I dagarna har det ryktats att Vatikanen och påven har ”ändrat sig” när det gäller metoder för att förhindra AIDS. Man skulle nu äntligen ha låtit sig övertygas av den ”upplysta” världen och tillåta användning av kondomer. Rubriker kablades ut i många tidningar. Sveriges Radio förkunnade kavat att Vatikanen gör en "fundamental kursomläggning" vad gäller synen på kondomer. I TV8 kallades en ung representant för någon katolsk ungdomsorganisation in och tvingades till skickliga omskrivningar för att förklara varför kyrkan är så trögfattad och förstockad.

Om man tittar bakom rubrikerna så finns inte ett enda vägande ord om saken, än mindre ett beslut. I själva verket handlar det om ett antal uttalanden. Först ett samtal mellan Ignazio Marino, professor i bioetik och kardinal Carlo Maria Martini, 79-årig före detta ärkebiskop av Milano, nu bosatt i Jerusalem, publicerat i den vänsterliberala tidningen l´Espresso. Kardinal Martini uttrycker sig i några medicinsketiska frågor på ett sätt som kan tolkas så, att kyrkan kan tänka en sak, men lära en annan. ”Principen om ett mindre ont är nog bra, frågan är bara vem som ska hävda den offentligt”, säger han bland annat, och syftar då på motsägelsen att man å ena sidan pläderar för avhållsamhet och kyskhet, å andra sidan skulle mena att kondomer vore ett mindre ont än AIDS och därför kunde tolereras. Femte budet skulle så att säga gå före det sjätte. Men någon annan får säga detta, inte kyrkan. Detta alltså enligt denne kardinal.

Efter detta släppte kardinal Javier Lozano Barragan, president i det påvliga rådet för hälsofrågor, uppgiften att ett dokument är under utveckling om frågan. I själva verket handlar det om att kyrkan förbereder en studie i frågan hur man ska rådgöra gifta par när HIV-smitta föreligger. Det är detta som är kyrkans område - själavård, och inte epidemiologi eller socialmedicin. Denna studie beräknas framläggas till påven kanske under hösten. Allt ligger sedan i påvens händer.

Så var det alltså med den ”ändrade positionen”. Ett önsketänkande kanske.

Ur traditionens synpunkt har kyrkan alltid varit emot preventivmedel, vilka anses innebära ett ingrepp i Guds skapelseplan. I takt med modernare metoder har kyrkan med kraft upprepat denna inställning. Det var inte Paulus VI som ”förbjöd” (i avsaknad av världslig domstol kan kyrkan egentligen inte förbjuda, bara avråda) bruket av preventivmedel med den av många förhatliga encyklikan Humanae Vitae. Redan 1930 skrev Pius XI i Casti Conubii att

varje användning av äktenskapet så att man avsiktligen berövar det dess naturliga kraft att genera liv är en förolämpning mot Gud och naturen, och de som hänger sig åt detta är märkta med den svåra syndens bann.

Casti Conubii, 56.

Påven Paulus VI hävdade med stort eftertryck att han bara tolkade naturrätten och den heliga traditionen när han i den livligt omdiskuterade encyklikan Humanae Vitae 1968 skrev att

vilja något som är emot naturen, motsäger den moraliska ordningen, och måste därför bedömas ovärdigt av människan, även om dess intention är att befrämja välfärd för individen, familjen eller samhället i stort. Alltså är det ett svårt misstag att tro att ett helt äktenskap med i övrigt helt normala förhållanden skulle kunna rättfärdiga ett sexuellt samliv som samtidigt utestänger möjligheten till nytt liv, precis just därför är det till sitt innersta väsen felaktigt.

Humanae Vitae, 17

Encyklikan må ha stört mångas förhoppningar på en modern och världstillvänd kyrka. Men den helige kapucinen Padre Pio, själv motarbetad och förtalad av även höga kyrkliga dignitärer, förklarade i sitt sista brev till påven, två veckor före sin död, att

...jag tackar Ers Helighet för de klara och avgörande ord med vilka Ni har talat i den senaste encyklikan Humanae Vitae och jag bekräftar min egen tro på och min ovillkorliga lydnad till Edra inspirerade direktiv.

I själva verket är pro-abortkulturen särskilt stark i sådana länder där kyrkans undervisning avvisas. Från moralisk synpunkt är preventivmedel och abort båda onda ting, men olika: Den förra motsäger den fulla sanningen av sexualakten som ett uttryck för äktenskaplig kärlek, medan den senare tillintetgör livet hos en mänsklig varelse; den förra står emot kyskheten inom äktenskapet, den senare står emot rätten och bryter det gudomliga budet: Du ska inte döda.

Evangelium Vitae 13

Katolska Kyrkans Katekes lär – tydligt och enkelt - att

varje handling...som har som mål eller medel att göra fortplantning omöjlig är i sig själv omoralisk.

KKK 2370

Där nämns också periodisk avhållsamhet som ett sätt att få lämplig vilotid mellan graviditeterna vilket ”gynnar ömheten”. Detta ställs emot att använda konstlade medel för att frikoppla sexualakten från barnalstringen. Detta är

...två uppfattningar om människan som person och om hennes sexualitet som inte kan förenas med varandra.

Ibid.

Men kan man då inte göra undantag just för att rädda liv? Vi vet ju hur det är i verkligheten; männen kan inte hållas fast! Hur kan kyrkan vara så grym?

Problemet är att då måste man hålla sig med två moralskalor; en för friska och en för smittbärare. Om man redan förklarat att samlaget (observera, inte sexualiteten) är till för att skapa liv så kan man inte plötsligt råda hur man ska göra om man ändå vill utnyttja sina äktenskapliga rättigheter men utan möjlighet att få barn på grund av sjukdomsrisken. Det skulle vara som att fördöma mordplanen, men rådgöra med mördaren om vapnet. Att det skulle vara så svårt att uppmuntra till avhållsamhet från den intimaste föreningen i äktenskapet, när man för de ogifta kräver kyskheten, är också en motsägelse. Det finns många sätt att visa ömhet och kärlek, men det verkar ju då som om dessa inte duger.

När epidemier härjar så brukar man få isolera människor. Så är det med kolera och smittkoppor och legionärssjukan bl.a. Det finns lagar som reglerar detta. Så har det alltid varit. Men nu finns de som menar att när det gäller just HIV-smittan så ska man inte låta någon behöva avstå någonting. "Alla har ju sex", som det brukar heta.

Frågan är om den stundtals aggressiva argumentationen mot kyrkans morallära egentligen handlar om iver att hejda AIDS-epidemin i Afrika. Det verkar som om AIDS blir intressant i västvärden först när dödstalen kan användas som ett argument för att angripa kyrkan eller för att rättfärdiga den livsstil som dominerar i den välbärgade övre medelklassen i de utvecklade länderna. Vi har inte sett så stort engagemang för malarian till exempel, som skördar fler offer och följer i AIDS-epidemins spår.

Alla vet ju dessutom att det är främst genom kyrkans barmhärtighetsverk som många av dessa sjukdomsoffer kan tas om hand och de döende få tröst, och barnhem för de föräldralösa öppnas. Och det är nästan bara från Vatikanen man hör rop att de sk bromsmedicinerna måste säljas till helt andra marknadsvärden om de ska kunna användas även i de underutvecklade länderna.

Det är den västerländska sekulariserade världen som skapat myten om den självklara rätten till ett ”eget” sexualliv och ett ”eget” självförverkligande, en emancipation från familjeband, morallagar och oönskade biologiska sanningar. Och är det inte samma värld som nu - under de oskyldiga AIDS-offrens täckmantel - ropar högst på en kyrklig ”välsignelse” av denna livsstil, en kapitulation av moralen så att samvetet inte låter sig störas?

20060422

Se även: Rykten, rubriker och gensvar

Alla ledare