Den borgerliga fyrpartiregeringen har annonserat en förändring av Äktenskapsbalken. Det hela började med en utredning, beställd av den förra regeringen. Utredningen kom genom sin emansutredare Hans Regnér fram till att partnerskapslagen skall upphöra och de som ingått i ett sådant lagligt förhållande plötsligt ska befinna sig vara äkta makar. Vigselrätten i samfunden kvarstår, men utan tvång. Äktenskapsbalken skall utvidgas till att gälla även samkönade par. Detta var helt i överenstämmelse med det resultat som beställts av uppdragsgivarna.
Sedan har kristdemokrater och samfundsledare, även enskilda representanter för ”humanisterna”, krävt att vigselrätten ska enbart innehas av de civila myndigheterna och sedan kan varje samfund ha sina ”ceremonier” utan plikt att anpassa dem efter lagen. En spretig diskussion har sedan förts i media.
Förvirringen avpeglas dessvärre även inom de katolska kretsarna. Att biskop Arborelius undertecknade en debttartikel tillsammans med företrädare för frikyrkor och två av våra mest aggressiva förespråkare för ett avkristnat samhälle, det får man kanske tillskriva det alarmerande i att åse staten fösa fram Svenska kyrkan att viga par av samma kön. Detta skulle vara dödsstöten för all ekumenik i oöverskådlig framtid.
Men att en ledande katolsk tidskrift fullföljer Hans Regnérs principlösa linje och går ännu längre, det är nog mera anmärkningsvärt. I en ledare i Signum, undertecknad Anna Maria Hodacs, så framhålls det civila äktenskapet som en ”välsignelse”, en lösning i tiden som tillfredställer alla parter. Här kallas vigselakten för ”en kompletterande religiös, kulturell eller privat ceremoni” , något som alltså ligger som en fernissa ovanpå registreringen i det statliga dataregistret.
Nå låt oss nu koka ner det här. Orsaken till hela debatten är ju ett lagförslag som innebär att det över en natt skapas en i hela världshistorien fullständigt ny konstitution för äktenskapet. Ett kyrkligt avstående från den civila vigselrätten skulle dessutom tvinga alla brudpar - fyrtiotusen årligen - till statsmaktens expeditioner. Allt detta för att kanske femhundra par om året ska kunna kalla sig äktade i lagens mening, medan de idag skulle ingå i ett "partnerskap".
Föreningen mellan man och kvinna hör till samhällets grundvalar, detta är så grundmurat att det knappast behöver bevisas. Snart sagt varje grunddokument vittnar om detta, även FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Enligt judisk-kristen tro konstitueras äktenskapet av en man och en kvinna, det är i den kyrkliga traditionen dessutom ett av sju sakrament, alltså yttre tecken på inre tro – oupplösligt och också obegränsat, då det vittnar om en större förening, den mellan Kristus och kyrkan.
Att då bara rycka på axlarna och säga att
vi får lov att acceptera att vårt land på samma gång är mångkulturellt, sekulariserat och mångreligiöst och att det råder en pluralistisk syn på äktenskapet
som ledaren i Signum framhåller, är häpnadsväckande. Kyrkans roll i diasporan är – som vår biskop ofta framhåller – att vara en profetisk röst. Vi är en liten minoritet, men en viktig sådan. Kyrkan kan aldrig ge avkall på att förkunna det som uppenbarats vara mänsklighetens gudomliga uppdrag. Uppdraget är inte att skapa trygg ekonomi eller ceremoniellt manifestera sina känslor för varandra, utan främst att vara ”Guds medarbetare” i själva skapelsen. Humanae vitae – denna intill förakt nonchalerade rundskrivelse – formulerar detta på ett utmärkt sätt:
Ty enligt sin innersta väsensstruktur möjliggör den äktenskapliga akten, då den på det innerligaste förenar make och maka, även tillblivelsen av nytt liv, i enlighet med de lagar som är inskrivna i mannens och kvinnans natur. Om de båda väsensmässiga meningsinnehållen (essentialis ratio): förening och fortplantning (unitatis et procreationis) beaktas, behåller det äktenskapliga umgänget (usus matrimonii) helt och fullt sin innebörd (sensus) av ömsesidig och sann kärlek och sin inriktning på föräldraskapets höga uppdrag (munus), vartill människan är kallad. Vi anser att vår tids människor mycket väl är i stånd att inse det förnuftsenliga i denna lära.
(Humanae Vitae, 12)
Den sista meningen kan man dessvärre betvivla.
Nå, vad skulle då hindra att man fullgör detta höga uppdrag genom adoption? Jo förvisso – det har alltid förekommit att barn tagits om hand av fosterföräldrar, barnhem, kloster… Men detta såsom nödåtgärder. Det är inte den ordning som man helst ser och tvingar barn att växa upp med. Men följden av en civilrättslig ”vigsel" av människor av samma kön blir otvivelaktigt detta.
Kyrkan har ett ansvar att verka för att alla människor skall leva ett rättfärdigt liv. Påven framhåller ibland att om man inte tror på Gud så kan man åtminstone leva som om man trodde på Gud. Med detta menar han att det finns en moralisk ordning som tjänar det allmännas väl – oberoende av tron. Men källan är ändock den judisk-kristna etiken och de erfarenheter mänskligheten har samlat på sig genom sina misstag och framsteg. Vi kan alltså inte bara lämna de icke-troende åt sitt öde och sedan försäkra oss att våra rättigheter och andliga behov tillgodoses. Vi lever ju dessutom inte i en totalitär stat. När man betänker hur de kristna i Kina, i Vietnam, Irak och Indien modigt kämpar för sin tro i en fientlig omgivning, med stora uppoffringar; skall vi då med lätt hand offra sanningen hos ett av de heliga sakramenten på det pluralistiska samhällets altare?
En förvriden syn på äktenskapet kan aldrig tjäna det allmännas väl. I dess spår kommer många offer att skördas. Därför måste vi istället kraftigt och med övertygelse förkunna äktenskapets innebörd, just så som påven Benedikt gör:
Föreningen i kärlek som grundas i äktenskapet mellan en man och en kvinna, som bildar en familj, representerar ett värde för hela samhället. Den kan aldrig bytas ut till något annat, sammanblandas eller ens jämföras med andra typer av relationer.
Rätten att registrera vigslar är här kanske inte huvudpunkten. Den kan vi väl avstå ifrån. Men att acceptera en naturrättsligt omöjlig konstitution bara för att slippa krav från myndigheterna, detta måste man som kristen motsätta sig, hur ömmande saken än kan verka i de enskilda fallen. Kyrkan behöver inte vara så tillfögafallande.
Och sist men inte minst - det till man och kvinna exklusivt hörande äktenskapet utesluter inte en bortglömd dimension i sammanhanget - vänskapens kyska kärlek. Varför hör man aldrig talas om den?
20081214
Se även: Sekten Sverige
