På seminariet Hedningarnas förgård uttryckte människorättskämpen och f.d. sakkunnnige i Europarådet Thomas Hammarberg sin besvikelse över att katolska kyrkan inte ställt upp i kampen mot "islamfobi och homofobi". Man anar här att det finns en förväntan inte bara från Thomas Hammarbergs sida utan även flera av hans kolleger i korridorerna i Bryssel,  att alla, även den katolska kyrkan, skall i den sekulära upplysningens namn godkänna islam som en likvärdig religion och välsigna homosexuella partnerskap och kanske till och med - som Svenska kyrkan - omdefiniera äktenskapets sakrament.

När det gäller islam så är det mycket enkelt. Kyrkan kan ju knappast tillerkänna en religion samma sanningsvärde som den kristna, då den i många centrala punkter motsäger den kristna uppenbarelsen. Gud motsäger inte sig själv. Och här handlar det inte om ”tolkningar” utan om det verkliga fundamentet i vår religion som vi bekänner oss till i trosbekännelsen: Gud blev människa.

Är detta då inte en skymf mot muslimer att vi inte kan erkänna deras religion?  För de medeltida filosoferna var detta nästan triviala frågor. Man kunde skilja tro från människor. Den stora invändningen Thomas av Aquino hade mot islam var att religionen förbjuder människorna att läsa både gamla och nya Testamentet, och på så vis blir de berövade möjligheten att ta del av uppenbarelsen. Han uttryckte med andra ord något som idag anses självklart - människans rätt till religion. Med judarna hade han omfattande samarbete – det är inte svårt se inflytande från Moses Maimonides i hans filosofi, och hans egna texter blev översatta av Judah Romano till hebreiska, inte minst valda delar ur Contra Gentiles (”Neged-ha-Umot”) som snabbt vann popularitet bland de  judiska lärde. Ändå finns det skarp kritik här mot judisk tro.

Gällande homosexualitet är det märkligt att fortfarande den vanföreställningen sprids, att det skulle finnas ett fördömande från kristet håll av en viss sexuell läggning. Ty någon diskriminering av homosexuella kan ju knappast noteras, i den meningen att man blir hindrad att delta i församlingsliv eller gudstjänster eller överhuvudtaget utpekad i någon form. (Vissa regler gäller för förtroendeposter, men dessa drabbar alla som på något sätt inte kan tänka sig leva efter kyrkans bud, inte bara homosexuella.)  I församlingarna behandlas alla som kristna, vad vi nu än har för personliga egenheter och läggningar.

Vad det handlar om är att en synd aldrig kan förvandlas till något gott. I detta fall så är det sexuella relationer som slitits loss från själva livskontexten. Från skrift och tradition kan man enkelt härleda att det är oacceptabelt att vuxna gör något sexuellt med barn, eller ogifta av båda kön , eller  gifta, med någon annan än deras äkta hälft. Vi fick tio bud att hålla oss till, och inget tyder på att vår religionsgrundare ville vi skulle överge dem, utan istället omfatta dem än mer – inte bara av lydnad utan också av kärlek och i full insikt om vad de betyder och varför de finns till.

Traditionellt förklaras synd med ett moraliskt ont. Det är en viljeakt som gör att man avlägsnar sig från Guds närhet. Man förnedrar därmed Guds skapelse inför hans eget anlete, och förlorar en del av sin värdighet som en Guds avbild. Det är alltså ovärdigt att synda. Kristen filosofi lär oss att även icke-troende kan uppleva synd, på det sättet att underlåtelser, tankar, gärningar och ord, som strider emot den gudomliga ordningen, förr eller senare kommer ge avtryck i samvetena. Ibland kallas detta för naturrätten.

Det sjätte budet handlar om äktenskapet. Jesus bekräftade det vid ett flertal tillfällen; kvinnan vid Syraks brunn, till vilken han sorgset konstaterade att hon inte hade någon man, men flera. Äktenskapsbryterskan, som han inte dömde, men också uppmanade att följa lagen och sluta synda.

Att kyrkan inte kan tänka sig välsigna homosexuella par är alltså ingen fobi, ingen rädsla eller avsky inför människan, utan avsky för synden. I detta fall okyskheten. Men det är ju sannerligen inte bara homosexuella som bryter mot kyskhetens bud; alla som missbrukar sexualiteten gör det. Och alla bryter vi ju ofta mot Guds vilja, vi är alla syndare, även helgonen. 

Så varför går vi då inte alla man ur huse och protesterar mot denna orätt, att vi inte får synda ifred?  Är vi inte alla då diskriminerade genom att kyrkan ständigt påminner oss om våra svagheter? Borde vi inte kalla detta för humanofobi –   denna fräckhet att överhuvudtaget försöka begränsa våra mänskliga lustar, tala om för oss hur vi bör leva och vad vi bör undvika? Är det inte själva det mänskliga som kyrkan fruktar och vill beröva oss?

Utifrån Thomas Hammarbergs perspektiv, som han delar med i stort sett hela den svenska lagstiftande församlingen – så är det en mänsklig rättighet att synda, bara ingen annan kommer till skada. Och det är kränkande om någon har några invändningar. Själva syndbegreppet är i sig stötande. När det gäller sexuella synder finns det krav inte bara att kyrkan ska sluta omnämna dem, utan hon ska också välsigna dem. Ty det handlar väl ändå om kärlek? Nja – i sjätte budet talas inte om kärlek. Det finns till och med tongivande homosexuella som vänt sig emot både anglikanska biskopar och politiker, som vill driva igenom äktenskapslag för homosexuella, med argumentet att all kärlek måste sanktioneras. Äktenskapet handlar inte bara om romantik, säger dessa representanter för gayrörelsen, utan om att bilda familj, och - om de kommer - att barnen ska ha en mor och en far. Homosexuella relationer däremot är en annan sak, de kan möjligen sorteras under vänskapens kärlek, men man ska inte ska blanda ihop detta med äktenskapet.

Äktenskapet mellan man och kvinna är alltså en ordning som inrättats av Gud – en ordning som är god och naturlig och en grund för mänsklighetens fortlevnad. Alla är vi sexuella människor. Men sexualakten har sin plats i äktenskapet mellan man och kvinna och ingen annanstans. Det är så kyrkan ser på saken.

Ingen tidsanda kan ändra på Guds ordning, det kan bara Han själv. Om mänskligheten däremot ser lite olika på olika läggningar genom tiderna, så är detta inget som behöver ens beröras av kyrkans lära och vår kontakt med Gud. Ty läggningar har vi ju alla, precis som vi är olika som personer. Och det är ingen synd.

20120921

Fotnot:

Det finns en hel del källor i dessa frågor, det vill säga kyrkan syn på andra religionsutövare, på synd och på homosexualitet. Kardinal Joseph Ratzinger skrev 1986 ett brev till världens alla biskopar med råd för hur de bör pastoralt hindra diskriminering av personer med homosexuell läggning, men ta avstånd från bejakad homosexuell praktik, och hur trycket från samhället måste ignoreras. Trots att Europarådet genom enmansutredaren Thomas Hammarberg låtit utreda de homosexuellas situation inom EU så verkar det alltså inte som om man har satt sig in i bakgrunden till katolska kyrkans ställningstaganden, utan man ropar bara på konformitet, just så som kardinal Ratzinger beskrev det:

There is an effort in some countries to manipulate the Church by gaining the often well-intentioned support of her pastors with a view to changing civil-statutes and laws. This is done in order to conform to these pressure groups' concept that homosexuality is at least a completely harmless, if not an entirely good, thing.

Se LETTER TO THE BISHOPS OF THE CATHOLIC CHURCH
ON THE PASTORAL CARE OF HOMOSEXUAL PERSONS