som har levt offerdimensionen av sin prästerliga tjänst, särskilt i firandet av Eukaristin. Ett av de bönerop som var honom särskilt kärt är hämtat ur ”Litania till vår Herre Jesus Kristus, präst och offerlamm”, som han anför i slutet av sin bok ”Gåva och Mysterium” (1997* som kom ut i samband med hans 50-årsjubileum som präst: ”Iesu, Pontifex qui tradidisti temetipsum Deo oblationem et hostiam, miserere nobis” – ”Jesus, du överstepräst, som utgav dig själv åt Gud som en gåva och ett offer: förbarma dig över oss”.

Hur ofta upprepade han detta bönerop! Det uttrycker den djupt prästerliga karaktären av hela hans liv. Aldrig har han dolt sin längtan att alltmer genom det eukaristiska Offret – denna källa till en outtröttlig apostolisk hängivelse – bli ett med Kristus Översteprästen.

Grunden till denna fulla hängivelse av sig själv var självfallet hans tro. I den andra läsningen som vi nyss har hört använder också den helige Petrus bilden av guldet som prövats i eld och han tillämpar den på tron (jfr 1 Petr 1:7). I livets svårigheter är det i själva verket trons kvalitet hos var och en enskild som prövas och verifieras: dess hållfasthet, dess renhet, dess samstämmighet med livet. Påven, som vi sörjer och vilken Gud hade förlänat en mångfald mänskliga och andliga gåvor, gick igenom de apostoliska strapatsernas och sjukdomens smältdegel, och han framstod på detta sätt allt mer som en trons ”klippa”. Den som hade tillfälle att få uppleva honom på nära håll, kunde nästan med händerna röra vid denna hans öppenhjärliga och fasta tro, som dels gjorde intryck på kretsen av hans medarbetare, men som under det långa pontifikatet utbredde sitt välgörande inflytande i hela Kyrkan – i ett ”crescendo”, som nådde sin höjdpunkt under de sista månaderna och dagarna av hans liv. En övertygad, stark och autentisk tro, fri från ängslan och kompromisser, som också tack vare hans talrika apostoliska pilgrimsresor till alla delar av världen, och framför allt tack vare den sista ”resan”, hans dödskamps och hans döds resa, djupt berörde många människors hjärtan.

Avsnittet ur evangeliet hjälper oss att förstå en annan aspekt av hans mänskliga och religiösa personlighet. Vi kan säga att han, Petri efterträdare, bland apostlarna på ett enastående sätt efterliknat Johannes, den ”älskade lärjungen”, som i övergivenhetens och dödens stund, tillsammans med Maria höll ut under korset. När Jesus såg de båda, så skildrar evangelisten det, anförtrodde han dem åt varandra: ”Kvinna, se din son! (…) Se din moder!” (Joh 19:26-27). Dessa ord av den döende Herren var särskilt kära för Johannes Paulus II. Liksom aposteln och evangelisten, så ville också han ta Maria till sig: ”et ex illa hora accepit eam discipulus in sua” – ”och från den stunden tog lärjungen henne till sig” (Joh 19:27). Formuleringen ”accepit eam in sua” är på ett enastående sätt förtätad. Den återger Johannes’ avsikt att låta Maria ha del i hans liv, för att så få erfara att den som öppnar sitt hjärta åt Maria, i verkligheten blir antagen av henne och blir hennes egen. Det valspråk som står skrivet på Johannes Paulus II:s vapen: ”Totus Tuus” [Helt och hållet Din] sammanfattar på ett utmärkt sätt denna andliga och mystiska erfarenhet av ett genom Maria helt på Kristus inriktat liv: ”ad Iesum per Mariam” (”till Jesus genom Maria”).

Kära bröder och systrar, ikväll återvänder vår tanke med rörelse och gripenhet till vår älskade påves dödsstund. Men samtidigt drivs vårt hjärta att blicka framåt. I vårt inre hör vi hans ofta upprepade uppmaning att utan rädsla gå fram på den väg som är troheten mot Evangeliet, för att vara Kristi härolder och vittnen i det tredje årtusendet. Vi erinrar oss hans oupphörliga uppmaningar att medverka till förverkligandet av en mera rättfärdig, rättvis och solidarisk mänsklighet, att vara fredens arbetare och hoppets byggare. Må vår blick alltid vara riktad på Kristus, som är densamme ”igår, idag och i evighet” (Hebr 13:8) och som osvikligt leder sin Kyrka. Vi har trott på hans kärlek, och det är mötet med honom ”som ger vårt liv en ny horisont och därmed dess avgörande inriktning” (jfr Deus caritas est, 1). Må Jesu andes kraft för alla, kära bröder och systrar, vara en källa till frid och glädje, så som den har varit det för påven Johannes Paulus II. Och må Jungfru Maria, Kyrkans Moder, hjälpa oss att i varje livssituation, liksom han, vara outtröttliga apostlar för hennes gudomlige Son och hans barmhärtiga kärleks profeter. Amen!

Översättning: Per Paul Ekström

* Svensk övers. Catholica, ISBN 91-86428-71-3.