Kroppen är inte till för otukt utan för Herren, och Herren är till för kroppen. Gud har uppväckt Herren, och genom sin makt skall han uppväcka oss. Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar? Skall jag ta Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Nej! Men den som förenar sig med Herren blir till en enda ande med honom. Håll er borta från otukten. All annan synd som en människa begår lämnar kroppen utanför, men den otuktige syndar mot sin egen kropp. Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er och priset är betalt. Ära då Gud med er kropp. (1 Kor 6:13c–15,17–20)

Den gångna söndagens andra läsning inbjuder till reflektioner om dagens ideal.

Den sk metoo-debatten har tagit upp mäns beteende gentemot kvinnor som de knappast känner. Inte sällan har det handlat om beröringar och sexuella inviter. Diskussionerna förs på ett sorts allmänt plan där det talas om sexuella trakasserier som ett led i ett strukturellt mönster, med en generell förklaring att det handlar om mäns maktlystnad eller,  som Gudrun Schyman uttrycker det:

Män utövar makt på kvinnors bekostnad.

Sällan hör man dock idag att det talas om otukt, inte ens från predikstolen. Ty otukt betyder brist på självkontroll och oförmåga att sätta gränser. Ordet andas dock fördömande och kroppsfientlighet. Det är förståeligt om man betraktar vad vi omges av i reklam, film, TV, nyheter, i politik och i undervisningen, från förskola till universitet. Hela den västerländska livsstilen handlar mycket om individens rätt till sin sexualitet, i alla de former som kan tänkas. Detta får barnen sig till livs numera redan i förskolan; RFSU:s undervisningsmaterial handlar väldigt lite om sexualupplysning, parrelationer och familjebildning - om hur det är att vara tillsammans, att bli gravid, få barn. Istället går allt ut på att man ska få "färdigheter", att utforska framförallt sin egen sexualitet, ensam eller med andra - detta utan något som helst perspektiv på känsloliv, mognad, ålder, parrelationer eller vilka värdegrund som föräldrarna önskar fostra sina barn i. Eller, som det deklareras i en lärarhandledning:

Att ha ett lustperspektiv i undervisningen kan hjälpa eleverna att hitta sin egen lust och på så sätt främja den sexuella hälsan.

I detta "lustperspektiv" skulle Pauli ord ses som ett hot mot hälsan, ja, mot livet självt. Uppfattningen att vi tillhör bara oss själva manifesteras dagligen, i alla diskussioner om sexualitet. Det är en fråga om livsstil, om ideal i tiden. Vi äger vår kropp, och vi kan således göra vad vi vill med den. Tillfredsställa våra lustar, utforska alla skrymslen, tatuera djävulska tecken på den, skönhetsoperera, bygga om, söka ständigt nya sensationer.

Rätten att ha samlag när och hur man vill, och förhindra graviditet, anses höra till god hälsa. Och blir man gravid, så handlar det också om rätten till sin egen kropp att få graviditeten avbruten, kliniskt och anonymt. Rätten att slippa bära sitt barn betraktas så att säga som den egna kroppens rätt att få vara ifred, ungefär som vårt hem är vår borg, som ingen oönskad gäst får komma in i. Rätten hävdas också att få ha könsumgänge på vilket sätt man vill, med vem man vill, av vilket kön man vill, bara den andra också vill. Rätten gäller också att få bestämma sitt kön, manipulera med hormoner, operera sina genitalier, göra sig steril. I slutet finns alltfler som hävdar rätten att få hjälp så att livet tar slut precis när och hur man själv vill.

Allt detta bryter mot vad Paulus undervisade oss i söndags. Han talar om vår kropp, som ett tempel, som en Guds gåva, inte ens det, ty den är "köpt" av Gud för priset att vi får ha livet. Gud äger vår kropp, utan den kan vi inte leva och prisa Honom. Så undervisar Paulus.

Det är starka ord. Starka så vi inte ska behöva tveka på meningen i dem, tolka dem, urskilja från fall till fall. Här finns inga medelvägar. Antingen så följer man Guds lag, som är inskriven i våra hjärtan, och använder kroppen som ett "tempel för den helige anden". Detta kräver självtukt, kontroll, beslutsamhet. Eller så bryter man mot lagen, missbrukar kroppen, som om det vore en leksak, ett tidsfördriv, en källa till privat lustupplevelse enbart. Och då syndar man mot sin egen kropp, som alltså är Guds tempel. Det är detta som Paulus kallar "otukt". Handlingar som skiljer oss från den yttersta meningen med våra liv. Därför finns aldrig någon sann lycka att hämta där.

20180116