Påven fyllde måndagen den 16 april 85 år. Det är en ansenlig ålder. Krafterna avtar. Man börjar bli glömsk. Man övermannas av trötthet. Men påven har hittills inte inställt några större åtaganden, och han fortsätter oförtröttligt att undervisa i sina predikningar, tal och inte minst i onsdagsaudienserna. Att resa,  hälsa på människor och visa upp sig är något som man anar han gör i en anda av uppoffring, ja, lidande. Men så fort han får glasögonen av sin skugga msgr Marini och sitt alltid egenskrivna manus i händerna, så är det som om man ser att han blir yngre. Han älskar verkligen att undervisa, att lägga ut texten, att förklara, gestalta. Han har ordet i sin hand.

Någon skrev under födelsedagen, att det kommer att märkas den dag han är borta vilken stor påve han var, och en annan skrev; vilken nåd att få leva i samma tid som denne påve! Vi kan inte annat än hålla med. Alla påvar bär genom ämbetet en särskild nåd med sig. Men otvivlelaktigt finns det ju påvar och påvar. Vi har begåvats med en man som trots sin ålderssvaghet gör allt för att "försona kyrkan med sig själv", och detta utan några ytliga anpassningar. Istället försöker han finna vägar så att de troende ska förstå vilken skatt kyrkan är, och vilken glädje vi borde känna att ha tillgång till allt detta, inte bara evangeliet och läran, utan också Jesus Kristus själv i sitt sakrament. Då ska vi inte försöka hitta anledningar att misströsta, utan hellre se ljuset.

I påskvakan sade påven:

Kristus är ljuset, är elden som bränner bort det onda och på så sätt förvandlar den världen, den värld i vilken vi lever och oss själva. ”Den som är nära mig är nära elden”, lyder Jesu ord i överföring till oss av Origines. Och denna eld är på samma gång värme, den är inte ett kallt ljus, utan ett ljus där vi möter både värmen och godheten hos Gud.

Ljus, värme, godhet. Det är vad påven predikar. Men inte som ytliga floskler, utan alltid utifrån den övervägda tanken, förnuftet, kunskapen, kyrkans förvärvade och givna vishet.

Påven är godhjärtad, detta kan inte ens många av hans kritiker förneka. Alla påvar ska kunna kritiseras, precis som biskoparna och prästerna. Men det finns sannskyldig kritik och det finns illvillig kritik.  Det finns de som utsett påven till mänsklighetens fiende, och det kommer säkert flera attacker. Det som sårar mest är de angrepp som kommer från de egna leden. Inget kan göra en ledare så perplex, som när han blir attackerad från dem som han trodde var de trognaste, och om det dessutom inte egentligen handlar om saken som anförs, utan om personen, ja, då står även en påve utan både värja och harnesk.

Så låt oss glädjas att "få leva i samma tid som denne påve", och låt oss be för honom och stödja honom i sin heroiska strävan att försona kyrkan med sig själv och världen med Gud!

20120416