I svallvågorna efter Emma Tregaros försynta och lite oskuldsfulla demonstration att måla naglarna i olika färger, så har brösttonerna kommit från helt andra håll. Från det så kallade etablissemanget, med kvällspressen och Mona Sahlin i spetsen, dras stora växlar på hur den svenska höjdhoppsstjärnan visat världen vad Sverige går för - inte då på tävlingsbanan, utan utanför, i genren "vi vet bäst". Ryssland är hopplöst efter heter det. Rena stenåldern etc. Krönikören Marcus Birro hakar även han på:

– Det är en glädje att i all enkelhet få visa sin solidaritet med alla människors självklara rätt att få älska vem man vill. Kärleken kan aldrig förtryckas eller förföljas. Det är vad vi som är fria måste ta chansen att berätta det för de krafter i världen som fortfarande tror det. Dessutom är Emma GT Öisare vilket är stort bara det, säger Marcus Birro.

Men katoliken Birro borde väl veta att, nej - man får inte älska vem man vill, och framförallt inte älska med vem man vill. Inte enligt lagen och definitivt inte enligt vår kristna tro. Det finns åldersgränser, det finns krav på ömsesidighet. Och det finns löften som ej får brytas.

Men heter det inte: "Älska din nästa som du älskar dig själv"? Förvisso. Men här handlar det inte om den kärlek som hör endast äktenskapet till, och som också omfattar sexuell förening, beredskapen att bilda familj, ta emot de barn som Gud ger och som innebär kyskhet i tankar och gärningar. En kärlek som enbart grundar sig på sympati, vänskap, erotik eller tillfredsställelse av de egna begären  kan inte jämställas med denna, som i grunden kräver självuppoffrande och utgivning och trohet intill döden. Inga småsaker direkt. Men ändå vår civilisations grundpelare och framtid. Detr finns sedan de som inte gifter sig och de som adopterar föräldralösa barn.

Men grundstenen är vad den alltid varit: Genom ett oerhört raffinerat samspel mellan komplexa biologiska system och människan särart - förnuftet och den fria viljan - så har vi ständigt utvecklat förmågor, inte bara till att anpassa oss för en naturlig överlevnad, utan också till att skapa civilisationer, organisera oss i samhällen. Den kristna har kommit mycket långt i frågor om att uppfatta existensens gåta och skapa uttryck för förundran och tacksamhet.

Begreppet homosexualitet är ett sentida fenomen. Självklart har det funnits sexuella kontakter mellan mäniskor av samma kön. Men det har inte varit  orsak till grupptänkande, som den idag märkliga konstellationen HBQT - en fullständigt akademisk konstruktion, där människor av olika tänkta sexuella preferenser buntas ihop, utan att ha något med varandra att göra mer än att de inte är "hetero". Inte heller denna grupp finns det ju någon egentlig meningsfullhet i att skapa. (Ytterligare en grupp har kommit till, nämligen "homofober". Denna är om möjligt ännu mera diffus, och består av alla som på, något sätt uttrycker tveksamhet gentemot tanken att en kärleksrelation mellan två människor av samma kön kan i alla avseenden jämställas med en mellan två av olika kön. Alla troende katoliker och ortodoxa, även muslimer - ja, de flesta invånare på vår jord hör således till denna grupp. Man utgår från att tveksamheten automatisklt leder till ett sorts förakt för personer som kan tänka sig ha sexuella relationer med likakönade. )

Överhuvudtaget är grupperingen av människor utifrån dessa egenskaper något som man trodde vi fått nog av efter de misslyckade och ödesdigra rasideologierna. Man talar nu också om att homosexualitet skulle vara medfödd. Arv och uttryck blandas ständigt ihop. Precis som inom rasbiologin.

I de fåtal primitiva kulturer som ännu finns kvar är utövad homosexualitet helt okänt som fenomen. I den antika kulturen och hos romarna utnyttjade slavar och pojkar sexuellt. De kristna vände sig emot detta. Men det gick under otuktsbegreppet; all sexuell tillfredställelse utanför äktenskapet betraktades som ett brott mot Guds bud, om än det funnits grader även i bland dessa klassiska synder. Otukt mellan likakönade har ansetts grövre, och det är ingen hemlighet att kyrkan sett mellan fingrarna på prostitutution, så är det även idag i många länder, vilket inte är acceptabelt. Men det visar också att läggning inte är något man räknat med, utan beteenden.

I klosterordnarna fanns och finns ännu i en del  - märkligt nog framförallt de nya ordnarna - strikta regler för enskilt umgänge mellan medlemmar. Men detta handlar mindre om "läggningar" än om åtgärder mot mänsklig svaghet i allmänhet.

Får man då inte älska en annan person? Vad händer om man ändå gör det? Det är ett märkligt fenomen att vänskapens kärlek helt försvunnit i dagens offentliga rum. Det verkas som det bara finns kärlek av ett slag, och att den också ska ha rätten att man ska förenas sexuellt och även ingå äktenskap. Detta kan leda till förväxlingar. Särskilt bland tonåringar är det ju inte ovanligt man får "bästisar" i skolan. Idag leder sådana parfenomen ofta till att omgivningen  - och i värsta fall ungdomarna själva -  tror de är "homosexuella", när det i själva verket handlar om en nära vänskap utan några som helst sexuella avsikter. (Man inför ju genusideologin idag redan på förskolenivå, långt innan barnen har några som helst sexuella tankar.) Propagandan från vårt officiella informationsetablissemang är i detta avseende fullständigt bedövande; här finns inget annat än mantrat: "du borde komma ut, det är inget fel, gör det som du själv känner för". Och tipsen och detaljerade instruktioner hur man sedan ska göra, rent praktiskt så att säga, saknas ju knappast. De skapas på uppdrag av Skolverket och betalas med skattemedel.

Det paradoxala i hela denna fråga är att grupptänkandet inte bara skapar lagskydd mot diskriminering, det kan faktiskt också bereda vägen för samma diskriminering, lynchningsräder, mobbning, misshandel och även mord. Genom att skapa en grupp, uppstår också etiketteringen "vi och dom". På detta sätt kan regnbågsflaggan innebära en ökad polarisering snarare än att den "medvetandegör" en tolerantare inställning människor emellan. Här är vi för...till skillnad från de andra, som är emot...etc. Judestjärnan och raslagarna i amerikanska södern fungerade på samma sätt, fast omvänt så att säga. Vem tänkte på vem som var jude innan nationalsocialisterna formulerat sin ideologi? Vilka gör den sorteringen idag? Inte så vanligt.

De ryska lagarna är klumpiga och otydliga och inte särskilt genomtänkta, och man undrar hur de ska implementeras egentligen. Orsaken till dem finns i rädslan för att den massiva och mycket provokativa propagandan från väst genom lobbygrupper ska hota de värden som man förknippar med den nationella traditionen. Om de innebär en sanktionering av våld mot enskilda är det ett misslyckande och en feltolkning av lagen.

Det självklara avståndstagandet måste gälla allt våld, både fysiskt och psykiskt, mot varje enskild person, oberoende av etnicitet, utseende eller beteende. (Det var inte länge sedan, några år bara, som Sveriges lagstiftning mot diskriminering nämnde ordet "ras". Därmed hade ju lagstiftningen godkänt rasbegreppet!).

En annan paradox är att samtidigt som det görs stora ansträngningar att upplösa könet som gruppbeteckning - i Tyskland skall man nu få avstå att definiera könet på en nyfödd och vänta till vad barnet själv vill vara - så går man åt motsatt håll när det gäller "sexuell läggning". Den anses medfödd och skriven i sten. Men vi har i så fall mycket annat också inskrivet i vår personlighets stora bok. Och vem vet vilka egenskaper vi kommer att upptäcka, utnyttja och uttrycka i form av ett beteende eller en livsväg? Hur ska vi veta vilka medfödda egenskaper vi har "rätt" till och vilka som aldrig borde komma till uttryck, som vi till och med aktivt måste förhindra att de någonsin ger upphov till tankar och handlingar?

Det är här som kyrkans stora vishet kommer in. Hon grupperar inte mänskligheten, sorterar inte till höger och vänster, utan hon leder människan, var och en för sig, genom skogen av möjliga ideologier, handlingar och beteenden och till och med avsikter i vårt tänkande. Oberoende av vårt arv, vårt kön eller "läggning" har vi alla samma möjligheter att i det kommande nå full gemenskap med vår Skapare, och så komma till det tillstånd där allt faller på plats och inga hål eller sömmar finns - det vi kallar himmelriket. Men också för att vi här på jorden ska leva i harmoni med vad vi är skapade för, vårt "uppdrag" (munus), vare sig vi bildar familj eller ej, vilket bygger den civilisation av kärlek som apostlarna och Paulus och många heliga beskrivit genom seklerna.

Påve Franciskus hade således en poäng när han till journalisterna sade att det står inte på ID-kortet vem som tillhör "gaylobbyn". Och även när han sade "Vem är jag att döma?". Han kunde kanske tillägga att kyrkan inte kan definiitivt döma personer - men däremot uttala sig om tankar, idéer, beteenden och handlingar.

Frågan om "sexuell läggning" borde aldrig få insteg i en lagstiftning, än mindre i kyrkans realistiska människosyn.

20130818

Se även:
Höjdhoppare på lågnivå
Pride - manifestation av ett misslyckande
DO: Barn ska fostras om könsbyte på förskolan