Det återstår bara ett par dagar innan Petrus anländer till lilla Sverige för att möta representanter för en rad samfund och organisationer, inbjuden som det sägs iallafall av Lutherska världsförbundet med anledning av att det var 500 år sedan som en augustinermunk - efter att som så mången annan konstaterat att Rom inte är heligare än andra platser, snarare oheligare - i 95 korta meningar förklarade sin avsky för kyrkans praxis att utdela avlat mot avgifter.

Den som tar sig an dessa teser upptäcker ganska snart att de är helt obsoleta - det handlar om ett tidsfenomen som idag ingen känner igen. Det närmaste man kommer är väl - paradoxalt nog - katolska kyrkans i Tyskland praxis att utesluta de som inte betalar kyrkoskatt ur den sakramentala gemenskapen. Men detta kritiserades hårt av påve Benedikt XVI.

Dessutom är det 50 år sedan man började samtala mera organiserat med varandra.

Besöket är överraskande på många sätt. För det första så handlar det alltså om en annan kyrkas jubileum och inte en pastoral resa till katoliker i diasporan. Detta ville påven markera så tydligt att han inte ens hade tänkt fira heliga Mässan med oss. För det andra har alla detaljer kommit mycket sent om aktiviteter och deltagare, vilket försvårat planeringen för alla. Pressakrediteringarna var klara bara för några dagar sedan till exempel.

Men det finns även andra utrops- och frågetecken. Ty som grund för besöket framhålls ett dokument "Från konflikt till gemenskap". Det rekommenderas varmt att vi ska läsa detta. Det 92-sidiga texten sägs utgöra ett försök till gemensam historieskrivning över reformationen, med målsättningen att inte fastna i motsättningar och gamla konflikter som orsakats av politiska och historiska mer än trosmässiga bevekelsegrunder.

Men dokumentet är djupt problematiskt. Förutom att själva historieskrivningen saknas eller är högst bristfällig - för att inte säga felaktig - så innehåller dokumentet en rad påståenden om den katolska tron, som är direkt vilseledande. Det deklareras här att Kristi kyrkas enhet är bruten, och att detta har skett på grund av både den lutherska och den katolska kyrkans fel. Först med den ekumeniska processens fullbordande "återfår" vi Kristi sanna kyrka. Det sägs till och med att det är först med den ekumeniska dialogen som katoliker nu börjar lära sig inse vad heliga mässan handlar om fullt ut:

I ljuset av nattvardsmysteriets outsägliga karaktär har katoliker lärt sig att på ett nytt sätt värdesätta olika uttryck för tron på Jesu Kristi verkliga närvaro i sakramentet. Lutheraner fick en ny medvetenhet om skälen till att handha de välsignade elementen med respekt efter gudstjänstfirandet.

Det handlar således om det mest centrala som finns i vår heliga tro - eukaristin, mässoffret. Skulle inte katoliker under tvåtusen år förstått att värdesätta det?

I dokumentet blandas ständigt åminnelsen av sista nattvarden ihop med eukaristin, måltiden med det oavlåtliga korsoffret. Men katolska kyrkan har ingen "sista nattvard" att erbjuda, den var en enda gång i världshistorien. Vi firar åminnelsen av den - i synnerhet på Skärtorsdagens natt, men det är inte kommunionen. Ty det var e f t e r måltiden (finns i mässtexten; postquam), och i själva tacksägelsen (eucharistia) som det oavlåtliga offret utfördes av vår Herre, i samma ögonblick som påskalammet slaktades i templet och man styckade det och samlade upp blodet rituellt. Samma offer sker nu i vår heliga Mässa, genom prästen som agerar "in persona Christi", alltså helt oberoende av namn, handel och vandel, ja, oberoende av hans egen tro. Inte upprepat, utan samma offer. Så lär kyrkofäderna samstämt.

Genom vårt frambärande av offergåvorna frambär vi också oss själva som offer. Vi tar emot Herren för att visa vår oinskränkta tro och att vi överlåter hela vårt liv i Hans händer.

Det handlar alltså inte här om en rättighet, om att på våra egna villkor "få" ta del av en måltid,  utan att utlämna oss, blotta hela vår person,  för en nåd vi eventuellt blir värdiga ta emot - den gudomliga måltiden i himmelen. Just därför måste vi innan ha försäkrat oss om att vi inte bär på hemligheter inför Gud; allt skall vara redovisat. Och detta kan vi bara göra i Botens sakrament, där prästen ger oss Guds förlåtelse, också detta "in persona Christi", enligt Johannes 20:22-23: Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden."

Men inget av detta nämns i dokumentet "Från konflikt till gemenskap". Istället väljer man att medvetet undvika de frågor, som är helt avgörande för enheten - det som har med den uppenbarade sanningen att göra.

Under historiens gång har det lutherska kyrkliga ämbetet lyckats fullgöra sin uppgift att bevara kyrkan i sanningen.

Men under "historiens gång" berövades folket på sex sakrament och idag hotas även det sjunde, genom en förändring av treenighetsläran. Dopet är inte längre någon självklarhet i Svenska kyrkan, inte för att ta emot nattvarden eller ens medlemskap; alla som har minst en förälder som medlem blir införda i registret. Man har reducerat äktenskapets sakrament till ett vänskapsförhållande mellan individer av samma eller olika kön, utan löften, och fullständigt givit upp kampen mot aborter av "oönskade" barn.

I dokumentet nämns inte den tragedi som drabbade framförallt de nordiska ländernas folk på grund av den lutherska reformationen. Under bara decennier krossades det katolska fromhetslivet med alla dess folkliga uttryck, kyrklig egendom konfiskerades och klostren jämnades med marken. Kyrkorna blev talarstolar för den politiska makten. Det handlade inte om att den katolska kyrkan förlorade sin enhet, det var troende som förlorade sin möjlighet utöva sin tro. (Detta har skildrats nyanserat och sakligt i boken "Doften av rykande vekar"). Men likväl främställs det såsom det finns något i vår kyrkas själva konstitution, i läran, som är fel eller saknas, men finns i andra "grenar" av Herrens kyrka. Först med den synliga enheten i den sk "nattvardsgemenskapen" kan man således säga att kyrkan är en. Alla andra skillnader kan man sopa under mattan som "organisatoriska". Detta sades så sent som i förra veckan av Antje Jackelén, som dessvärre oemotsagt fick uttrycka sin anslutning till denna sk "grenteori". Den förkastades ju utförligt av påve Pius XI i encyklika "Mortalium animos" redan 1928.

Det finns mycket vi kan göra tillsammans, och det kommer vara en koncentration kring sådana projekt under dessa dagar; att hjälpa de fattiga och nödställda och ta hand om vårt jordiska hem. Kyrkorna har unika nätverk för detta som byggts upp i missionens fotspår. Om vi dessutom kunde enas kring moraliska och etiska ödesfrågor såsom familjen, livets helgd, livsstilen och de kristnas ansvar för samhällsfrågorna, vore bara det en stor sak. Ty i dessa frågor står vi längre från varandra än under trettioåriga kriget.

År 2010 skrev vi, med anledning av föraktet gentemot katolska kyrkan, att

Det tycks vila en sorts diasporans förbannelse över de troende i vårt stift. Man sväljer hellre sanningens ord än riskerar samförståndets fina ton. Så får lagarna gå igenom, propagandan skalla på och samhällsklimatet ostört vridas mot det tillstånd, som Peter Kreeft nyligen kallade ett "andligt Hiroshima".

Låt oss nu verka för och glädjas över att denna förbannelse kanske i och med påvens ankomst - trots de blandade företecknen till besöket - bryts och vi frimodigt kan visa vår glädje, tro och tacksamhet för att sanningen uppenbarat sig i Kristus.

Vi får inte stirra oss blinda på officiella uttalanden och texter. Ty det är i människornas hjärtan som omvändelser sker, hos var och en finns ett samvete och en längtan att leva ett gott och helgat liv som bygger på något större än vad vi själva är. Vi katoliker måste visa med exempel att kyrkan är så mycket mer än vad vi människor åstadkommer. Det är inte någon temporär kyrkoledning som försett oss med denna formidabla verktygslåda för våra själar, till vilken även påven själv också hör. Utan Gud själv.

Låt oss heller inte glömma att vända oss till våra helgon. Med S. Elisabeth Maria Hesselblads bön uttrycker vi vår önskan om att Kristi lekamens och blods tillbedjansvärda Sakrament och de övriga nådemedelen kommer vårt folk till riklig del igen. Och vi ber Guds Moder Maria i första hand, hon, som själv inte deltog i den sista måltiden, men bar sin stora hemlighet, att Gud blivit människa i hennes moderliv, och stod vid korsets fot, att dessa dagar skall bära god frukt.

20161029

Alla ledare