Den kampanj som den ideella föreningen Humanisterna kostar på sig, som går under namnet "Gud finns nog inte", har ett mål: Att förminska religionens roll, för individen och i samhället. Förbundet är välorganiserat och uppenbarligen finns det också tillgång till kapital. En del känner att själva religionen är angreppsmålet, och inte bara att
"återupprätta människan som myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv"
som man säger i en färsk debattartikel i DN. Trots idoga brasklappar, att man absolut inte vill påverka någon att lämna sin religion, bara den förblir en privatsak - så går kampanjen just ut på att man skall ta sitt förnuft till fånga. Religion i alla dessa tappningar är alltså alltid detsamma som vidskepelse i Humanisternas ögon, detta ställt mot den nyktra vetenskapen. I det sammanhanget ter sig religion och i synnerhet kristendom som något närmast löjeväckande - att tro på Gud beskrivs ofta av chefsideologen Sturmark som detsamma som att tro på vättar och troll. Visst får man göra det, säger han, och i båda fall är det lika svårt att bevisa någon sanningshalt, och alltså något ganska barnsligt.
Det säger sig självt att denna förenklade syn på hela det religiösa fenomenet bara kan sluta i en återvändsgränd. Religionen ses endast som en vanföreställning, och detta i alla dess uttryck. (1)
Men hur man än tänker så uppstår frågan om sanningen alltid ur en trosföreställning. Redan romaren Cicero definierade ordet relegendo som ett "noggrannt övervägande". Och Augustinus menade att enär vi
"har förlorat Gud genom att förringa [negligentes] Honom, så återfinner [religentes] vi Honom och dras till Honom."
Alltsedan människan blev människa och begåvades med självmedvetande, har hon frågat sig vem hon är, varifrån hon kommer och vart hon är på väg. Alltsedan grottmålningarnas tid har människan velat förstå sin omvärld genom att beskriva den. Och redan från första början har hon använt sina kunskaper att förbättra sina livsvillkor.
En av DNA-molekylens upptäckare, den briljante ateisten Francis Crick, beskrev molekylärbiologens uppgift som en form av "reverse engineering", dvs man står inför en redan färdig konstruktion. Sedan gäller det att fundera ut hur den är gjord. Att denna forskning ska leda fram till ett gudsbevis är inte troligt, och det är heller inte möjligt. Däremot så har den utgått från en fråga om verkligheten, en hypotes, som kan ställas endast om man tänker sig en skapelseprocess med en startpunkt. Detta är inte detsamma som en tro på någon allomfattande kraft som kan tilldelas ett personnamn - men det förutsätter ett Intet som blir ett Något - en konstruktion.
Naturvetenskapen och det vetenskapliga tänkandet är således bara en följd av universella mänskliga frågor, en liten division så att säga, där satellitbilderna utgör en utveckling av grottmålningarna, datorerna en förlängning av neolitverktygen. Man vill veta mera om hur världen är och man vill utveckla verktyg. Men dessa verksamheter ger inga svar på de stora frågorna om varför allt finns till, och inga besked om hur vi ska leva och hur vi ska finna en mening med livet.
Dessa frågor överlämnar Humanisterna åt individen ensam att hitta svar på, svar som är helt frikopplade från den "objektiva" verkligheten, den som kan beskrivas med vetenskapliga termer. Och det är alltså dessa frågor som man under inga villkor får omfatta i skolan, i lagstiftningen eller i det offentliga livet enligt Humanisterna, och numera också många starka poilitiska krafter, inte minst i vårt land. Möjligen får man beskriva dem som fenomen, observerade på behörigt avstånd från en tänkt neutral punkt i idévärlden.
Även samhällets organisation har dock uppstått ur samma existentiella frågor. Att bygga ett samhälle och stifta lagar utan att överhuvudtaget beröra frågan om vem människan är, vilken uppgift hon har och vad som är livets mening - det är en barbarisk världsordning. Detta förminskar människans möjligheter, gör henne till offer för tillfälliga omständigheter och ett lätt byte för tyranni och godtycke.
Där står vi faktiskt idag, med samhällen som har mycket att beundras för; fungerande infrastrukturer, vackra hem med välfyllda kylskåp. Men allt färre barn, lösa gemenskaper, obegränsad girighet, generellt tafatt livssyn och en isande fruktan inför framtiden.
I denna situation är de eviga frågorna mera angelägna än någonsin. Att förneka dem i det offentliga innebär en ödesdiger kollektiv tankestympning. Tron är en personlig övertygelse som bygger mycket på vilja, men kunskapen om religionen måste vara allmänt tillgänglig, precis som kunskapen i de idéer varmed vår verklighet formas måste vara grundmurad. De eviga frågor som lagstiftning, samhällsordning och naturvetenskap en gång framväxt ur.
20090620
(1) Det populära uppslagsverket Wikipedia ger den helt felaktiga definitionen av religion som "...ett trossystem som grundar sig på föreställningar om en eller flera gudar, andar, transcendenta själar eller andra övernaturliga fenomen." Det är också vad som lärs ut i skolan. Men religion är snarare en benämning för mänsklighetens universella strävan att ingå i ett sammanhang, att se den mänskliga livserfarenheten som en del av en större verklighet än den som kan erfaras med sinnena.
